att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 sep. 2016

Dödsporr. Etik, estetik, våld, Erik van Ooijen, Faethon


Är det farligt att läsa? Visst, svarar Erik van Ooijen spefullt i sin nya bok Dödsporr: du blir ofrånkomligen närsynt. Den närsyntes glasögon blir därmed en statussymbol som vi bär ”med stolthet, som vore de en motsvarighet till forna tiders mensurärr.” Det kunde tilläggas att läsningen är farlig även i det avseendet att hälsan försämras av stillasittandet. Troligen har läsningen samma effekt som rökning, det vill säga att varje cigarett lär förkorta ditt liv med fjorton minuter. Jag uppskattar att varje läst bok förkortar ditt liv med minst tretton minuter – alltså ytterligare en god anledning att läsa …

Dödsporr är förstås en lockande titel, och det var med förvåning jag upptäckte att den inte fanns bland titlarna i Pocketshop när jag var i Stockholm i går. Till viss del bekant med van Ooijens tidigare forskning är det en väntad samling texter, där två av bokens sju kapitel också hittat fram till min läsning (han har vid det här laget alltså skarprättat 39 minuter av mitt liv).


I sanningens namn handlar väl inte allt om dödsporr. Allt handlar inte heller vare sig om döden eller om porren, men desto mer om etik, där van Ooijen har mycket substantiellt att säga, och han gör det utifrån ett ovanligt perspektiv. För let’s face it, du förväntar dig säkert spekulativa texter i en bok som ser ut så här, men du går bet, och får i stället ögonöppnande resonemang om rätt och rättigheter både för djur och för människor.

Det finns alltid anledning att återvända till Oscar Wildes berömda maxim att det inte finns några omoraliska böcker, bara att böcker antingen är skickligt eller oskickligt skrivna. Man kunde tillägga att det däremot finns omoraliska läsare, och delvis utgår van Ooijen – om än implicit – från den tanken, att det är vår läsning som vållar skada i högre utsträckning än böckerna i sig.

Den underförstådda retoriken hävdar ju att våldsam fiktion är skadlig i sig, och att det finns något suspekt hos de som vänder sig dit (till skräckfilmen, till exempel). Som om det bara fanns en auktoriserad anledning – jag är övertygad om att de flesta som gillar de här genrerna har helt olika behov, och att det för min del – jag råkar gilla skräckfilm – finns orsaker djupt begravda i ouppklarade händelser från min barndom, och att tolv års terapi säkert skulle kunna hjälpa mig att sätta ord på dem, om jag nu vore så dum att jag hade velat det.   

Jag gillar van Ooijens gränsdragningar mellan konst och verklighet, och att det egentligen inte går att dra slutsatser ur estetiken. Han nämner ”god ton”, och det ligger ju i den goda tonens intresse att utpeka enkla mål att kritisera. Det intressanta är ju konst som kan vara både och: uppbyggliga och farliga på samma gång.

En fiktiv karaktär är ju inte heller, så som en del litteraturteoretiker hävdar, endast en uppsättning bokstäver på en boksida. Nä, jag tror van Ooijen håller med mig att en karaktär i ett litterärt verk måste ges en dubbel betydelse, att hen även har kropp (och själ – eller brist på själ, i några fall, som Tyko Gabriel Glas, Patrick Bateman, kanske). Annars skulle det inte gå att diskutera Dolores Haze så som görs i den här boken, vars tre första kapitel delvis ägnas Nabokovs kuriöst utmanande roman Lolita. Vore hon bara en konstruktion – enbart alltså, för hon är ju det till viss grad – kunde inte heller Sara Stridsberg bygga vidare på hennes öde i sin roman Darling River. Eller, jo hon kunde väl, men det skulle bli ett annat resultat. Stridsberg bryter med sin roman kedjan av övergrepp.

Hur kan då en fiktiv karaktär göra ett så levande intryck? Det är ju magi som utförs av författaren. Objektet som tar steget över till att bli subjektet – utan att helt lämna sin lojalitet med objektssidan. Kanske det är den osäkerheten som utgör litteraturens lockelse, att vi aldrig kan vara säker på var vi har karaktären, om hen är fixerad eller rörlig. I tomrummet mellan det som skildras och det som utelämnas finns det som gör fiktionen både levande och verklig, visar van Ooijen. Fiktion är ett spel med verklighet(er), och spel är iscensättning. Inget är verkligt, och det görs nog inte tydligare än i Bret Easton Ellis roman Glamorama, där karaktärerna strövar omkring och läser sina repliker ur ett redan nedskrivet manus (inte heller det är väl långt från det vi kallar verkligheten – hur långt är det inte till de spontana samtalen där?).

Ett kapitel jämför så fiktionens övergrepp med verklighetens, utifrån några dokumentära exempel som bland andra Bosse Löthens Jag älskar den pojken och Sofia Rapp Johanssons Silverfisken. Det är bra, befogade läsningar som tar hjälp av Kristevas abjektbegrepp av en slags fullitteratur som inte annars får mycket akademisk uppskattning (fast Aase Berg gillar dem desto mer). Även om jag i sak håller med om van Ooijens tolkning av Silverfisken undrar jag om det inte finns mer i de ”guldtackor” som han hittar i en av dess häpnadsväckande brutalenkla rader: ”Med panflöjt och manslem och morotsjuice / med kackerlackor och guldtackor”. Kackerlackorna är väl smutsen och skiten, bajset, och guldtackorna, i kraft av sin färg, det piss – den gyllene dusch – som Fialiten ställs under. Men det är ändå en stark kritisk läsning av denna djupt problematiska och oroande bok (Silverfisken).   

Det är inte litterär analys i traditionell mening som bedrivs här av van Ooijen. Han smyger in etiken i vågade men berättigade angrepp mot korkade miljöförstörare, cyniska teknologiegoister och mordiska köttproducenter och –konsumenter. Att de givna formlerna inte används bidrar till de nya perspektiven. För att använda Jesper Svenbros grova metafor blir läsaren rövknullad av författaren (det är en antik metafor från Grekland, du behöver inte ringa polisen), och just därför kan det vara nödvändigt att ta hjälp av det nyskapande tolkningsarbete som görs i böcker som denna. Inte minst för den stilistiska nyfikenheten, som verkar drivas av en öppenhet och en i bästa mening oförarglig attityd till det granskade, det vill säga att den behandlas med vad jag menar med ”oförargligt” förhållningssätt, alltså en slags balans mellan naivitet och skepticism. Exemplen från Nabokov visar också van Ooijens skarpsynthet, med en författare som verkar på så många olika nivåer. Här får vi se honom både vädja och våldta (Nabokov, alltså).  

Så här ska litteraturvetenskap bedrivas, för van Ooijens bok berikar och fungerar för mig folkbildande (särskilt kapitlen som handlar om tv-spel). Det är också roligt – som när The Smiths låt ”Meat Is Murder” kallas ”djurrättsschlager”, och överlag frikostigt med exempel från inte bara litteratur utan även tv-spel, musik (bandet Cattle Decapitation ges mycket utrymme), film, samt tecknade serier. Inte heller tar teoretiserandet över, ens när Georg Lukács beryktade begrepp reifiering lanseras – nä, det är nästan glasklart allting här.    

1 kommentar:

  1. (bokläsare lever längre - läste jag nyligen i morgontidningen)

    SvaraRadera