Ett minne: Umeå stadsbibliotek i 90-talets späda början, en uppläsning där Stig Larsson gör intryck. Jag har nog inte vare sig förr eller senare hört en mer briljant uppläsare av poesi. Koncentrationen är så tät att knappnålen inte ens faller till marken – den hänger kvar i luften, förtrollad av hur poesin gör luften verkningsfull. Vid samma uppläsning deltar Peter Lucas Erixon, som vid det laget hunnit ge ut ett knippe böcker, och nyligen börjat publicera sig på Bonniers, och fått viss uppmärksamhet. Han gör bevisligen också intryck, eftersom jag inte minns någon annan av de som läste vid tillfället.
Erixon debuterade som sjuttonåring 1979 med ett litet häfte poesi, Café du Bazar, något man inte hittar i den relativt digra verklistan som medföljer publiceringen av två nya böcker på det obemärkta förlaget Spargo. Men Libris vet bättre. Han har fortsatt vara verksam som författare genom dessa år, och nu utkommer alltså två böcker. Dels Mäkta, med underrubriken ”Discipliner, formler, tal” (46 stycken inalles), och dels Motståndet, med underrubriken ”Fyra tal”. Texterna liknar prosadikten, där häftet Motstånd innehåller obetydligt längre texter. För enkelhetens skull: låt oss kalla det poesi.
Det finns saker som förenar de två likartat formgivna böckerna. Båda gestaltar ett motstånd, något som blir mer uttalat och mer utpekande i det tunnare häftet. Båda böckerna använder också monologen som modus. I den längre boken finns en fascination för det kroppsliga. Det som håller ihop böckerna är en känslighet för det som gör tillvaron osäker.
Språkligt skriver Erixon med en viss faiblesse för krumbukter, och förkärleken för en del jobbiga ord (”härbärgera”) är ibland svårförståelig. Om det här låter för internt: tänk dig prosavarianten av Gunnar Björlings sparsmakade och knapphändiga poesi. Den är inte lättillgänglig, men livsnödvändig. De bästa ögonblicken finns i de ljusstunder som världen skänker oss. En av de korta prosadikterna kan illustrera detta, den som heter ”Det kommer skimmer”:
Om natten kommer skimmer gläns från botten. Det
kommer gläns och glimmer, upp ur sömnfält. Fras reser sig
och strös ur bottensedimenten. De speglar sig. Allt detta
speglar dig. Du har bett om det och det speglar dig. Vad
säger allt. Vad sägs. Vad blir konsekvensen?
Det är också i de gåtfulla ögonblicken som livet visar sig i sin fulla prakt. Erixons dikter är filosofiska utan att tyngas av teoretisk jargong eller namndroppande, utan mer verksamt utifrån en drivkraft att pejla gemensamma erfarenheter. Orden vrängs ibland, och när han hittar fram till sällsamma former – ”längtad” är ett exempel – då skimrar verkligen hans dikt.
Då skapas förutsättningar för sköna stunder. Men vänta? ”Sköna”, är det här 1800-talet eller? Nja, Erixons dikt är snarare helt tidlös. Eller inte, och det här kan han förstås inte själv rå för, att han råkade debutera på 80-talet (eller 1979 om man ska vara nogräknad). Det finns något i hans tilltal som påminner om detta 80-tal, då Mare Kandre och Stig Larsson mätte upp den svenska litteraturvärlden mellan sig. I det korta perspektivet vann Stig all ära, medan det nu är Mare som blivit det mer hållbara geniet för en större läsekrets.
Vad är det då hos Erixons prosadikter anno 2021 som påminner om detta svunna 80-tal? Jo, det finns i hans texter ett annat slags allvar än det som kan kallas samtida. En annan slags omsorg om verkningsmedlen, och ett annat djup. Vår tid är, sorry om du trodde annorlunda, förlorad.
Inuti Erixons textstycken finns ett ljus som jag tveklöst vill kalla poetiskt. Ett svagt blinkande, som om hans böcker vore fyrar som utsänder sina tecken på liv, på att det vi gör inte är förgäves. Det finns en formlöshet i hur han skriver, något som befinner sig mittemellan det behärskade och det uppsluppna. Där ordföljden inte vill vara helt smidig. Det dikterna illustrerar är också sökandet efter ett värde, ett självbestämmande.
De två böckerna är syskon, men inte tvillingar. Motståndet är argare, och inställd på att vara mot verkligen allt. Även om dess dikter är längre är den ännu mer fokuserad, och om det inledningsvis finns orsak att hissa flagg för något som liknar främlingsfientlighet skingras oron genom att koppla motståndet till alla sidor: ”Infantilt kalifat eller ett feberhögt rena Nord är samma sak. Båda är av samma lågkrypande idéart, stigna ur veka dockskåpsfantasier. Självrättfärdighet, medan identifikationen med andra samtidigt levande atrofierar.”
En bevarad skepsis inför alla system är konstens uppgift, för att formulera sig högtravande. Det är långt ifrån högtravande dikter som Erixon skriver, även om det finns anledning att associera till vissa hästars balettartade sprittande. Stilen rör sig lite som Lipizzaner-hästen i spanska ridskolan i Wien, med trixigt knyckiga rörelser.
Människans fiende är våldet, det förstörande, men det tunnare häftet har en hoppfull avslutning som det är mödan värt att ta sig fram till. Där finns incitamentet till något bättre. Men också en motivering till att dessa två böcker behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar