Mästaren, Colm Tóibín, översättning Nille Lindgren, Norstedts

Länge hade jag uppfattningen att av alla Bookerprisvinnare jag har läst från 2000-talet – nästan alla – är Colm Tóibíns Mästaren den som gjort starkast intryck. Jag läste den på engelska 2004 och så utkom den på svenska året därpå, i översättning av Nille Lindgren. Nu återutges den i Norstedts klassikerserie, som det första verket från 2000-talet. Arton år: mer brukar krävas innan en roman kallas klassiker, men så är detta ändå en på många plan exceptionell roman.

 

Men det är ett problem med denna premiss: Tóibín vann faktiskt inte Bookerpriset. Visst var han nominerad, men 2004 var ett speciellt år då han tävlade mot bland andra Chimamanda Ngozi Adichies Lila Hibiscus och Alan Hollinghursts Skönhetslinjen. Det var Hollinghurst som vann, och hur mycket jag än gillar Mästaren var det välförtjänt. Tóibíns roman handlar om Henry James, och i Skönhetslinjen – som utspelar sig på 80-talet – är huvudpersonen sysselsatt med att skriva en avhandling om James. För att ytterligare betona Henry James som årets författare 2004 skrev David Lodge samma år också en roman om honom – Author, Author, som är nästan lika läsvärd.

 

Tóibíns roman inleds med ett fiasko. James premiär som dramatiker buas ut av publiken och han skulle aldrig återkomma på scenen. Så utspelar sig händelseförloppet under några stillsamt dramatiska år från januari 1895 till januari 1900. Yttre handling är mindre avgörande än det som sker under ytan. James homosexualitet ger sig aldrig till känna – knappt ens i sina egna tankar. I det yttre rör han sig från en middagsbjudning till nästa, träffar människor som är imponerade av honom som romanförfattare, medan han störs av att de bara bryr sig om hans lättsammare och populärare romaner (som Daisy Miller) och inte de mer fulländade större romanerna (som Porträtt av en dam).

 

Men det är en sak att inte vara framgångsrik, erfar James, och en annan att vara misslyckad. Samtidigt som hans fiasko uppenbaras firar Oscar Wilde stora triumfer på scenen, något James har svårt att fördra. Därefter följer han med nästan sadistiskt intresse den rättegång som blev följden av Wildes konflikt med sin älskare Lord Alfred Douglas far, markisen av Queensberry. Det är svårt att tänka sig två mer disparata författare: Wilde som så lättsamt skrev sina litterära verk för att lägga större konstnärlig insats på att briljera i sällskapslivet, medan James arbetade så minutiöst i sitt skrivande och var hämmad och blyg i det offentliga livet.

 

Under den här tiden är James drygt 50. Han drabbas inte av akut skrivkramp, men arbetar inte lika ihärdigt på sina litterära verk. Dock får han idén till spökhistorien The Turn of the Screw. Han träffar en norsk skulptör, den nästan trettio år yngre Hendrik Christian Andersen, och de inleder något som eventuellt var en kärlekshistoria. Här stannar det vid en kram på en kyrkogård – framför graven för en kvinna som James var nära vän med, och som begått självmord, romanförfattaren Constance Fenimore Woolson. Även om man tar i beaktande att kärleksförklaringar även mellan vänner tillhörde konventionen i brevkonsten under 1800-talet var brevväxlingen mellan James och Andersen högst passionerad.

 

Den huvudperson som vi läser om i denna roman är ständigt på sin vakt. Tóibín är särdeles bra på att skildra de hemligheter som omgärdar James. Han gör sig redo att dra sig tillbaka, och man får intryck av någon som efter flera besvikelser är i färd med att summera sitt liv. Där finns rivaliteten med brodern, filosofen William James, och systern, den sängliggande Alice som fick den misogyna diagnosen ”hysteri” och varit död sedan några år. Här finns ansatser till rädsla för en annalkande galenskap som vidrört pappan och systern. Men främst finns alla ofullbordade insatser på känslornas område.

 

Medan det finns gott om romaner där man slentrianmässigt klagar på att ”ingenting händer” är det här frågan om ett liv där ingenting händer. Henry James är närmast provocerande passiv inför alla möjligheter han ställs inför. Anledningarna till att han konstant vägrar ge efter för förälskelse och passion går säkert att finna i hans uppväxt, något som då och då antyds utan att det blir fullt utrett – så som det gärna blir när vi själva blickar tillbaks, det vill säga att vi hellre nöjer oss med det halvkvädna. Tóibín sätter fingret på detta, i kommentarer som lyckas bli metalitterära utan att det blir påträngande uppenbart att vi läser en roman med en författare som protagonist:

 

Hans krig hade varit privat, inom familjen och djupt inom honom själv. […] Han levde, tidvis, kändes det som, som om hans liv tillhörde någon annan, en berättelse som ännu inte hade skrivits, en diktad person som inte var helt färdigformad.

 

Det är svårt att på rak arm tänka sig ett bättre exempel på exofiktion. Stilistiskt lägger sig Tóibín så nära originalets sävliga meningsbyggnad att det ibland slår över i pastisch – epitetet ”Mästaren” yttras inte enbart beundrande, utan kan också avse en ironisk distans inför en perfektion som ibland gör James romaner livlösa och stumma. I ärlighetens namn drabbar det här också Tóibín – absolut inte hela tiden, men det finns långa partier här som är för stillsamma och för långsamt ineffektiva. Som om hans roman till varje pris måste vara så här lång, en bit över 400 sidor, för att kvalificera som en ordentlig ”Henry James-roman”.

 

Visst, James psykologiska insikter är något romankonsten inte vill vara utan, men han var också en tungus – alltså en dyster och tråkig person. När den här romanen utkom var jag själv inne i en ganska intensiv Henry James-period, och hade läst nästan alla hans större verk. Tyvärr måste jag säga att det är en kontakt jag inte har upprätthållit, med undantag för enstaka nedslag i intressanta symbolistiska kortnoveller som ”The Beast in the Jungle” och ”The Figure in the Carpet”. Här finns aningar om hur den förra koncipieras, och den senare tillkom faktiskt under den här romanens tidsspann, och är en katt och råtta-lek med olika tydningar av ett bestämt innehåll.

 

I augusti utkommer Colm Tóibíns senaste roman på svenska, Magikern, som handlar om Thomas Mann. Den kan säkert läsas som en pendang till Mästaren. Jag har ingen anledning att betvivla att den säkert kommer att vara lika kompetent utförd som denna roman. Med undantag för Marilynne Robinson känner jag inte till någon som skriver bättre prosa på engelska idag.