att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

23 okt. 2020

Har jag varit här förut, Sandra Holm, översättning Felicia Stenroth, Aska

Sandra Holm föddes 1943 och växte upp utanför Luleå, men flyttade till Köpenhamn som tonåring. Hon gav ut en bok med prosalyrik på Bonniers 1969 och började sedan skriva på danska. Nu utkommer, efter drygt 50 år, en andra bok på svenska, översatt av Felicia Stenroth på det nysatsande förlaget Aska.

 

Den heter Har jag varit här förut, och tar som utgångspunkt en brevroman av den finske poeten och rumlaren Pentti Saarikoski. Holm är på tillfälligt besök i barndomshemmet, och tar itu med en ovanligt öppen, fräck och rättfram berättelse där hon skriver fram sitt jag på ett stundtals chockerande sätt. Men chockerande, inte för att avsikten ligger där, utan kanske för att den så uppenbart är tillkommen i en annan tidsanda – ett 70-tal som betedde sig mindre ängsligt och neurotiskt till de ämnen Holm tar upp. (Boken utkom på danska 1978.)

 


Dessa ämnen är då till stor del sex och sprit. Att det ändå var en svårare position för en kvinna än en man blir tydligt, då Holms berättarjag hela tiden mäter sig med den manliga förebilden, som hon ömsom hyllar och ömsom hånar. Att det inte blir chock-effekten som är bokens mest anslående drag beror på att hon har en medveten plan, att pröva sina egna gränser. Vad som också blir uppdraget är att skildra någon som alltid är på väg, som alltid är rastlöst beroende av att röra sig geografiskt och biologiskt, alltså också använda kroppen som en flyktväg.

 

Hon skildrar ett liv där hon ligger med olika män, har bra sex och dåligt sex: ”Jag vandaliserar inget annat än min egen kropp som är hjärnan, fittan, längtan och minnena.” Hon drömmer om kvinnor i en surrealistisk vision där hon inte använder drömmen som ett filter för att mildra känsloyttringarna, utan där skeendet blir lika rabulistiskt och grandiost i hur kroppen betonas. Och det är mycket kropp som läggs fram i texten, med allt kiss, bajs, kräks, allt med Saarikoski som modell och förebild.

 

Det Holm vill åstadkomma blir då att bryta livets monotoni, att låta kvinnan ta del av mannens självklara privilegier att ägna sig åt skörlevnad, utan att begränsas av omgivningens förväntningar eller att fördömas för det. Det är ett djärvt projekt, och att läsa den här texten på svenska blir sannerligen en stark kontrast till det mesta av den samtida utgivningen, som alltså sällan rör sig så här närgånget dessa ämnen utan att hysa skam eller ånger. Så finns här en poäng i att gå från ett skåpsupande till att dricka i öppen dager, att förevisa sina brister utan att inbilla sig att ens värld rasar samman för det.

 

Även om Holm bejakar utlevelse på alla nivåer saknas inte smärtpunkter, förtvivlade utfall och gråt. Hon utmanar med sin outtalade fråga till läsaren: ”Och hur lever du själv?” Tål dina livsval ett synande i sömmarna? Det hon skriver är en självbiografi som blir ett självskapande, där hon skapar sin egen person, självständig och frigjord – se där, frigjord, ett ord som förekom förr i samhällsdebatten, men som helt mist sin glans. Holm skriver om åtrån som sträcker sig utöver det kroppsliga, en sexualitet som inte är i behov av mänskliga former för att utövas.

 

Holm skriver också fint om dansen, och det är ingen långsökt analogi att hävda att hon koreograferar sin text, låter den gestalta sina känslouttryck på ett dansant sätt. Det är en skarp bok som lever på sina idiosynkrasier och dråpliga bilder, som ändå lyckas förmedla de sanna erfarenheterna: ”Ärlighet är liksom att ta på sig rena trosor efter två dagar”, eller när hon återger sig själv som femåring som onanerar med en tesked av silver. Det här är en bok som är vacker, stark och modig, eftersom hon  vågar exponera fulheten, svagheten och fegheten. Det exemplariska förordet av Erik Jonsson presenterar författaren och ger bra kontext till en kvinna som hade svårt att hysa de olika kvinnorollerna inom sig.

 

Jag gnällde tidigare på att svenska författare alltför sällan lyckas skriva så här gränsöverskridande, och det är som alla sanningar något som behöver modifieras. På samma sätt som entusiasmen inför det nya blundar för det faktum att en av de värre klichéerna är ”så här har ingen gjort förut”. Därför kan det finns anledning att absolut välkomna Tone Schunnessons romaner för vad de gör med den svenska samtidsromanen, men också erkänna att det som är nytt sällan är lika nytt som vi inbillar oss.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar