att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

15 jan. 2022

Nattens ekologi. Naturen, kulturen och den mörka vändningen, Erik van Ooijen, Faethon

Litteraturvetaren Erik van Ooijen intresserar sig för de något mindre salongsfähiga disciplinerna: tv-spel, skräckfilm, kannibalism, porrfilm, black metal – och Strindberg. Den som har stiftat bekantskap med hans skrivande har kanske läst boken Dödsporr, eller följt utgivningen i essäform i bland annat tidskrifter som Aiolos och Tidskrift för litteraturvetenskap.

 

Nu har på Faethon hans nya bok utkommit, Nattens ekologi, som har ”den mörka vändningen” i sin underrubrik. Här finns ett alternativ till vad vi ska göra när vi ställs inför apokalypsen. Hans svar på frågan vad vi ska göra lyder kortfattat: vänta och uthärda. Läs böcker, eller gör vad som helst, bara du inte aktiverar dig. Det handlar om något annat än passivitet och håglöshet: ett mörkt bidande. Ont ska med ont fördrivas, och skräck ska bemötas med skräck – han sätter hårt mot hårt i sina texter.

 


Med van Ooijens optik tappar naturen sin gröna färg och mörknar mot det svarta, där människans förlorade manöverutrymme gör henne till mindre av aktiv deltagare och mer av förvirrat offer för omständigheter som vi i viss mån själva har framkallat, men i viss mån också inte har kunnat undvika på grund av brist på beslutsordning hos makthavare. Men det handlar också om att vi har tappat privilegierna, och i stället för antropocentrism talas det här om bio- och ekocentrism, där fokus blir på disharmonin mellan olika organismer.

 

Den mörka ekologin har varit tema för ett nummer av Aiolos, där van Ooijen bidrog (essän finns med i denna bok, som samlar artiklar publicerade 2017-2020). I några av texterna lyfter han fram Sten Selander ur årtiondenas glömska som en ovanligt förutseende visselblåsare kring naturens annalkande död. Med hjälp av Selander kan vi lära oss härda ut, och van Ooijen citerar övertygande ur en dikt ur en samling med efterlämnade dikter 1957:

 

Du måste lämna livet nedanför.

Först när allt blommande omkring dig dör

och fryser sönder ser du rymden klarna

bortom det stundande, bortom det farna,

bortom dig själv och allt som är och var,

och stråla isblå, skugglös, ofattbar.

 

En mer given referens i boken är skräckförfattaren H.P. Lovecraft , som upptäcks av nya gymnasiekillar varje generation. Ett exempel: jag var nyligen på science fiction-bokhandeln i Göteborg, som hade en hylla reserverad för Lovecraft-varia. Men hans skräckvisioner har aktualiserats av det mer prekära läget för planeten, med utanförstående krafter som styr oss. Men jag hittar också en fin läsning av Tove Janssons novell ”En hemsk historia” som en allegori över skräckberättelsen som litterär form.

 

Just genom att vara onyttig blir konsten ett gott alternativ, menar van Ooijen. För den vägrar erkänna att den är instrumentell och didaktisk och uppbygglig – den blir inget vaccin mot ondska, som naiva politiker tror. Med hjälp av läsning som en motståndshandling kan vi erövra nya insikter, men det sker med hjälp av nya och vidare definitioner av liv i skogen. Läsningen motverkar också den ångest som framtiden har dömt oss till – förr för att den var så oviss, och nu för att den är så viss. Vi vet att det kommer att gå åt pipsvängen, men läsningen blir då ett sätt att sätta hårt mot hårt. Inte för att fly: bara dumskallar ser på läsning som förströelse eller verklighetsflykt. Här blir det en fråga om att bejaka hopplösheten och göra pessimismen konstruktiv.

 

Att läsa blir då också en antikapitalistisk handling. Därför: bege dig till närmsta bibliotek (kolla öppettiderna innan, himla med ögonen över att de är så icke-generösa), roffa åt dig den här lilla boken, och passa på att plocka på dig ett par titlar till. Det är gratis, bara du kommer ihåg återlämningsdatum. Du har tid att läsa Erik van Ooijens bok, och säkert tid att läsa ett par böcker till. Behöver du se den där tv-serien den där fotbollsmatchen det där matlagningsprogrammet den där tiktokvideon?

 

Det som då erbjuds är en osalig blandning av teori och praktik, av namn som växlar mellan det obskyra och det förväntade, om JVVF-kulturen (jag vill vara farlig), och när det blir några kapitel om tv-spel handlar det om dödbarhet och kannibalism. Vi räds inte tomrummet, utan exaktheten, menas i ett kapitel om fasans symmetri, där Lovecrafts och Poes nerviga rationalitet blottar skräcken. Det som styr van Ooijens metod är nyfikenheten, och han läxar inte upp sin läsare bara för att han varnar för konsekvenser. Jag har läst några av essäerna tidigare, men det är väl värt att återbesöka dem, med tanke på att världen för tillfället står stilla, och mycket pekar på att vi inte orkar engagera oss längre.

 

Förr kunde vi säga: det kanske går åt helvete. Nu kan vi säga: det gick åt helvete. Jag brukade tycka att det här var beklagligt, att människan hade förtjänat bättre, men jag tänker inte längre så. Världen klarar inte det här, och det är vårt eget fel, åtminstone delvis, åtminstone tillräckligt mycket vårt eget fel. För, med van Ooijens ord är människan ”ett ohyggligt virrvarr av tentakler, utsträckta i en verklighet som på alla sätt strider mot vår intuitiva uppfattning av det naturliga. Det var vi som var den monstruösa spiralen, någonstans mitt emellan ren abstrakt matematik och krälande köttsligt kaos.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar