att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 aug. 2015

Bli som folk, Stina Stoor, Norstedts


Stina Stoor debuterar med en novellsamling från Västerbottens inland. Det blir en uppväxtskildring på dialekt, självständigt och underhållande på ett behärskat sätt.

”Di skull int kollres och pjollres och skämmes bort! För int fick hunna gömm se inunder täcke hos småbåna när bjön komme!
   Nä, det skulle inte vara na vekhunna, di hunna som han hadd.”


Om du tycker det här låter obegripligt kan du sluta läsa här. Stina Stoor från lilla byn Balåliden utanför Bjurholm skriver på dialekt, och det är förstås ett vanskligt företag att ge sig in på. Speciellt för den västerbottniska författaren, som riskerar att hamna i de långa skuggor exempelvis Sara Lidman och Torgny Lindgren kastar.

Nu skulle jag ändå säga att Stoor manövrerar sig ut ur den skuggan, och hittar sin egen nisch med sina nio noveller i debuten Bli som folk. Hon undviker också den omedelbara fällan att skriva ”mustigt”, detta värdeomdöme som för mig blivit något av ett hatord. Mer handlar det om ett robust skrivande, där miljön format människorna sedan generationer. Så är det också som om tiden står still här; man betalar med tiolappar. 

Stoors miljö är sparsmakad. Likaså de karaktärer som befolkar den. Så pass att några av dem gör återbesök i flera av novellerna, kanske som en eftergift till att Stoors hembygd är så glest befolkad. Jag tror det bor tolv personer där. Bjurholm är förresten Sveriges minsta kommun.  

I flera av fallen skriver hon om barn, ur barnets perspektiv. Exaktheten i hur det är att vara barn: att avlyssna vuxnas prat, att alltid vara utanför, aldrig bli tagen på allvar. Det är skickligt gjort, och jag gillar nog mest de novellerna, där barnen är huvudpersoner, och tillåts bli just huvudpersoner. Stoor har absolut gehör för personernas särart, deras individuella språk. De får egna röster. Jag är också tacksam över att slippa de klichéer som distribueras av filmer som Jägarna. Stoor tar sina karaktärer på allvar.  

Men det är nästan provocerande odramatiskt. De umbäranden som presenteras ges inget förklarande ljus, och kanske är det en brist, att det är som om en dimension saknas. Novellerna växlar stämning från ljus till mörker, men det sker behärskat. Likaså är humorn återhållsam, och kanske är det ändå Torgny Lindgren-spöket som härjar, att man från norrländskt håll aktar sig för att ta ut de humoristiska svängarna.  

Så var det dialekten då. Att jag gillar det är självklart – Balåliden ligger ett norrländskt stenkast (15 km) från Hörnsjö, där min farfar bodde, och det är lätt för mig att känna igen både miljöerna, människorna och språket. Men går det att förstå för den utomstående?

Det låter jag vara osagt. Men till litteraturens uppgifter hör ju att göra oss bekanta med det främmande, så därför uppmanar jag dig att göra försöket. För jag tror att det är mindre av en gimmick och mer av en nödvändighet med det dialektala. Därmed tillåts vi komma riktigt nära personerna, och få uppleva det där sällsamma som inträffar när kontakten med det mänskliga etableras.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/8 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar