att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 sep. 2020

Elín, diverse, Kristin Eiríksdóttir, översättning Arvid Nordh, Flo förlag

Men först ett meddelande från ytlighetskommittén. Flo förlag arbetar med en konstnär till sina bokomslag, och när de nu ger ut sin femte bok syns ett tydligt mönster. Det är ju en truism att tala om att en boks omslag speglar innehållet, men det är så märkbart när Troels Carlsens dunkelsköna bild återger något av det trollbindande gytter som försiggår inom bokens pärmar. Så här ska en bok se ut för att man ska lockas att läsa den.

 

Boken är då isländska Kristin Eiríksdóttirs roman Elin, diverse, som var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2019 (Jonas Eikas Efter solen vann). Det handlar om drygt sjuttioåriga Elin Jónsdóttir, som fortfarande arbetar med att ordna rekvisita till filminspelningar av nordic crime-filmer och en del teateruppsättningar. När tonåriga geniet Ellen Álfsdóttir ska sätta upp en pjäs anlitas Ellen, och ett besynnerligt möte mellan dessa två konstnärer vecklas fram.

 


Hur då besynnerligt? Till att börja med: det här är en roman som inte på minsta vis liknar den typiska svenska samtidsromanen, som med få undantag är uppfylld av prydlighetens ängsligaste inspektörer. Svenska författare är arbetshästar som aldrig trampar snett med sin fogliga följsamma prosa. Här tillåts saker flippa ut, fucka ur, bli helt förvrängda och kusliga. Det är lite som att hamna i en film av David Lynch, med dessa kvinnor som bär på lika mycket abstrusa hemligheter som hemligheterna på något sätt leker sina mest ljusskygga lekar med dem. Eller: det är som att skåda rätt in i någon av Francis Bacons ångesttavlor.

 

Med andra ord: det här är så förbannat bra. Förlåt om jag sårade den svenska samtidslitteraturen med min generalisering nyss, Linda Boström Knasugård kan sägas vara lika skicklig på att uppvakta den här typen av mardrömsstämningar. Men det är enklare att hitta paralleller om man söker sig till exempel som Sigbjørn Skådens Vaka över dem som sover, en av senare års mest obehagligt lyckosamma skandinaviska romaner.

 

Elin får i sitt knä tre kartonger som har upphittats i ett hemligt rum i hennes mormors gamla lägenhet, där en av dem bär etiketten ”Elin, diverse”. Den innehåller barndomsprylar. Som rekvisitör har hon en särskild blick för parafernalia, och Eiríksdóttir skapar goda förutsättningar för en dramatisk upptakt. Elin har också en särskild blick för människors hud, färgskiftningar som förebådar sjukdom och död, och inte minst – eftersom hon är specialist på noshörningshorn – för människors naglar.

 

Man kan säga: hon har en blick för detaljer, något som är en lika värdefull egenskap för författaren. Och Elins arbete med lera och gips liknar Eiríksdóttirs arbete med romanen, där något knådas fram och det som kan skådas kan sägas likna verkligheten, men samtidigt med den typ av kusliga förskjutning som fiktionen ibland uppbådar.

 

Eiríksdóttirs tonfall är sakligt och exakt, och speglar till exempel Elins kännarblick när hon skådar Ellen för första gången, i ett möte som är mättat av kompetens och innebörd. Romanen är gåtfull och luguber, men samtidig förankrad i verkligheten på ett sällsynt sätt. Tänk bara på när Elin börjar stalka Ellen, och den yngre författaren skickar ett argt sms efter att ha bankat på den äldre kvinnans bil: ”Menaed inte att vara en fitta”. Sedan kommer nästa sms: ”Menade”. Exakt så fungerar verkligheten: den skriver fel, och framför allt skriver den fel när den är upprörd.    

 

Eiríksdóttirs mindre tillrättalagda stilideal är drastiskt och kantigt, och erbjuder en unik blick på världen. Det som till en början kan upplevas som kryptiskt får också sin förklaring, med en lösning som långsamt men ändå bryskt – låt säga med den bryskhet som katastrofer är verksamma i – anländer, och får romanens sista tio sidor att bli en slags kommentar till hur människolivet ofta utvecklas. En slags kommentar till åldern, och den skröplighet vi bär inom oss.

 

Innan dess har Eiríksdóttir lagt ut en del knepiga trådar om Elin och Ellens bakgrund och vad som för dem samman. Här räcker det med att nämna att Ellens far var en berömd författare som dog när hon var barn, och att hon nu lever med mamman, som är helt försjunken i minnen av den döda maken.

 

Det är intrikat berättat när perspektivet växlar mellan de två kvinnorna, och hur vi bevittnar ett sönderfall av lika oväntat som ovanligt slag. Och Eiríksdóttir har då en helt oförfärad uppfattningsförmåga när hon berättar – inte om, utan hon helt enkelt berättar det gruvliga. Hon går rätt in i den känslan, och det krävs stort mod, för det här är en mörk roman på flera olika plan.

 

Och så är det förstås en stor roman, trots sitt lilla format, med drag av kammarspelet. Men ibland är det så enkelt: den är stor i kraft av att den gör intryck, att den i så hög grad når ut med sin vädjan, med sitt bultande budskap, som kanske mer stryks fram än bultar. Men bra litteratur vågar också vara normbrytande och ställa sig på tvären mot rådande uppfattningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar