att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 sep. 2020

Topekaskolan, Ben Lerner, översättning Andreas Lundberg, Natur & Kultur

Den excentriska romanen är en svår genre, då det så gärna tippar över och blir krystat och sökt. Det är en tunn gräns mellan geni och odräglighet. Ben Lerners Topekaskolan balanserar där, och med den avslutar han en löst sammanhållen autofiktiv trilogi som inleddes med På väg från Atocha och även inkuderar 10:04, olyckligt nog inte översatt till svenska.

 

Tiden är sent 90-tal i denna roman som handlar om ynglingen Adam Gordon, löst formad utifrån författaren själv. Det är tre berättare som turas om, förutom tonårige Adam också föräldrarna Jonathan och Jane, som båda arbetar som psykologer på ”Stiftelsen”, där Jane blivit berömd som författare till en kioskvältare. I verkligheten skrev Lerners mamma Harriet en storsäljande bok på 80-talet om kvinnlig ilska.

 

Här handlar det penibelt nog mer om den manliga ilskan. Adam är arg. I början sitter han i en roddbåt med sin flickvän Amber, men upptäcker inte att hon mitt i hans monolog hoppar i sjön och simmar iväg. När han efter parodiskt dåligt letande hittar henne skäller han ut henne, och hon berättar om sin styvpappa som en gång vid en middag höll en monolog som var så långtråkig att hon omärkligt gled nedför stolen under bordet och lämnade rummet, utan att monologen avbröts. Parallellen till Adams självupptagenhet flyger rakt över huvudet på honom.

 

Interfolierat med de tre huvudpersonernas berättelser finns en kursiverad historia om Darren, en pojke som bara nästan är som de andra ynglingarna, ett mobbat barn som råkar begå en oförlåtlig våldshandling. Det är ett öde som speglar Adams ilska: Darren blir arketypen för toxisk maskulinitet, medan den verbala Adam kanaliserar sin ilska som debattmästare. Han har orden, men de hjälper honom inte att dämpa den neurotiska osäkerhet som han lider av.

 

De två ämnen som romanen till största del handlar om, förutom manlig ilska, är tid och språk. Genom föräldrarnas separata historier förlängs tidsperspektivet bakåt till 60-talet då de var unga, men också framåt i tiden – i sista kapitlet, som utspelar sig 2019, är Adam ute med sin fru och sin dotter och protesterar mot Trump. Merparten utspelar sig dock under 90-talet, som känns så oerhört avlägset nu – en helt annan tid, även om det förstås är en underskattning att bara kalla den ”oskyldigare”. Men det är ändå en något mindre cyniskt tid som Lerner återvänder till.  

 

Så blir tiden både statisk och dynamisk, som om vi levde våra liv i ett enda andetag (ungefär som Beckett föreslår i sin sublima pjäs Breath). Det blir en roman om de spöken som inte bara litteraturen utan också våra liv består av. Några blyga gästspel av Freud, Jung och Einstein förstärker realismen. Parallellerna till Lerners eget liv kan uppfattas som kittlande, men det roliga är att även om Adam är irriterande självupptagen blir romanen om honom mindre självupptagen än mången annan autofiktion.   

 

Och språk: ja, Adam är retoriskt durkdriven och också poet, men hans teknik i debatterna handlar till största del om att bemästra den andre genom att agera ut språkliga bombmattor med argumenten omöjliga att värja sig mot. Ungefär så fungerar Lerners egen prosa ibland. För hans språk är också durkdrivet. Han skriver en slags åttacylindrig prosa som har en del gemensamt med Don DeLillo, Thomas Pynchon och David Foster Wallace, en maniskt överlastad stil som med en grov förenkling kan kallas postmodern. Lika ironisk i sina skeva leenden och sin självdistans som kapabel att ta sig själv på en smula lite för stort allvar. Platåerna av intrikata eklektiska referenser är viktiga: så blir det lika viktigt att känna till varje stavelse hos både John Ashbery som hos Tupac Shakur, om än referenserna till hiphop och gangstakultur mest förstärker hur genomvit Adams umgängeskrets är, och att citat och fingergester mest blir tomma poser utan relevans.

 

Det är också en rolig roman, men rolig på ett nästan utstuderat oetiskt och elakt sätt. Adam är ingen genomsympatisk person. Här finns smockfullt av originella bifigurer också, och speglingar, upprepningar, återvändsgränder … Det blir gott om överraskningar. Det är ju en slags prequel till den tidigare skrivna På väg från Atocha (som kom på svenska för tre år sedan i Alva Dahls fina översättning). Där har Adam blivit en ung poet i spansk exil på ett stipendium, möjligen något mindre neurotisk, men också möjligen något mer osympatisk, bortskämd och okänslig.  

 

Med den här romanen har Andreas Lundberg nu översatt två av årets allra starkaste amerikanska läsupplevelser, då han tidigare arbetat med Ocean Vuongs suveräna En stund är vi vackra på jorden. Lerners prosa är rik på nyanser och arbetar lika flitigt med talspråklighet som med akademisk jargong. Det är också gott om tidstypiska 90-talsföreteelser, men det är sällan svenskan blir iögonfallande i sina stilbrott.

 

Ben Lerners Topekaskolan är imponerande, men också aningen förbryllande. Den förbluffar och slår blå dunster i läsaren, och man kanske inte ska syna den allt för närgånget i dess sömmar. Det är en läsupplevelse, och kanske kan man i en av dess egna formuleringar hitta vad som gör den så säreget fascinerande: ”en trollkonst bedöms inte utifrån sin sanning utan utifrån sin kraft”. Så läser jag det som en ovanligt kraftfull, ambitiös och excentrisk roman. Kanske inte omöjlig att värja sig emot, men snudd på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar