att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 sep. 2020

Mit arbejde, Olga Ravn, Gyldendal

Omslaget till Olga Ravns nya roman Mit arbejde är vådligt färgmatchad som en höstkaramell. Jag tänker det är helt logiskt, då hon är Skandinaviens coolaste författare.

 

Men är det verkligen ett relevant omdöme? Coolhet är ju besläktat med integritet, och jag tycker att Ravn från bok till bok har rört sig från klarhet till klarhet, i allt vidare kretsar kring en konsekvent kärna av nyfiket utforskande av genrelitteratur. Definitionen av coolhet är ju att kombinera trohet mot de egna idealen med att konstant utmana sig själv, men också att utmana den form man väljer att uttrycka sig med. Något hon har gjort nu i ett par diktsamlingar, och i två kufiska romaner – den gotiska Celestine och SF-dystopin De ansatte. Och som nu följs av ännu en kufisk, nästan monstruös roman.

 


Mit arbejde är en titel som vagt anspelar på Kate Bushs graviditetslåt ”This Woman’s Work”. Här har Ravn då skapat en fiktiv kvinna, Anna, en författare, som får sitt första barn med sin svenske käresta, teaterregissören Aksel. Hela boken är ett sammelsurium av texter som klippts ihop: dikter, dagboksutdrag, e-mails, dramatik, monologer, patientjournaler. Det är en roman om graviditet, om psykisk sjukdom, om amning, om svårigheten att knyta an till sitt barn, om kärlek som sätts på prov.

 

Men först och främst är det en roman om skrivande – för vem är Anna om hon inte skriver? Och varför skriver hon? Enkelt svar: för att hålla ihop sitt liv. Som nybliven mamma problematiseras hennes identitet, då hon inte längre kan vara den läsande och skrivande personen. Men själva frågan: varför skriva? är alltid felställd. Därför att det inte finns något identifierbart svar. Vi skriver inte för att vi ”måste”, inte heller för att vi ”inte kan annat”, det är något annat som styr – vi skriver för att vi skriver, för att det är en upptäckt. Det är inte ens en fråga om att skriva för att överleva: det är större än så. Det är, som romanen antyder, något vi behöver för att bli mänskliga.

 

Ravn utmanar med sin roman inte bara själva formen, utan också autofiktionen som utskriven mall. Här finnns 13 olika inledningar, 28 olika fortsättningar, 9 olika avslutningar. Så vem har skrivit boken? Anna, eller ”Anna”, eller Olga, eller ”Olga”. Svaret finns ju någonstans mittemellan dessa entiteter. Tillsamman med ”Aksel” flyttar de en kort period till Hammarbyhöjden i ett snöigt Stockholm, men återvänder snart till Danmark. Och tiden går, och desperationen ökar och måste jämkas med det vardagliga.

 

Något annat som utmanas är lyckonarrativet, det normativa i att älska sitt barn. Många känner kanske inte direkt avsky, men en viss apati. Och varför inte? Ett barn är en så stor omställning, om man tar sitt föräldraskap på allvar, och inte käckt utropar att man ska fortsätta sitt liv som vanligt (för all del, gör det, men var beredd att spara pengar till ditt barns terapisessioner som vuxen i så fall, är du snäll).

 

Det skrivna är något som Anna inte känns vid, att det blir det slags skrift som i efterhand inte riktigt kan kopplas till den skrivande. Stig Dagerman kände något sådant för de sista 50 sidorna i sin hallucintatoriska roman De dömdas ö, och Andreas Lundberg har berättat att dikterna i Storm i den pelare som bär hittades på hans mobiltelefon, utan att han kunde komma ihåg att han skrivit dem. Att skriva för att hålla ihop sitt eget liv, ja, men här handlar det också om att hålla ihop omvärlden, att göra den begriplig och uthärdlig.

 

Och den här gränslöst skrivna metodiken gör att man som läsare helt sugs in i en magnifik romanvärld, och släpper alla invändningar om vem Anna är – hon är den man blir som förälder, kanske. Plikten att älska sitt barn utmanas alltså när hennes nyfödda barn läggs på hennes bröst, och hon känner ingenting. Det är en svår sits, som vi får läsa i en av dagboksanteckningar: ”Ikke være en dålig mor, ikke være en god mor, men et levende menneske i verden.”

 

Växlingen mellan prosa och poesi skapar sin egen logiska dynamik, och det sker med starka övergångar i kusligt precisa skildringar av ett mentalt tillstånd:

 

                      det er som om der bliver sprøjtet nat ud i hjernen

 

                      det er som om der bliver sprøjtet

                      en nat fra før menneskene fandtes på jorden

                      ud i hjernen

 

Så blir Anna en representant för det urmoderliga, men ändå inte, så som varje förälder går in i en roll men samtidigt bara kan företräda sina egna val och sina egna beslut och sina egna handlingar. Det är det unika som dubbelexponeras med det generella när vi blir föräldrar, för att det är så världen ser ut – hälften gemensam biologi, hälften vår egenartade mischmasch. 

 

Moderskapet står i konflikt med skrivandet. Det är ingen tillfällighet att Virginia Woolf inte var förälder. Traditionellt har det förstås fungerat bättre för män – de har alltid haft ett arbetsrum de kunnat stänga för att slippa barnens gnäll, något som fortfarande omvittnas av Karl Ove Knausgård och Alex Schulman. Men varför är det svårt att kombinera föräldraskap med författande? Båda kräver en utmattande, på gränsen till osannolik uppmärksamhet. Att skriva innebär att du måste vara totalt lyhörd för texten och dess behov, och då blir barnet en konkurrent, om du ska vara lika lyhörd för dess behov. Både barn och text kinkar: vem ska du ägna all uppmärksamhet, då det enda som duger är fullständig närvaro och uppmärksamhet? Att då vara överkänslig är förstås både en välsignelse och en förbannelse, både för mamman och för författaren.

 

Ravn har översatt Sylvia Plaths The Bell Jar till danska, och läser man Plaths dikter, dagböcker och brev finns oerhört skarpa iakttagelser kring moderskapet och svårigheten i att upprätthålla skrivandet som mamma, och Annas grubblerier placerar sig smidigt i den traditionen. En noggrann läsning av Charlotte Perkins Gilmans novell ”Den gula tapeten” blottlägger också den här motsättningen mellan moderskap och skrivande, en urtext som också tas upp i boken. Ravn vänder sig i sin roman också till Mary Shelley, som ju också skrev en monsterroman (Frankenstein). Här citeras ur brev och dagböcker för att ge kontur till moderskap – Mary Shelley fick fyra barn men bara ett av dem överlevde och blev vuxen. 

 

Romanens Anna gestaltas livfullt med sin frenetiska blick på tillvaron och inte minst på sig själv, sin obönhörliga rannsakan. Förloppet blir allt mer kritiskt, hennes situation allt mer desperat, med sjukhusbesök och behandlingar som följd. Manin gestaltas också i form av upprepningar, omtagningar, i en litterär teknik som utnyttjar repetitionen utan att det blir monotont. Det är faktiskt en installation i ett fortsatt kufiskt skrivande – obs, kufisk blir i det här sammanhanget en lika stark indikator på kvalitet som coolhet.  

 

Det är en roman som söker sig mot det gränsöverskridande, mot den tappade sansen, mot de förluster som föräldraskap innebär, om än det bara rör sig om förluster av ens tidigare oberoende. Det blir mycket kroppslighet, som ställs i juxtaposition med de själsliga våndorna. I romanen, denna mycket märkliga roman, sätts kärleken på hårda prov, men den demonstrerar också hur komplex kärleken är, och hur stark den är, för det vore inte mycket bevänt med den om den inte tålde också dessa prövningar. Så anländer tvivel inför hur kärleken till mannen ska överleva, i några intensiva passager som liksom ställer sig på högkant inför det oerhörda i vad kärleken medför:

 

Hvordan skal jeg elske denne mand nede i køkkenet, der både udsletter og beskytter mig? Jeg kan ikke leve uden en mands kærlighed. Dette er både ynkeligt og vidunderligt. Det er meget få mænd i verden, jeg kan udstå. Manden her i huset er en af dem, og han eslekr mig. Nu svæver rovfuglene over højderyggen i den stærke sol.

 

Ravn har med Anna skapat en helt levande gestalt, vars tankar blir kanske inte direkt irrationella, men de rör sig mot det otänkbara. De hittar också fram till en ny sanning, mittemellan aldrig och alltid och det självförakt och den ångest som hela tiden kräver att du kapar alla band till de som bryr sig om dig. Jag läser Mit arbejde som en helt nödvändig roman, som visar att konsten kan parafraseras lika sann som fotbollmanagern Bill Shanklys legendariska utsaga om fotbollen: konsten är inte en fråga om liv eller död – den är mycket allvarligare än så. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar