”Det tysta häftet” är en serie dikter av Alan Asaid, utgivna på Ars interpres i småskriftserien Pamphilus. Det rör sig om häften, pamfletter eller chapbooks eller kalla det vad du vill: det är diminutivt. Till de tre dikterna, som utgör en trilogi eller diptyk, bildar boken Här ett appendix, och därmed framträder en ambitiös utgivning med fyra böcker på en och samma gång. Upplagan är minimal, och jag upplyses om att jag i min hand har exemplar 19 av 30.
Inledande boken Kröningar har ett citat av Paul Celan som ena mottot, ur dikten ”Corona”, och därmed kunde man tänka sig att här följer en dikt om covid-19, men riktigt så läser jag inte den dikt som följer. Om inte tanken är att Asaid följer William S. Burroughs uppmaning att ”word is virus”, eftersom texten infiltrerats av allt som går att hitta bland tangentbordets hemliga tecken. Det skapar en ganska svårläst poesi, där man hejdas av *}^# med flera, som ständigt ställer sig i vägen.
Enerverande? Ja, en aning, faktiskt. Det knastrar om hans dikter, och det kan uppfattas som besvärligt eller fascinerande så här långt. Dock måste sägas att boken i sig inte riktigt kan läsas utan att ställas i relation till de övriga två eller tre: den är för osjälvständig, men också för kort. Det liknar en skapelseberättelse med fokus på förhållandet mellan kroppen och naturen, människan och miljön.
Asaids dikt i den här första installationen kan faktiskt påminna om maskinskrift eller kod, ungefär så som nödsignalen från den första Alien-filmen uppfattades av rymdskeppet Nostromos besättning, i och för sig ivrigt påhejad av AI-monstret Ash. I dikten blir ords ljudlikheter utforskad, i ett homonymt hopkok. Det blir en poesi som är svår att nagla fast i adekvata beskrivningar, men den svänger tillsammans med Evert Taube och Bellman.
I boken Hartsvariationer (om våren) blir tilltalet aningen mer publiktillvänjt. Eller man kanske skulle kalla det en mildare variant av poesi. Ja, det gäller i så fall bara halva häftet, för mitt i, efter häftklammerns separation, övergår det i något som liknar generisk OEI-poesi:
Driver Driver
SPETTET
Driver SPETTET
Mycket Djupt
Mycket Djupt -Djupare-Djupt
Driver SPETTET Djupare Än Djupt
Hur Kan Man Driva SPETTET Så-Djupt
Vidare följer olika storlek på typsnittet, i en text som spaltas upp över boksidan och får den att nästan svämma över. Det kaotiska får dikten att bli både enklare och svårare.
I trilogins tredje del Frö förstärks sambandet mellan kropp och natur, där de förs samman i ännu mer intima sfärer. Orden blir en slags ramsor, med rader som fylls av ljud som härmar varandra, och (åter)skapar en mimikry-effekt. Det låter arkaiskt, när Asaid uppvaktar en skörhet, och skriver om ”Helheten ,som frambesvärjd .som-rutad , / : -det inåt vända ansvaret, för röda,stycken–”. Han skapar en krängande dikt som befinner sig precis på rätt sida det sjösjuka.
Här blir också hans dikt mindre stillsam, mer konfrontativ och aggressiv: ”Ristar små tecken i dig/ i din runda , ditt gjorda / och grundar dig, men du skriker / : öppen , vidd i-vidd (skrapad)”.
Så följer den sista och mest omfattande boken, Här: översättningar ur det tysta häftet, som låter tre spalter skölja över boksidorna. Asaid vidareutvecklar teman från de tre tidigare böckerna, med kropp och växtlighet som samlever med djuren. Här blir dikten mer konventionell, liknar nästan den typ av dikt du kan förväntas finna i en reguljär diktsamling (vad nu det är).
Asaid debuterade med besynnerlig sf-prosa i ett nummer av tidskriften Const Literary Preview för sju år sedan, då jag tillhörde redaktionsrådet och förordade hans inkluderande. Sedan har han främst arbetat som översättare av rysk, engelsk och fransk litteratur.
Och på sätt och vis hejdar jag mig vid undertiteln till denna fjärde del, detta appendix till trilogin (eller triptyken). Att det är en översättning: ett sätt att tillgänliggöra den något knepigare originaldikten. Kjell Espmark kallade sin studie av poesins moderna era, som enligt honom inleddes med Baudelaire, för ”att översätta själen”. Så blir ju Asaids poesi också ett översättningsarbete.
I denna del har han samlat 94 enskilda dikter, följt av 6 tryckta i ljusare typsnitt, som om de vore mer hemliga (den sviten kallas ”i lönn”). Men det blir alltså 100 dikter i denna del, där flera av dem har tung bäring. Det är i vilket fall ett unikt och ambitiöst projekt, med fyra diktsamlingar som ges ut samtidigt. Så klart jag fastnar för appendixet, där Asaid pendlar mellan intryck och självbekännelser, och skildar ett slags katastroftilltsånd.
Kanske det är covid-19 ändå som avses? Men svaret på sådana frågor (det var ingen fråga, btw) är obetydliga. Hellre fastnar jag för några av den här avslutande bokens enskilda dikter, där det finns ganska många som är så här bra:
Här : har
sol en
öppning
en underbar
färg av annan
av det utan
att nämnas
rör sig sakta långa
skuggan stegen saktade
över all mark
som djuret självt
i sin skugga
när det andas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.