att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 sep. 2020

Här brusar strömmen förbi, Stina Ekblad, Weyler

Det finns en enveten föreställning om skådespelaren Stina Ekblad som pretentiös. Jag tänker: det är ändå något att bli kallad pretentiös, och hellre det än nästan allt annat. På scenen, och tidigare, inom filmen, har hon alltid gjort intryck. Det sker med en närvaro som av många uppfattats som kylig, något som säkert förstärks av den finlandssvenska accenten.

 

Nu har hon skrivit sin första bok, Här brusar strömmen förbi. Det är en memoar. Titeln har hon lånat från en rad hos Edith Södergran, föga förvånande. Det var när Stina Ekblad för länge sedan gjorde en inspelning med Södergrans dikter som jag på något sätt äntligen tog mig in i den textvärld som är Södergrans, och som sedan dess varit oförklarligt min och oåterkalleligt slitstark. Malte Persson håller inte med mig, men det var en suverän uppläsning – Ekblad själv tar upp Perssons påhopp i dikten ”Rörande poesins belägenhet i vårt nuvarande samhälle”, med de infama raderna: ”Dikten blir ibland uppläst av Stina Ekblad. / Det borde den inte bli.”

 

Här har hon så skrivit en klippbok som tar oss genom en livshistoria från en fattig uppväxt i Solf, några mil söder om Vasa i Österbotten, där begreppet veckopeng är något man på sin höjd hört talas om. Kapitlen lyder: flicka, tonåring, kvinna, mamma, gumma. Mest krut slösas på uppväxten, och några halvvilda år i ungdomen, med en lång sejour i Danmark.

 

Att det i hög grad handlar om poesi och språk förvånar inte, då Ekblad i många år missionerat om den versala Skönhet som dikterna ger tillträde till. Det må uppfattas som pretentiöst, men kanske bara för att det blivit så ovanligt, en anomali i vårt samhälle. Det blir trots allt kul att se hur viktig en sådan sak som poesi kan vara för en människas identitet.  

 

Som skådespelare har Ekblad både räckvidd och bredd; hon är lika bra på att iscensätta styrka som skörhet, och något liknande gäller hennes stilistik. I början blir det möjligen något svärmiskt och tillrättalagt, men hon skriver med allt mer beska ju längre hon tar oss in i sin livsberättelse. Som sextioplussare är det ju upplagt för en del bitterhet kring de uteblivna rollerna, något hon ändå tar med visst jämnmod.

 

Som ung ville hon bli poet, men övergav skrivandet efter några tafatta försök för att sedan raskt bli skådespelare. Hon är frikostig med att ge inblickar i den litteratur som betytt mycket under hennes liv, inte bara de väntade – Edith Södergran, Märta Tikkanen och Karin Boye – utan också Czeslaw Milosz, Georg Trakl och Friedrich Hölderlin. Men hon är ingen litteraturkritiker, så mycket av det som sägs stannar vid plattityder. Hon skriver i stark identifikation med det lästa, något som ibland är gynnsamt och ibland en smula beskäftigt.

 

Ekblad beskriver hellre än tecknar samband och frilägger mönster. Det blir ändå mestadels intressant, tack vare en känsla för rytmik och pausering, kunde man säga. Hon kan också vara vass, som när hon debatterar skönhetsingrepp. När hon är politisk kunde man avfärda det som typiskt välbärgad kulturarbetare som godhetsssignalerar, men jag inbillar mig att engagemanget går djupare än så.

 

Givetvis har hon med sina erfarenheter en del konstruktivt att säga om skådespelandet, och det är ofta allmängiltiga råd. Till exempel när hon diskuterar relationen mellan talang och teknik, hur det samspelar i en bra prestation, och det är ju strikt talat den bästa oxymoronen: att ”agera naturligt”. Och att stränga regissörer som är petiga paradoxalt nog kan vara de som befriar ens inre drivkraft bäst: ”Sträng form ger mig en frihet som ingen lössläppt improvisation någonsin kan mäta sig med. Inom ramar är allt möjligt. Utan ramar uppstår begränsningar, nämligen de irriterande begränsningar som jag själv automatiskt förser mig med.”

 

Det är en fint formgiven och läsbar bok, med faksimiler, dagboksutdrag och bildmaterial som ofta korresponderar med de exempel hon tar upp. Allra mest bedårande skriver hon om samarbeten med olika regissörer, som när hon som 22-åring gjorde film i DDR. Det finns också några belysande nedslag i hur det var att arbeta med Ingmar Bergman, något som gärna hade fått utvecklats, även om det här och där finns lysande exempel på hur hans regi kunde se ut: ”Förödmjukelsen har egentligen inget uttryck. Men sök förödmjukelsen, upplevelsen av att vara ända in i livsnerven kränkt.” Likaså när hon skriver om de fyra evengelierna i Nya Testamentet – där kunde gärna en längre diskussion få utrymme.

 

Man anar att boken haft en lång tillkomsthistoria, att det länge har funnits ett material som har väntat på sin form. Och pretentiös? Man kunde lika gärna säga att Stina Ekblad är en ambitiös yrkeskvinna med många tunga prestationer i bakfickan. Så finns i den här boken också något avväpnande i bristen på självcentrering, som ter sig lika otidsenligt som pretentionen, och jag inbillar mig att det finns en koppling här: att vi helt enkelt har för få pretentiösa kulturutövare.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar