att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 apr. 2017

Medborgare. En amerikansk dikt, Claudia Rankine, översättning Marie Silkeberg och Jenny Tunedal, Bonniers


Den amerikanska poeten Claudia Rankine har skrivit en rasande anklagelse mot de rasistiska strukturerna. Den bör läsas av alla som tror sig veta hur empati fungerar.

En bra bok ska göra precis det Claudia Rankines Medborgare gör: ge nya impulser, utmana ens förutfattade meningar, och framför allt visa mod i sitt tankearbete. Då blir läsningen upplyftande, inte för att den bekräftar en världsbild, utan för att den ger ett nytt perspektiv på ett bekant problem.


Rankine innehar en professur i poesi på Yale University i USA. Medborgare är dock en bok som undflyr all kategorisering. Underrubriken lyder ”en amerikansk dikt”, men snarare än att vara en renodlad diktsamling är det en hybridbok som rör sig mot essän, konstboken, den politiska pamfletten: en ”j’accuse” för vår tid. Framför allt är det en glimrande påminnelse om två fenomen som blivit sorgligt akterseglade.

Det första är käringen mot strömmen. Förvisso, i efterhand när vi har facit i hand kan vi tillåta oss att vårda ömt dessa nej-sägares protester, men i realtid är de bara till besvär. Det andra är förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vill säga: en förmåga att peka ut problemet, men också att nyansera det, att ta det på allvar.    

Det är en bok som behandlar erfarenheten i att vara svart. Att ständigt bli missförstådd, mötas av misstänksamhet och osynliggörande. Eller av det rena och skära hatet. Rankine arbetar som en reporter, och växlar teori med praktik, i ett arbete som gestaltar raseriet, och visar att ilska kan vara fruktbart och estetiskt konstruktivt. 

Hur då? En av texterna behandlar tennisspelaren Serena Williams. Konstant under karriären har hon blivit bortdömd av vita huvud- och linjedomare. Williams har då vägrat acceptera orättvisan, i famösa utbrott. Men det har rört sig om en motiverad ilska, i nödvändigheten i att bryta mot reglerna när reglerna inte är objektiva.  

I en text om Zinedine Zidanes skallning mot en italiensk försvarsspelare i VM-finalen i fotboll 2006 korsbefruktas läppläsarens tolkning av vad som provocerade Zidane med citat från Frantz Fanon, Maurice Blanchot, James Baldwin, med flera. Baldwin är också aktuell i dokumentären I Am Not Your Negro, som hade svensk premiär för några veckor sedan. 

Ett annat givet komplement till den här boken är det färska numret av tidskriften Kritiker (41-42), som är en svart antologi som ytterligare problematiserar den tematik som vi möter i boken Medborgare. Lika mycket där som i Rankines bok avtäcks mönster. Det är ju det som är syftet med intellektuellt arbete, att visa mekanismerna bakom det uppenbara.   

Den här boken visar då hur rasismen ser ut. Under täckmanteln av att vara oförarglig tillåts den sprida sitt hat. ”Tål du inte skämt?” Så kan de plumpa orden tas ned på jorden, men här blir det tydligt vilken skada språket kan göra. En skada som verkligen inte ska underskattas.

En del inslag i den här boken lämnar mig brydd, men inget gör mig oberörd. Det vore förmätet att påstå att jag nu äntligen ”förstår” hur det är att vara svart – men något mer om erfarenheten har jag lärt mig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/4 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar