Oglömt. Om mitt bokliv, Per Rydén, Carlssons

När nestorn Per Rydén ska summera sina erfarenheter av ett liv i läsningens tjänst blir resultatet ganska mediokert. De många faktafelen och de störande upprepningarna är ändå milda i jämförelse med de antikverade exemplen.

 

Genren ”äldre distingerad herre berättar om sina mångåriga erfarenheter som läsare” kan ge brännande intressanta resultat. Så länge läsaren behåller sin nyfikenhet och vilja att söka nya intryck kan man från sidan av uppleva hur fascinationen för det nyskapande är en brunn som aldrig sinar.

 

Eller säg så här: om jag fick resa tillbaka i tiden skulle jag säga till mitt tonåriga jag som var så omåttligt imponerad av James Joyce att som drygt femtioåring ska du få läsa en författare som utklassar honom. Lucy Ellmanns roman från i fjol, Ducks, Newburyport, är det mest sensationella jag läst den här sidan millennieskiftet.

 

Vad har det här med Per Rydén och hans nya bok Oglömt. Om mitt bokliv att göra? Han demonstrerar – tyvärr, måste jag säga – raka motsatsen till nyfikenhet inför det nya. Hans bok är en slags pendang till den serie självbiografiska böcker han tidigare har radat upp. Det inleds med en novell han skrev som sjuttonåring: den har inte åldrats väl.

 

Sedan följer några summariska kapitel som inte så mycket handlar om litteratur eller om läsning, som om privatlivet. Vi får veta mer än åtminstone jag vill veta om sexlivet med hustrun, innan hon hux flux lämnar honom och sticker till USA. Om man ska skriva om sex borde ribban ligga något högre än att försöka imitera Björn Ranelid.

 

Så följer sex längre kapitel om arbetarförfattarna, vilket inte behöver vara något kardinalfel i sig. Men Harry Martinson, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Jan Fridegård och Vilhelm Moberg hör näppeligen till de osjungna hjältarna i vår litteraturhistoria. Alltså krävs att något nytt sägs. Men Rydén nöjer sig med att säga att de utgör ett unikt inslag i vår litteraturhistoria.

 

Sant. Men han fortsätter säga det för oss, inte bara två utan tre gånger. Faktum är att åtskilligt i hans bok är genanta upprepningar, inte bara av enskilda meningar utan ibland rentav av hela stycken. Det är ynkedom att ett förlag som håller sig med en namngiven korrekturläsare inte gör ett bättre jobb. De hade gärna också fått korrigera alla årtal som hamnat fel, till exempel att Harry Martinsons Aniara utkom 1956 och inte 1957, eller att den svenska översättningen av Erich Auerbachs Mimesis utkom 1998 och inte 2012, med mera.

 

Jag stoltserar ibland med mitt goda tålamod, men det finns gränser för hur mycket av upprepningar jag klarar, likväl som grova faktafel. Låt gå för att en generös läsare silar en del av myggen och sväljer kamelerna, men i så fall är det värre när skribentens smak helt har stagnerat.

Om ambitionen är att teckna arbetarlitteraturens unika inflytande, varför inte ha vidare ambitioner än att referera några av 1900-talets mest kanoniska böcker? Ingen tvivlar väl på att Mobergs Utvandrar-svit och Johnsons Krilon-trilogi är omistliga? Det hade varit betydligt mer intressant att ta del av Rydéns åsikt om några nutida arbetarförfattare, som är långt ifrån lika omskrivna. Tips: Elise Karlsson, Jenny Wrangborg, Sara Beischer, Susanna Alakoski, Emil Boss, Anna Jörgensdotter.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/9 2020)