Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

16 jan. 2011

Läsa (om)

När det handlar om läsning av böcker gäller sannerligen uttrycket ”en gång är ingen gång”, för vad som ska räknas som avslutad läsning är ett relativt begrepp. Några dagar senare kan tankar väckas, som går rundgång i ditt stackars huvud, och du måste fortsätta bearbeta förloppet, göra omprövningar, ändra åsikt, formulera råd och frågor till karaktärerna: – Varför gjorde du så, Emma?

Så föds tanken, vars realisering kan dröja flera år: du måste läsa om boken. Men det är väl ändå en dumhet, för du vet ju redan hur det ska gå: det spelar ingen roll vad Emma gör eller säger, hon måste ändå dö på de sista sidorna, i ett vidrigt självmord, registrerat med iskall precision av Flaubert.

Isabelle Huppert som Emma i Claude Chabrols filmatisering.

Dessutom hinner du inte ens läsa alla berömvärda och spännande nya romaner som ges ut, så det är väl bra dumt att då ägna dig åt böcker som du redan har avverkat. Det finns till råga på allt gott om klassiker du har försakat, som gnager på ditt samvete, som du vet att du borde läsa. Då är det väl en onödig lyx att unna sig omläsning.

Fast, vad innebär det att till fullo ha läst en roman? Det räcker med att yttra att du har läst en bok en gång för att inhösta kulturellt kapital – men det finns böcker där att nöja sig med en genomläsning har samma effekt som att påstå att man har badat när man har doppat armbågen i badkaret. Om vi vill bli bra läsare duger det inte med att sluka böcker, att betrakta dem som just kulturellt kapital, som om vi förväntade oss ett diplom.

Vad händer när vi läser om? Vi blir medvetna om språkets yttersta nyanser, lär oss hur författaren har gjort avvägningar, blir mindre duperade av finesserna – ja, kanske en gnutta cyniska, men det är en positiv cynism, som tillåter dig att genomskåda falska tonarter.

Wilhelm M.Buschs illustration till Madame Bovary.

Som barn kunde vi läsa samma bok tills sidorna lossnade, men det var en annan slags läsning, styrd av andra mekanismer. Där ersatte boken snuttefilten, där du tröstade dig med vissheten, att du rörde dig på bekant mark. Nu har du lämnat denna trygghetszon, och tvingas ofta acceptera att den bok du läser om inte längre är samma som du lämnade för några år sedan; ibland vet du inte heller om det är boken som har förändrats eller om det är du själv.

Troligen finns det böcker som du borde lämna därhän, aldrig återvända till. Det kan göra ont att krossa illusioner, att behöva omvärdera ett helt författarskap, att erkänna att du hade fel.

Eller hade du fel? När du då läste något och uppfattade det som bra, och nu tycker tvärtom, vad är det då som säger att du har rätt (enbart) nu? Det kan vara lika troligt att du har lika rätt båda gångerna. Den personliga läserfarenheten tillåter ingen historierevisionism.

För ett tag sedan upptäckte jag att jag har en inbyggd mekanism när jag läser, som försvårar för mig varje gång jag ska berätta hur det går på slutet. – Det minns jag inte, tvingas jag erkänna. Länge trodde jag att det berodde på att jag var för dum för att fatta, men nu förstår jag att det är frivillig okunnighet, att jag gör så här de gånger jag vet eller anar att jag kommer att läsa om boken, att jag gör mig själv dum för att ha lika stor behållning nästa gång jag läser den, och blir då lika förbluffad av den oförutsägbara intrigen.

(Även publicerad i Jönköpings-Posten 15/1.)

11 kommentarer:

  1. Tänkte någon gång över att ha samma riktigt bra 100-200 böcker att läsa om och om igen istället för att fylla på med nya... Inte helt omöjligt eftersom mitt minne för böcker är dåligt, inte bara när det gäller slutet. Det är är verkligen något speciellt med omläsningar som minner om förra gången och den jag var då och samtidigt är något helt nytt och eget.

    Minns en artikel i SvD som även den tar upp ämnet: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/det-lasta-och-levda-livet_4058987.svd


    Fast recensionen av Woolf-boken hos dem var eh.. udda. Bättre upp på andra ställen! Roligt!

    SvaraRadera
  2. Kloka ord, Bernur!

    Och Hermia, så här inleder Olof Lagercrantz sin "Att läsa Proust":

    "Jag har under flera år läst Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" och nästan ingenting annat. Jag har stirrat ned i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Boken har blivit mig ett hem och skänkt mig trygghet. De människor jag mött har jag sett i relation till romanens gestalter. Den omvälvande samtiden har, så har det tyckts mig, framstått klarare för mig då jag haft Proust vid min sida. Nu när jag lämnar honom känner jag mig som ett vilsekommet barn."

    (Men du kanske redan läst Lagercrantz?)

    SvaraRadera
  3. Lennart, tack! Jag har koll på Lagercrantz och nog läst något ur boken då, när litteraturstudier bedrevs. Återkommer nog till honom så småningom. Det blir intressant att se i hur stor grad Proust "smittar" även min omvärld.

    SvaraRadera
  4. Mm, faktiskt handlade den här texten ganska mycket om just Proust i det första utkastet, men jag rensade ut det, behöll bara Flaubert - någon måtta får det vara ...
    Men jag håller på med Proust, är inne på andra varvet, fast jag läser lite hit och dit, så jag läser om för tredje gången vissa delar i stället.
    Riktigt bra litteratur har den där förmågan att smitta av sig på omvärlden. Jag minns när jag såg Stalker för första gången, hur det var som att hela tillvaron hade förändrats, förskjutits ...

    SvaraRadera
  5. Intressant detta med att välja att glömma hur det slutar, själv upplever jag att en av anledningarna till att jag läser om böcker är just för att jag vet hur det slutar och inte längre behöver bry mig om det under läsningen, utan helt kan koncentrera mig på allt det andra: stämningarna, hur det är skrivet, varför det gick som det gick. Kanske är jag trög i att ta till mig texter, men på något sätt är det först efter att ha läst en bok flera gånger som jag verkligen har den med mig, som den blir en del av min (lästa)erfarenhet, trots att jag oftast kan redogöra för hur det slutade redan efter första genomläsningen...

    SvaraRadera
  6. Hm kollade i min boklista nu, vilka är det jag läst flera gånger? Bl a Ronald D. Laings "Det kluvna jaget" = passande om man ser till valet av omläsningar. Döden i Venedig + Avled Stilla + I dödens väntrum har jag läst 3 + 2 gånger (Mann & de Beauvoir & Stolpe) - tema. Har du läst I dödens väntrum, Sven Stolpe?

    SvaraRadera
  7. Men hvarför är slutet så centralt? Det slutar aldrig väl. Bortsett från i överflödig litteratur, där drönaren ska tas fast, eller mördaren eller duckaren eller förfuskaren, där ju slutet utgör en upplösning, är slutet inte alltid slutet. Slutpunkten kan mycket väl vara en fallucka, ett svart hål, en förbindelseled vari läsaren slungas vidare. Alltid ny begynnelse, sade de gamle. Vad rör mig det färdigas vänner, sa han i sigtuna. Det avslutade, det framkomna, det färdigknutna. Genom bakre pärmen slank mången, lämnande bakdörren öppen. De ansträngt orgiastiska slutackordens uppsvällda övermättnads igensmällda dörrar är en annan återvändsgränd.

    Många av de bästa filmerna även lät jag rinna ut i sanden... Slutet erinrar jag mig inte (kanske av finkänslighet) Dvs mitt minne är sanden som jag låter dem rinna ut i...

    Förlåt...

    SvaraRadera
  8. Jag har haft svårt för Sven Stolpe, och det var innan jag visste att han var morfar (farfar?) till syskonen Schulman, så nä, men just I dödens väntrum har jag faktiskt läst, när jag var kanske arton och helt oemottaglig för sånt.
    Ja, att läsa om en bok innebär också just det, Petra, att strunta i intrigen, koncentrera sig på andra, väsentligare saker ...
    Och drömstörning, ja, film är ännu värre, ännu svårare att minnas ... Men ibland beror det väl på att det är så himla ointressant till att börja med, att man inte ids bry sig ...

    SvaraRadera
  9. Jag lät mig - apropå svårigheter med Sven Stolpe och hans 19,5 böcker om dagen, "på diagonalen" - övertalas av mina söner att se "Inception" med dem (trots Jan Berglins mycket tydliga varningar). Jag somnade efter tie minuter, uttråkad av alla sövande bilexplosioner (lego tycks mig mer sofistikerat). Men sen tänkte jag: detta gör mig kanske till den ideale avnjutaren/avsomnaren/konsumenten (dock inte betraktaren) av denna film...

    SvaraRadera
  10. Men! Inception fängslade mig. Tills de började springa omkring i snön och skjuta vilt ifrån sig i vad som kändes som 45 min ...
    Fast, ska man lyda sina barn när det gäller film (eller musik)???

    SvaraRadera
  11. Man ska alltid lyda sina barn. Det står så i den heliga Quran. Det är bättre att äntra The Kingdom of Childhood enbent och crippled än med alla sina auktoritativa spindelben och hela sin självbelåtenhet i behåll kastas i det brinnande Gränna, ty där skall vara gråt och polkagrisar. - Nåja, lyda, men man ska lyssna till deras skäl. Här var det mera fråga om en vädjan: de ville att jag skulle se filmen tillsammans med dem. Ett hedrande förtroende. Och jag försökte verkligen. Och jag misslyckades verkligen. Filmen tråkade ut mig, pga sin kausala grovhet, visserligen tillkrånglade, men vad hjälper det att krångla till en grovhet. Bartendern - för att inte tala om barnen - uppskattade att jag ändå försökte. De accepterade min brist på mottaglighet - som en annan sorts smak, en dödsmärkt estetik, en legitim invaliditet. Slutet undslapp jag på grövsta tänkbara vis, genom att sluta ögat. Emellertid hyser jag den lilla misstanken att dess slut var i dess början...

    Salam...

    SvaraRadera