På samma gång som man för 20 år sedan talade om en novellboom kunde man tala om en essäboom, med ungefär lika långa rötter. Samtidigt har det gnällts om de usla villkoren, att man måste bli akademiledamot för att publicera litterära essäer. Det må vara hur det nu är med den saken, men Kristoffer Leandoer övergav efter blott ett år sin tjänst som extern rådgivare åt Nobelpriskommittén, och tillåts trots detta ge ut många essäböcker i det litterära fältet.
Vilket vi så klart ska vara tacksamma för, när han nu med Längta hem, längta bort fortsätter det arbete som tidigare böcker som Mask, Slut och Barn inlett. Det vill säga ambitiösa och djuplodande essäer som utgår från ett givet tema. Om sonen Yung Lean har gjort det ensidiga som sin främsta tillgång som hiphop-artist fungerar Old Lean tvärtom, med sin mångsidighet och eklektiska smak, som inte bryr sig ett skvatt om etablerade hierarkier. Dessutom verkar han inom så många olika områden: som poet, ungdomsförfattare, skräckförfattare, litteraturkritiker, översättare, med mera.
Exillitteraturen är omfattande, inte minst om man som Leandoer tillämpar en generös definition. Då blir hans essä en undersökning där kopplingen till ämnet inte alltid är självklart, men det blir ändå inte så att han måste hamra in fyrkantiga klossar i cirkelformade hål.
Det finns kritiker man läser för att de vässar ens blick, och så har Leandoer fungerat sedan jag började läsa honom när han skrev korta recensioner i Aftonbladet åren kring 1990. Nästan alltid med en känsla för det inte riktigt etablerade, inte riktigt kanoniserade. Han tar det lästa på ett uppfordrande allvar, samtidigt som han bevarar en barnslig förtjusning. Han förblir den engagerade läsaren, och på ett sätt känns det som att han läser exakt på samma sätt som han gjorde som elvaåring, när man maniskt tog del av det utbud som ens bibliotek tillhandahöll – böcker som öppnade världen, gjorde den större.
Så handlar Leandoers essäer nu om resan, om flykten, om exilen. Dessa resor kan ju också vara mindre bokstavliga, som när han skildrar Shirley Jackson, hon som var så suverän på att skildra de faror som döljer sig i hemmets trygga vrå. Homeros Odysséen och Vergilius Aeneiden blir givna färdkamrater i den här essän, tidiga exempel på den flyktsoda som drabbar fiktiva gestalter.
Men han skriver också om litteraturens funktion i vidare mening, om hur den kan hålla samman både individen och ett folk. Likaså fungerar hans essäer om döden och apokalypsen, när han visar att det är en genre som också verkar på två plan, med den förväntade utplåningen både för människan och för samhället. Han har också bra väderkorn för det som sticker ut, och det behöver inte vara avvikande i sig, men på något sätt egensinnigt och ovanligt. Sålunda finns här gott utrymme för färgstarka anekdoter av det slag man helst inte synar i sömmarna. Sannolikheten är viktigare än sanningen, eftersom litteratur ju handlar om att frivilligt låta sig duperas.
En av Leandoers tillgångar är hans kännedom om fantasy, något som är relativt ovanligt bland svenska kritiker. Det finns bra exempel på hans höga tröskel för bullshit, och därför finns det här sådan klarhet och stringens i hans resonemang att man lite naivt önskar att det kunde bilda skola. Han hävdar mycket, utan att bli särdeles kategorisk. Det är väl det som ska kallas det nyanserade tänkandet – men det är också något storartat i hans slutsatser, som landar mittemellan det oväntade och det på förhand givna. Därför måste man ju läsa med sinnena på helspänn.
För han är ju det där som lite förenklat kallas ”en bra läsare”. Det blir han i egenskap av den som spejar över marginalen och plockar upp det andra kanske har förbisett. Han vaskar fram guldkornen och låter oss andra se dem med nya ögon. Han hittar många paralleller, hittar många nya mönster. I många fall läser han som översättaren, och påminner oss att läsning blir en slags översättning, att vi alla ägnar oss åt det när vi läser. Men att läsa är också att upptäcka hur vårt medvetande läcker, att det är där fiktionen tar sig in, i det utrymme som bildas mellan vakenhet och dröm.
De här essäerna bildar också mönster som ter sig främmande och bekanta på samma gång, på det där sättet att man sneglar nästan lite avundsjukt för att konstatera att man hade gärna gjort den kopplingen själv. Det är sätt att skriva som tar associationen i anspråk, där tankarna kopplas samman i långa kedjor. Så finns här också en del vassa angrepp på en omänsklig flyktingpolitik, som när han påpekar det absurda i svenskt motstånd mot immigration när vi mellan 1850- och 1930-talet skeppade en och en halv miljon svenskar till USA. Eller när han nämner de ökande flygresorna, som sker parallellt med flyktingströmmarna, och uppger att antalet turistresor har fördubblats sedan millennieskiftet: ”Antingen flyr vi för att vi saknar pengar, eller för att vi har pengar.”
Det finns åtskilligt att dröja vid i den här boken, som är nästan oavbrutet fängslande. Speciellt fint skriver Leandoer om Oscar Wilde, faktiskt så fint att man kunde önska sig att det äntligen är dags för en svenskspråkig bok om detta sällsynta geni. I så fall kan jag tänka mig få som är bättre lämpade än Leandoer, att döma av den koncist skrivna och kärleksfulla essä som ingår i den här boken, där vi bland annat ser Wilde som en felande länk mellan Samuel Beckett och David Bowie. Bowie återkommer nio gånger i boken, vilket ju bara det är en välgärning.
Det är också skrivet med nyfikenheten intakt. Barnet nonchalerar ju hierarkier. Leandoer är också personlig – ordet ”jag” är frekvent, utan att han blir självcentrerad i sina analyser. Det måste påpekas: att använda ordet ”jag” behöver inte bli för privat eller subjektivt, så länge man lyckas behålla fokus på sitt ämne i första hand, och där lyckas han ju så gott som alltid.
På tal om Nobelpriset, där ju Leandoer var delaktig i priserna för 2018 och 2019, nämns Olga Tokarczuk här i förbifarten, medan han visar djupare förtrogenhet med Peter Handkes verk. Den konspiratoriskt lagde kan då konstatera att han har läst en hel del både Marilynne Robinson och Anne Carson, vilket kunde ge en hint om vem som eventuellt får Nobelpriset i litteratur om en månad …
Kristoffer Leandoer har hög arbetsmoral, och framstår som en hyperproduktiv författare. Några enstaka fadäser kunde ha undvikits, även om det går att skylla på den höga medelhastigheten. I När lammen tystnar heter inte den blivande FBI-agenten Clarice Sterling – att hon heter Starling i efternamn är förstås ett tecken på den mimikry som staren ägnar sig åt när den härmar andra fåglars läten, med tanke på mimikryns drottning fjärilen, som är så viktig för intrigen i romanen/filmen. Likaså gavs Lars Noréns Fragment II ut 2018, inte 2008.
Men att han är flitig tjänar vi på, vi som fortfarande bryr oss om litteratur och tycker det finns ett värde i att läsa inte bara skönlitterära verk utan också böcker som behandlar det lästa. Vill man bli en bättre läsare hör Leandoer till de mest ypperliga läromästarna, genom sin nyfikenhet och entusiasm, parerat med en granskande blick som balanserar mellan närgången beundran och kritisk distans. Däremot saknas den ironiska distansen, något som hans essä faktiskt tjänar på: han tar allt på lika stort allvar och med samma intresse, och visar hur litet steget är mellan Marcel Proust och Lana Del Rey.
Därför kunde man summera hans insats så här: att läsa hans bok är nästan lika belönande som att läsa de verk som behandlas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.