Efter att under 90-talet ha varit en eftertraktad poet på svenska har 2000-talet varit bekymmersamt för Li Li, född i Kina men efter en sejour som utbytesstudent på 80-talet bosatt i Sverige. Först fick han sparken av sitt förlag Bonniers som hade krävt att han skulle skriva prosa, och sedan hamnade han i en hätsk kontrovers med några ålderstigna ledamöter i Svenska Akademien, bland annat med anklagelser att ha förvanskat Tomas Tranströmer i sin översättning av honom till kinesiska. Li kallade Malmqvist för ”en skata som skiter på mitt huvud”, medan Malmqvist talade om att förgöra Li ”som man krossar en lus med tumnageln.”
Utöver en diktsamling på Lejd 2007 har det inte heller utgetts någon ny poesi av Li. Förrän i år, då skånska Smockadoll plockat upp honom. Dels med urvalsvolymen Från Sömnlös till Ursprunget, och dels med de nya dikterna i Där blicken stannar. Att säga att det är en återkomst som hälsats med klang och jubel vore en klar överdrift: trots att dessa böcker utkom i somras hittar jag endast två recensioner, en från Örnen & Kråkan där Göran Sommerdal betonar de stillsamma anspråken för att berätta att ”[s]ubjektets priviligierade position avskaffas och ersätts med en sorts landskapad stillhet”.
Samlingsvolymen rör sig från en valhänt debut 1988 fram till den dittills enda diktsamlingen under 2000-talet. Det är ett reviderat urval, och Lis argument är att så som man renoverar gamla hus kan också äldre dikter behöva justeras och lagas. Det som finns kvar är då en ganska typisk deppighet, en pessimism som inte sällan vrider om nyckeln på tomgångskörning.
Det är metafortätt, det är mycket resor, mestadels på tåg, en del natur, en del urbant, en del kosmopolitiskt. Referenserna går till västerlandets mest allmängods-artade namn, som Hamlet, Robespierre, Strindberg, Dante, Pasolini – och givetvis Chopin, som ju Tranströmer också skrivit om. Likaså en dikt om Venedig, där gondolerna må sättas inom parentes men det lurar ingen Tranströmer-läsare: här duggar allusionerna tätt i den öppnaste av dagrar. Inte minst i en prosadikts uppenbara parafras på den bekanta inledningen på ”Blåsipporna”: ”Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick”. Hos Li: ”Att förintas – ingenting är enklare. Det är ett av rummets och solens äldsta skämt.”
Låter det här lite väl mycket som Tranströmer, månne? Tja, det må så vara, men Li är kanske mer inställd på metaforens mindre bemedlade syskon – liknelsen. I sitt mest uppsluppet dystra humör kan Li också erinra om Nils Ferlin: ”Här intill ett kaféfönster, sitter jag / lika ensam som klockan på väggen”. (En kommande restaurering får gärna plocka bort kommatecknet från första raden.) Metaforerna blir ibland för tunga och för konkreta, och naturen förblir en hägring.
Ett starkare självförtroende präglar den något senare produktionen, och jag läser de sjutton dikterna ur samlingen från 2007 med större behållning än de tidigare dikterna. Ibland blir det för spretigt och för själlöst, och påminner om hur det kan vara att lyssna på musiker som stämmer sina instrument. Den stillhet Sommerdal talar om hotar att övergå i letargi.
Men skam den som ger sig. I förlagets aningen smaklösa formgivning anländer så de 45 nya dikterna i boken Där blicken stannar. Här är de västerländska storheterna färre, och nöjer sig med Celan och Rilke, samt ännu en hyllningsdikt till Tranströmer (inställsam och menlös). Här går Celan på Stockholms snöregniga gator, men vi reser bryskt tillbaka till Paris och poetens sista stund: ”Så öppnar den nattliga Seinen Vintergatan / åt dig. Du hoppar i med / din teckenkänsliga exil i famnen.” Nja, jag vet inte jag, det tycks mig en smula okänsligt att följa med Celan till detta ögonblick, och dikten hade nog mått bättre av att låta honom vara i fred i sitt självmord.
I samlingen ryms ett knippe orimmade sonetter, som jag ändå fastnar för. Kanske det är något med sonettformen, kanske det bara är befriande att se hur Li äntligen ger sina dikter en berättigad form. I en del fall arbetar han med något som ser ut som den sapfiska strof Tranströmer gärna använde, men i så fall är det något med versfoten som fallerar. I vilket fall läser jag gärna sonetter som denna, även om jag grälar en del med interpunktion och överklivning och en viss abstrakt abstrus egenskap:
Dikten andas. Längs min
köttfärgade tomhet
klättrar den, steg för steg
från mörker till ljus tills
jag är en fontän som
spelar djupets musik. Jag
dansar, den hemlighetsfulla
skriften blir synlig:
flykten från smärtan
eller ett hem i aska
Och det är därför jag
alltid velat bli ett
metspö över rinnande
vatten. En timvisare utan tid.
På sätt och vis är de här nya dikterna mer vildsinta, men också mer traditionellt kinesiska i sina ramar. Bildspråket är också bättre, mer konsekvent genomfört. De är fortfarande lösa i konturerna, men i en relativt mer sammanhållen utstyrsel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar