att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 nov. 2019

Det osynliga motstyckets bok, Göran Sonnevi, Bonniers


Med sin nya bok skriver Göran Sonnevi vidare på sitt evighetsprojekt att kommentera samtiden och sitt egna liv. Det är världsomvälvande poesi som visar att det inte går att säga var världen slutar och du som människa börjar.

Om Göran Sonnevi kan sägas: han har sedan tidigt 60-tal skrivit något av den mest betydande svenska poesin. Hans böcker utgör ett vid det här laget ett fyratusensidigt dokument över samhällsutvecklingen och det egna privatlivet, med reflektioner kring religion, politik, filosofi, konst, kärlek, vänskap.


Det borde också sägas att hans dikter är ingripande. Att läsa honom innebär alltid en påminnelse om vad poesin förmår mer än någon annan litterär form: ingripa och ruska om vårt medvetande, rubba vår världsbild men framför allt vår självbild. Varken världen eller du själv är densamme efter att du läst hans dikter.

Så är det också i denna hans tredje bok under 10-talet, Det osynliga motstyckets bok. Som vanligt på senare tid består den av ett växelspel mellan längre resonerande vardagliga dikter och kortare centrallyriska nedslag, samt några obundna sonetter. Han reser till Berlin, till Ormöga på Öland, ibland artbestäms några fjärilar.  

Att det mesta är sig likt betyder inte att allt är förutsägbart. I Bok utan namn från 2012 refererade han till Metallica, och här finns ett par subtila referenser till tv-serien The Handmaid’s Tale. Att veta vad man får betyder bara att han är pålitlig, och även här skriver Sonnevi dikter som nästan undantagslöst är fenomenalt intressant.

Det finns en starkare dödsnärvaro, och omkring diktjaget håller världen på att falla sönder i krig och terrorism. Donald Trump väljs till president i USA, Sverigedemokraterna kidnappar inrikespolitiken. Ibland är han privat, men aldrig självupptagen.

Men det är inte i första hand som samtidskommentator Sonnevi blir så ingripande i ens liv, utan mer i de fragmentartade korta dikter som skär genom hela boken. Det är cerebralt och febrilt, med oron som den starkaste konstnärliga drivkraften. Ja, man kunde rentav säga att oron bildar en röd tråd. Så är också omslaget klarrött, och en utmärkt illustration till sitt innehåll, med några av den röda färgens konnotationer, genom att vara passionerad, vigorös, stark, vacker. 

Det är dikter som inte i första hand vädjar om samtycke eller ställer sig in hos läsaren. Han utmanar och söker efter den konstruktiva friktion som lösgör makalösa rader: ”Genom / den / bländande klarheten / Allt skydd meningslöst Ändå skyddar vi oss Deformerade / Återstår / kärleken / I det oskyldigaste ljuset? Nej! Inte för mig / Jag är i försummelserna”.

Effekten av att läsa Sonnevis dikter är ackumulerad, där helheten är betydligt större än de enskilda delarna. Denna bok, som med sina 250 sidor hör till en av hans kortare, samspelar med den tidigare produktionen, men kan förstås också läsas fristående. Och borde läsas – punkt slut! (I fjol gav litteraturvetaren Arne Melberg ut boken Inte en punkt. Snitt i Sonnevis dikt, där han bland annat påpekar att just detta skiljetecken saknas i poetens böcker från och med de första fyra böckerna.)

Tidigare i höst fyllde Sonnevi 80 år, och här undrar han vid ett tillfälle om han får leva i ett år till. För mig har han alltid framstått som en vis åldring – så slår det mig att han var exakt lika gammal som jag är nu när jag började läsa honom, med diktsamlingen ”Trädet”. Det är i sin helhet, dessa fyra tusen sidor, en av de ytterst få läsningar jag har svårast att klara mig utan vad gäller svenskspråkig poesi.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/11 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar