Varför är vi så olyckliga? Frågan är felformulerad. Egentligen borde det stå: är vi olyckliga för att vi inbillar oss att andra har det bättre? Att lycka blir något att sträva efter, men det är omöjligt att uppnå. Eller så här: vi är olyckliga inte för att vi inbillar oss att andra har det bättre, utan vi är olyckliga enbart för att vi inbillar oss. Med andra ord: vi kan tänka, och – som poeten Paul Valéry visste redan för hundra år sedan – ”varje tanke slutar olyckligt”.
Sociologen Roland Paulsens bok Tänk om. En studie i oro handlar om vårt prekära läge. Vi som har det så materiellt bra, vad har vi att oroa oss för? Nu kan man invända att hans bok mer handlar om oro än om olycka, men i stora drag berör den missnöjet och otillfredsställelsen i att vara vid liv vid den här tidpunkten i mänsklighetens historia. Paradoxen är att för drygt hundra år sedan, när det verkligen fanns saker att oroa sig för, såsom dödliga sjukdomar som inte kunde behandlas, olyckor och våld, fattigdom och svält, då var befolkningen mindre orolig. Givetvis existerar exempelvis svält nu också, men – som Paulsen pedagogiskt visar – globalt sett är de överviktiga fler än de svältande. Och hans bok handlar om västvärlden.
I korthet vill han ändra våra tankebanor, göra så att vi kan lära oss att leva med oron. Det är lättare sagt än gjort, kanske, men värt ett försök. Ångestens klassiska definition är ju att den saknar ursprung eller orsak – det är bara genuin smärta – men här visar Paulsen att i de här fallet är behandling möjlig. Vi har gått miste om närvaro.
Närvaro? Föga förvånande hör Max Webers idé om avförtrollning till de exempel Paulsen tar upp, alltså hur den värld som en gång i tiden var magisk och själfull nu ter sig fadd och andefattig. Vi har frigjort vårt tänkande från auktoriteter, blivit helt autonoma som individer. I stället har vi fått valmöjligheter, men valen skapar bara nya problem, eftersom vi därmed måste välja bort något. Hans definition av oro lyder: ”kontrafaktiskt tänkande betingat av olust.” Att ständigt utsättas för val leder till ständiga tillfällen till ånger. Djur som lever utifrån sin instinkt ställs mot människor som belönats (straffats?) med ett medvetande, och då är det vi som lider.
Det här är självklarheter, och ska man kritisera Paulsen för något är det väl
att han inte riktigt kan erbjuda några revolutionerande lösningar. Men å andra
sidan har han en förmåga att diskutera hur ekonomiskt välstånd hör ihop med
olycka på ett livfullt sätt. Han växlar genomgångar med fallstudier.
En av de saker han angriper är att vi i för hög grad förlitar oss på diagnoser, och hur denna benägenhet har eskalerat de senaste årtiondena. Men vad gör man när barn som inte ens nått tonåren börjar tycka att livet inte är värt att leva? För många blir ångesten, eller oron eller vad man än kallar det, en identitet, där man kan pendla mellan insikt och förnekande (eller bara förvirring). Om man inte klarar av att leva bra, så kan man i alla fall finna sig i att man klarar av att må dåligt. Så förklaras det av Patrik, en av de intervjuade personerna.
Ett av problemen lokaliserar Paulsen i vårt förhållande till tid. Från början var ju tiden lokal. USA hade under 1800-talet 70 olika tidszoner, och för många var en klocka mest en prydnad. (Något som anammats av en del av mina elever som jämt och ständigt anländer försenade till lektionerna.) Ett annat är psykologin, som får sina fiskar rejält varma. Inte lika mycket det nutida överskottet av diagnoser, utan mer pionjärernas långvariga påverkan på generationer av patienter, som misstänkliggjordes, stigmatiserades och traumatiserades av en övertro på förnekelser, utifrån en minst sagt tvivelaktig teori om bortträngning.
Webers avförtrollning är en lockande tanke, även om den liksom allt annat behöver ifrågasättas och nyanseras för att kunna tillämpas på vår samtid. Paulsen argumenterar för vetenskapens oförmåga att tillhandahålla en manual för hur vi ska leva. När vi har distanserat oss för mycket från det sanna och det äkta blir vi handlingsförlamade och – ja, oroliga. Det här är tankar som också Jonna Bornemark framförde för två år sedan i sin suveräna Det omätbara samhället, och som jag förstått det även Martin Hägglund i sin Vårt enda liv. Alltså att världen styrs av en annan kasualitet, och att vi behöver registrera det och omvärdera hur vi ska förhålla oss till existensen.
Men vi lider alltså för att vi kan lida: för att vi lärt oss lida, för att vi kan föreställa oss olyckliga. För att vi har ett medvetande. Proust hade en bra sak att säga i ärendet: ”Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening.” Detsamma kan tillämpas på oron. Den är också irrationell, och fixerar sig vid sådant som har ett tilltalande narrativ. Därför är vi mer oroade för cancer, stroke och olyckor, när verkligheten ger oss mer ordinära påföljder.
Paulsens huvudsakliga syssla tidigare har varit att studera arbetsplatser, och givetvis finns det saker där som borde ha genererat en mer omfattande undersökning. Hans bok vidrör pandemin och den isolering som inleddes under våren, där många arbetade hemifrån. Det är en truism att hävda att det här kommer att påverka det psykiska måendet. Enligt de undersökningar som boken hänvisar till är vi olyckligare när vi jobbar (då har folk fel jobb, vill jag invända).
Det är en bok som greppar efter mycket. Så finns här utläggningar om relativt nya fenomen som skärmberoende, även om forskningen om internets påverkan inte är helt entydig. Förutom nödvändiga och ibland fyndiga sågningar av psykologins allra värsta försyndelser är ett av de sympatiska dragen Paulsens förslag att ersätta diagnosen ”psykisk sjukdom” med ”psykiska problem”. Enda hjälpen, som kan vara lättare gjort än sagt, är att vi som individer blir mindre självupptagna. Säg att du är orolig: än sen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar