att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 sep. 2020

Spegeln och ljuset, Hilary Mantel, översättning Jesper Högström, Weyler

Blixtrande snabb är Hilary Mantels prosa i romantrilogin om Thomas Cromwell och Henrik VIII, som nu avslutas med Spegeln och ljuset. Blixtrande snabb är också Jesper Högströms översättning, som utkommer samma år som den engelska förlagan. Det har ändå inte lett till grova fadäser, med undantag för några enstaka kommateringar som gör att texten snubblar på några ställen. Snarare är det en språk-känslig översättning, där glosor som ”beklagligtvis” förstärker tidsatmosfären.

 

Det raska tempot består, när intriger och maktspel fortsätter kring den kungliga gunstlingen Cromwell, och hans allt mer insyltade finger resulterar i flottiga titlar som ”storsigillbevarare och andelig ståthållare”. Mer än en roman om händelser blir det en utredning vad ett människoliv består av. Mantels val av Cromwell är förstås i sig genialt: en inte tillräckligt utforskad gestalt i historien, där hans inflytande på kungen inte är helt klarlagd.

 

Inledningen resulterar i splatterscener efter halshuggningen av förra drottningen Anne Boleyn, där Mantel uppehåller sig vid detaljer som vad ett människohuvud väger, och lite vadande i blod på golvet. Men sedan blir det mer fokus på inre skeenden och långsamma överväganden. Det handlar ju om att kungen ska gifta om sig när även den senaste drottningen Jane dör i barnsäng. Förloppet sträcker sig från maj 1536 till 28 juli 1540. Persongalleriet innehåller 6 nyligen döda och 97 levande människor. Romanens titel Spegeln och ljuset härrör från vad Cromwell kallar sin kung när han ställs i relation till andra europeiska makthavare, i synnerhet den tyske kejsaren Karl V. Det är falskt smicker som lutar sig mot äkta beröm.

 

Det är en opålitlig miljö, där det krävs ögon i nacken för att man ska överleva, liksom ett känsligt öra som kan uppfatta skillnaden mellan äkta beröm och falskt smicker. Sidantalet i denna sista volym rör sig mot 900, och texten är tättryckt. Det är tungt att läsa, men lyckligtvis skriver Mantel på ett sätt som får texten att liksom lätta från marken, och det är oavbrutet spännande, trots att vi vet hur illa det till slut går för Thomas Cromwell. Här är han i begrepp att adlas, men det som sker är förstås att ingen sådan framgång tillåts bestå.

 

Att en del skämt från de tidigare böckerna värms upp igen, som att Wriothesley återigen kallas ”kalla-mig” liksom det franska uttalet ”Cremuel” av huvudpersonens efternamn, kan man nog stå ut med. Ibland blir man lätt vimmelkantig när kungen pratar om sin drottning, vilken av de hittills fyra fruarna han då syftar på. Det är en roman som i hög grad förlitar sig på och styrs av dialog, något som sällan är gynnsamt. Men det är återigen skickligt av Mantel att skapa trovärdiga repliker till dessa förlagor ur historien, dessa skuggestalter som en gång har levt och trampat samma jord som vi. Som hon också tidigare har formulerat det: ”Det finns en historia under historien”, och här plockar hon fram den, och får oss att häpna över hur aktuella alla frågeställningar är.

 

Hennes språk balanserar fint mellan det moderna och det ålderdomliga, och låter ingendera ta över. Tacksamt nog slipper vi de flesta arkaismer som skulle vara störande tidsmarkörer, och ärligt talat bli outhärdligt och svårläst. Det beror ju på att Mantel har skapat flerdimensionella, levande gestalter. Är det så enkelt? I så fall: varför lyckas andra författare så sällan med sina historiska romaner? Hennes trick är att göra berättelsen samtida för oss som lever nu utan påklistrade referenser till vår nutid, och att hon skapar karaktärer som mer liknar typiska representanter för sin tid än utklädda skådespelare i ett kostymdrama. Hon har också ett levande bildspråk, som när hon låter Cromwell jagas av ”panikens nålspets”, en nästan lika välfunnen metafor som Erik Lindegrens ”ångestens spik” från Mannen utan väg. Panik är ju en ädlare känsla än ångest, och något som klär den adlade Cromwell. Man får väl också förlåta Mantel för att hon då och då knycker lite väl lättvindigt från kända källor, den här gången Wittgenstein och Dante.

 

Spänningen i den här romanserien är ofta outtalad, något som sker utanför språket. Replikerna kan vara giftiga i sig, men de uttalas ofta med dolda budskap, och till det makalösa hör att det är så subtilt utfört, att Mantel litar på att läsaren ska uppfatta dessa signaler, utan att hon behöver skriva oss på näsan. Det vore förmätet att säga att hon skriver för tänkande människor, men ok, det är en intelligent romantrilogi. Det raffinerade består ju också i hur mycket som meddelas i antydningar och gester, mer än i vad som faktiskt utsägs. Ständigt dessa halvkvädna visor, dessa fräcka förtäckta förolämpningar. Samtidigt finns det en allt sorgsnare klarhet i Mantels tonfall, när vi i presens följer hennes protagonist mot det oundvikliga. Men inte bara sorgset: det märks att hon har haft roligt när hon skrivit, och det smittar av sig på läsningen.   

 

Så det är subtilt, samtidigt som det till viss mån är fyrkantigt. Men det ska ju också så vara, då det till nöds blir pedagogiskt och informativt, och till viss del förutsägbart. Till exempel blir de olika släktförhållandena dunkla, och de kan ta överhanden ibland, även om det mesta är överskådligt och begripligt. Genom hela berättelseförloppet finns en tydlig och stark struktur, som ger det en stabil inramning. Det är tydligt att kvinnor här ses som en handelsvara, vars enda funktion är att föda barn. Låt gå för att det gäller kungen, men Mantel visar hur allmänt utbredd detta var. Hon speglar 1500-talskvinnans funktion som livegen. Så blir kungens fjärde äktenskap katastrofalt, när han gifter sig med Anna av Kleve, och vi får oss detaljerna från bröllopsnatten till livs lika målande som i en skvallerblaska.

 

Även här blir Cromwell ett undantag. Hans äktenskap, som avslutades redan i första boken, var långt ifrån idylliskt, men det fanns i deras relation ett gnabbande som måste kallas kärleksfullt. Att han sedan inte gifter om sig blir för omgivningen svårförståeligt, och han kanske inte går omkring och trånar efter sin döda hustru heller, men det är ett drag som gör honom mer modern än de andra – att han inte ser äktenskapet som nödvändigt för att fullborda sitt liv. Han klarar sig genom att avstå från att bli förälskad.

 

Som sagt, Cromwell är en pragmatiker, han ser till att klara livhanken, och Mantel visar hur en sådan behöver koppla bort delar av sitt känsloliv för att helt enkelt uthärda sig själv. Hans råd till kungen, att ständigt röra sig framåt, försöker han tillämpa på sig själv, men det blir en allt mer riskabel riktning. Hur skyldig Anne Boleyn var till anklagelserna om otrohet och förräderi är inte en fråga om sant eller falskt. När Cromwell konfronteras med hennes bror George blir det en diskussion om konsekvenser. George frågar:

 

   ”Mäster sekreterare, jag vet inte vad du kallar det här, men rättvisa kan du inte kalla det.”

   ”Jag kallar det ingenting, George. Eller om jag blir tvungen kallar jag det necessità.”

 

Nödvändigt för vem? vill man fråga. Cromwell blickar ändå tillbaka, på sin barndom med pappan, smeden som blev fyllo och sedermera framgångsrik föreståndare för ett ölbryggeri. Men han kvarstår i sonens minne som ett mörkt våldsamt trauma. Och så hans utlandsresor, där han stötte på en tidig och våldsam variant av fotboll, calcio, som spelades i Italien. Samt att han får ett minst sagt oväntat besök från Nederländerna, som här inte ska avslöjas. Det finns också en oväntad ömhet mellan honom och den överlevande sonen Gregory, som bidrar till hans förankring i en mer modern mansroll.  

 

Titelns spegel och ljus återkommer genom hela romanen, såsom i de latinska ord som finns ingraverade i bödelns svärd: ”Speculum justitiae, or pro nobis” (rättvisans spegel, be för oss). Skuggorna tar allt mer över, i denna dunkla roman, utan att det blir abstrust. Kanske Cromwell blir exemplet på hur makt förblindar, att han skulle ha behövt kasta mer ljus på sin egen inriktning. Å andra sidan: Mantel sätter sitt starka ljus på den historiska epoken, lyser upp den och visar hur en stelnad romangenre kan förnyas med små medel, som inte kräver stora konstnärliga experiment. Det är i mångt och mycket traditionellt och tålmodigt skrivet, men så förbluffande intressant. 

 

Som sagt, det är ett stort åtagande att läsa Hilary Mantels trilogi, men man blir rikligt belönad. Det är jobbigt att skiljas från den, men det kan också lämna en med något som mer liknar lättnad än tomhet. Kanske den lättnade inte riktigt består i känslan att ha klarat sig, men mer en lättnad över att slippa den otrygga och våldsamma världen som skrivits fram. Vi lever knappast i den bästa av världar, men inte heller i den sämsta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar