Blödningen, Lyra Koli, Modernista

Realism är den svenska samtidsromanens både bästa och sämsta gren. Bästa, eftersom det kryllar av författare som inte har andra ambitioner än att nedteckna den verklighet de ser framför sig, i autofiktiva rapporter som inte ens håller armlängds avstånd till den egna erfarenheten. Sämsta, eftersom dessa författare också är så ängsliga att vara tidlösa att det resulterar i romaner som nästan helt saknar förankring i den tid de utspelar sig i. Sorry, att nämna Tinder räcker inte.

 

Lyckligtvis finns undantag, och till de skarpaste hör Lyra Koli. Hon utkommer redan med sin femte roman, Blödningen. Efter en mindre lyckosam utflykt i sf-genren med Allting växer har hon nu skrivit en roman som återigen utspelar sig i samtiden, och som återigen gör det med högre insats, och med högre pejlning på vad som ingår i det dagliga livet. 

 

Kolis bidrag är då lajv, och det är så romanen börjar, med att det lesbiska paret Em och Julie besöker ett upplevelselajv. I ett rum upplever Em åtrå till en av speldeltagarna, en kille som kallar sig ”The Worthless”, men heter Kim i verkligheten. När de bestämmer sig för att träffas inleder de också något som titeln anspelar på: bleeding. Det betyder att man låter verkligheten blöda in i spelet, in i det fiktiva, men också att man tar med sig erfarenheter från spelet ut i verkligheten, att man blöder ut.

 

Att jag vet det här beror på den essä Koli har lagt in mitt i romanen. Som en meta-kommentar till skeendet berättar hon om sitt skrivande, och om hur verkligheten tagit och tar plats i hennes fiktion. Det är en text som också ger oss en nyckel till vilken slags roman hon har skrivit. Med hennes egna ord: ”Jag förstår inte vad lajv och fiktion och rus och synd och mens har med varandra att göra.”

 

Det handlar alltså mycket om mens också, om den kroppens bokstavliga blödning som speglar den metaforiska blödningen. Synden finns i de stigmatiserande praktiker som utövas, i den queera värld Koli behärskar till punkt och pricka. Lyhört plockar hon upp ett citat från Karin Boyes roman Kris, där en dikt av Geijer citeras: ”Sorg är synd, ty tillvarons innersta är salighet”.  

 

I romanen får vi följa främst Ems perspektiv, men också Julies, likväl som Julies mamma Rosmaries – som trånar efter hon som var mer än barndomsvän, Geraldine – och i mindre utsträckning hennes make Peters, samt Kims. Tidigare har jag liknat Koli vid Per Hagman, och sällan har det varit så tydligt som här. Inte enbart för den identiska musiksmaken – Pulp, The Cure och The Jesus and Mary Chain – utan kanske mer för förmågan att skriva så lätt. Deras förmåga att sätta fingret på tunga erfarenhter med lätta ord är beundransvärd. Så finns även i deras bildspråk en poetisk skälvning, när det friktionslösa språket krockar med känslor som dryper av svärta.

 

Men Koli är också en slags felande länk mellan Hagman och Inger Alfvén, och det säger jag med högsta beröm. Här finns också den fina känslan för hur kvinnor upprepar mönster från tidigare generationer, och ett sätt att ta sig an relationsromanen på ett sätt som är både konventionellt och helt nyskapande. Den som inte tror mig kan läsa Dotter till en dotter, en av de mest underskattade svenska romanerna från de senaste femtio åren.  

 

Med obestridlig uppfattning berättar Koli för oss vad som fattas oss, trots att vi vältrar oss i attraktion och njutning. Det är den andliga inriktningen som gått förlorad. Hennes romanfigurer är vilsna, agerar som spöken dömda till likgiltighet och att vara blasé, när allt de vill är att skapa ett drägligt sammanhang åt sin lystnad. De blir karaktärer som är instabila i sin sorgsenhet. Att de gör ett så autentiskt intryck beror också på att Koli är så skicklig på att ge dem utblick, att hon är så skicklig på att beskriva dofter. Det blir också en dom över parrelationen, både med och utan maximal frihet för individen.

 

Det här blir då en roman som är modig i det den vågar undersöka. Alltså våra skamligaste begär, där vi frivilligt uppsöker det som är dåligt för oss. Em är en sådan vilsegången figur, som saknar fäste i gedigna värderingar: ”hon smakade på honom som en perceptionshöjande drog. Förbjudet hudlöst, man ska inte vara såhär öppen för hur blandat allting är, hur gråskaligt färgrikt, hur äckligt och underskönt på samma gång, hon kan sätta ala eller inget adjektiv på det och det finns inga substitut, hon måste få smaka det igen.”

 

Em spelar in filmer om kärlek, monologer där hon växlar mellan det genanta och det genuint utforskande, det som vågar ställa sig öga mot öga med avgrunden inom oss. Koli låter sina karaktärer generellt parera nonchalans med intensivt intresse, och i den dynamiken uppstår också något speciellt: förmågan att fånga våra liv som till lika delar löjeväckande som storslagna. Det blir så därför att hon vågar undersöka också de saker där svaren inte blir de förväntade eller de man ens vill ha.  

 

Den essä som ligger i mitten av romanen är en metod som påminner om hur Negar Naseh gav oss inblick i skrivprocessen i sin debutroman Under all denna vinter från 2014. Kolis essä är mer integrerad i handlingen, då den ligger mitt emellan del ett och två. I en rolig bild berättas om en norrlandsresa där myggen tog över och tog sig in i hennes skrivande, som bokstavliga påminnelser med blodfläckar i skrivböckerna. Kanske läsarna ska ses som myggor, som är små och obetydliga i sig själva men kan bilda en svärm som irriterar författaren, ”[h]ungriga efter ett blod som snart kommer att bli deras eget.”

 

Lyra Koli öppnar dörrar mellan det reella och det obefintliga, och kopplar ihop levt liv och upplevd fiktion: när spelar vi och när är vi äkta? Det är så befriande att hon visar hur lajv-världen också borde ha en given plats i den svenska samtidsromanen. Men det är också befriande att hon skriver så mycket om mens, och att sex blir något annat än sterila knull. Men det bästa med romanen är hur den diskuterar kopplingen mellan de olika världarna, spelet och verkligheten. Det är kanske en truism att vi ”spelar” också i verkliga situationer, att vi agerar utifrån givna roller och scenarion. Men just därför är det välkommet att en roman tar denna fråga på allvar, och utreder förhållandet.

 

Speciellt en författare som gör det med så glasklar prosa, och som har ett språk som hör till det mest gnistrande man kan läsa just nu. Det är med välbehagets rysningar man läser passager som denna:

 

”Em sträcker ut handen framför sig. En hagelliknande, ultralätt snö har börjat falla. Framvirvlande skyar av korn som hon vandrar igenom, är det riktig snö eller en effekt i verklighetesspelet? Såklart det är riktig snö. Varje flinga landar som en vit prick på träden och smälter sakta bort. Hon ryser till.”

 

Blödningen är nog en av de bästa svenska romaner jag har läst i år. Lika bra som Ett så starkt ljus, som jag var med om att nominera till Augustpriset 2014? Ja, varför inte. Det är en gränstestande roman, modig, vacker, och utmanande både på ett känslomässigt och intellektuellt plan.