Trender kommer och går, också inom litteraturen. Borges hör till evigheten. Hur då? Genom att skriva saker som aldrig blir uttömda. Ingen annan illustrerar Herakleitos uttjatade metafor om att ingen stiger ned i samma flod två gånger (en metafor Borges själv anspelar på). Med hänsyn tagna till inflytande hör 1900-talet till Borges, på samma sätt som medeltiden är Dantes, senrenässansen Shakespeares, och 1800-talet Goethes.
Nu utkommer den avslutande del III i Tranans kronologiska serie med Jorge Luis Borges på svenska (på omslaget räcker det med efternamnet). Del I innehöll mycket av ungdomspoesin och den mästerliga novellsamlingen Fiktioner, del II mycket av essäerna. Del III innehåller många föreläsningar, av den nu drygt 70-årige nestorn. Men här växlas noveller, essäer och dikter kors och tvärs. Det kan man fördra: kvalitetsmässigt har de bästa partierna strötts ut ganska jämbördigt över de tre böckerna, så det går nog inte att avstå från någon av dem.
Är då Borges nu äntligen komplett på svenska? Nä. Genast ska noteras att det är inga kompletta redovisningar: särskilt poesin representeras i urval, och alla samskrivna verk saknas. Men vi som dammsugit antikvariat och loppmarknader efter klenoderna kan få sitt lystmäte med de här tre monoliterna, som går från svart via grå till silver. Ändå är det en så definitiv utgåva som möjligt, med rejäla fotnoter. Jag är dock inte helt överens att hans mest kända noveller är ”Ulrika” och ”Mannen i det rosa hörnhuset”: det torde vara ”Trädgården med gångar som förgrenar sig” eller ”Biblioteket i Babel”. Likaså stör jag mig på att noterna kallar Edgar Allan Poes noveller för romaner, eller att den senaste översättningen av ”Morden på Rue Morgue” kom 1986, när Erik Carlquists kompletta översättning av novellerna kom så sent som 2005-2006.
Det som på sikt kunde hota Borges ställning som central inom 1900-talets litterära kanon är cancel-kulturen. De dubiösa politiska ställningstagandena tar han själv upp i några av förorden, och allt kan väl inte heller bokföras till intellektuellas notoriska naivitet i samhällsfrågor. I väntan på denna återkallelse kan man fortsätta läsa Borges med den häpnad och glädje som han själv förordar som manual till den egna läsningen. Läser man under förmildrande omständigheter? Nä, man får nog lov att acceptera att denna skugga ledsagar läsningen, att en författare som skriver trams som ”den vidskepelse som kallas demokrati” ändå tål att läsas.
Poesin dominerar här, delvis beroende på den blindhet som han under sina två sista decennier lärt sig leva med. Novellerna blir också kortare, dikterade men inte mindre skarpa. Det finns flera favoriter att upptäcka. En av höjdpunkterna är de nio Dante-essäerna, för första gången på svenska, tack vare Oscar Hemer, som tillsammans med Lasse Söderberg översatt det mesta i den här boken.
Borges gör världen mer magisk och förtrollad. Det är lätt att säga, men vari består hans insats? Han vårdar och värdesätter förundran. Det finns i de flesta av hans noveller en samverkan mellan det diffusa och det exakta – det nattsvarta och det klart upplysta. Här finns symmetrier som arrangeras i dimman. Han är lika transparent som han är opak. Men det finurliga är hur han kapar alla förtöjningar mellan intellekt och känsla. Hans intellektuella labyrinter är alltid byggda med känslorna som grund, de sorgsna, elegiska och melankoliska känslorna. Hos Borges är det på något sätt alltid uppgivet, och alla kamper är förlorade – nederlaget blir hans stora tema, ännu mer accentuerat i dessa sena texter, där också ödmjukheten breder ut sig, speciellt i föreläsningarnas ständiga ursäkter av egna tillkortakommanden.
Man kunde säga att novellförfattaren Borges hade sin peak på 40-talet, men essäerna och föreläsningarna från den här sena perioden går sannerligen inte av för hackor. De sena novellerna är komprimerade och förtätade, koncisa stycken av solitt slag. Hans temperament i de här texterna är både summerande och framåtsyftande. Han aktiverar fantasin, och ger oss nya riktningar i en låst värld, där han viger samman filosofi och litteratur i en estetisk helhet. Han redovisar Blakes ljuvliga väg till frälsning: ”genom godhet, genom abstrakt tänkande och genom konstutövning.” Som människa kan man vara både djupt olycklig och helt salig, med andra ord.
Paradoxerna finns också i hans sätt att utöva skrivkonsten. Han är åldrad men inte museal, lärd men inte docerande, encyklopedisk men inte högtidlig, och på samma gång tvärsäker som skeptisk inför allt han tar sig an, och det blir både kvickt och halsbrytande. Borges när de innersta och innerligaste förhoppningarna, och det finns i hans texter ofta ett växelspel mellan bejakande och förnekelse. I en av de sena novellerna införskaffar en man Shakespeares minne, bara för att upptäcka: ”Människans minne utgör inte en summa, utan är ett virrvarr av odefinierade möjligheter.”
Olika bekanta teman återkommer med förnyad kraft när han tar sig an dem med hela sin rutin. Här finns också ”Boken av sand”, som med sin snåriga tematik erinrar om just mästerverket ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”, som hittas i första boken. Eller när han skriver några av sina starkaste dubbelgångarnoveller. Eller om hederns vansklighet. Eller hur ensamheten sveper in oss med sina molokna förklaringar. Eller framställningar om dueller och svek. Eller om tidens komplexitet. Eller när dikterna på olika sätt varierar blindhetens nattstämningar: ”Blindheten är en avslutning, men också en öppning: innebär en ensamhet gynnsam för påhitt, en nyckel och ett algebra.” Eller den drömda världens lockelser och faror. Eller när intresset för fornnordiska myter eller skandinaviska legender spiller över i många av texterna i olika genrer, som i en helt briljant utläggning om Swedenborg.
Det förnämsta temat är ändå litteraturen, berättandet. Snarare är det läsningen i sig han förespråkar än bokkulten, som han vettigt nog förkastar. Borges visar att man kan vårda boken utan att göra den till en fetisch. Paradoxalt nog blir många läsare ändå lite religiöst stämda till böcker som just denna, åtminstone vi läsare som fortfarande inte gått över till ljudboken. I en av novellerna skriver han om ”Trollkarlens tre gåvor, triaderna och den obestridliga Treenigheten.” Så lyckas han försätta läsaren i ett tillstånd av självbestämmande, befria och ge henne autonomi.
I texterna – där noveller och essäer gärna lånar drag av varandra – hittar man ofta en charmig spetsfundighet där, en häpnadsväckande paradox där. Det är lätt att förstå hur mycket Borges har lärt av Oscar Wilde, inte minst förmågan att vara intressant, det viktigaste kriteriet. Ytterst handlar många av de skönlitterära texterna i den här boken, liksom i bok I och II, om identitet. När blir jag, och när upphör jag att vara – någon? När blir jag en annan, och när blir jag ännu mer mig själv? Genom att redovisa sina inspirationskällor blir det inte självupptaget. Tanken från Oscar Wilde, som dialogpartnern Gilbert i essän ”The Critic as Artist” klargör, att ”All bad poetry sprins from genuine feeling” lyckas Borges med några trollerigester förlägga hos Poe. Paradoxalt nog är Borges dikter så uppenbart genuina i sina känsloyttringar, utan att bli dåliga.
Borges noveller är skrivna för flitiga omläsningar. Han sätter igång spel mellan det enkla och det tillkrånglade, i texter som ofta liknar detektivgåtor. Hans lärdom och ändlösa associationsbanor är inspirerande, och jag tror (inbillar mig) att man blir en bättre läsare av att läsa Borges. Mer uppmärksam, ja, men också en mer lekfull och mindre prestigelös läsare. Till det hör vägran att erkänna kraftprov (hej då, Joyce), och förorda lustfylld läsning, liksom hans generösa kanondefinition, där han inte tröttnar på att lyfta fram förbisedda spänningsförfattare som Stevenson och Chesterton. Av idolen Stevenson lånar han bilden om ”tjuskraft” som litteraturens nödvändigaste ingrediens. Han uppvaktar barnets fascination, och talar till barnet inom oss, vi som upptäckt (väckt) läsningen.
På torsdag tillkännages vem som får årets Nobelpris i litteratur (Anne Carson). Borges undkom detta öde, och mycket talar för att han också kommer att undkomma den glömska som drabbar nästan alla författare, och vad det verkar också drabbar allt fler människor ju längre vi kommer in i teknikens epok, där maskiner frigjort oss så mycket att vi inte längre har behov av den kontemplerande läsningen. Fast å andra sidan: när läsningen blir allt mer kringskuren och hotad av andra aktörer, då kanske Borges värde kommer att öka än mer – att han i framtiden blir ett ännu större behov att upptäcka för giriga läsare som tröttnat på Netflix-seriernas monotoni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar