att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 sep. 2020

De III aldre, Nicolaj Stochholm, Escho

Att danska poeter generellt har ett slängigare tilltal än sina svenska kolleger, det är väl något av en truism. Men läser man Nicolaj Stochholm, som debuterade 1991 och nu ger ut sin elfte diktsamling med De III aldre, då blir denna skillnad påtagligt. Här dominerar det synbart nonchalanta, det som skulle kunnas kallas charmigt spontana.

 

Fast parallellt med detta nästan vårdslösa anspråk finns en uppmärksamhet mot en sträng form, som i gynnsamma fall skapar förutsättningar för dynamiska möten. Sålunda består den här boken av tre avgränsade skikt, där vardera består av 25 dikter, alltså 75 inalles. Med avgränsning som styrs utifrån ett då, ett nu, och ett sedan. Alltså en del I som heter ”Blomsternes børn”, en del II som heter ”Børn af de tabte blade”, och en del III som heter ”Postkort fra fremtiden”. Alltså de tre åldrarna.

 


”Beware of the view back!” utropade Lord Byron melankoliskt, gestaltad av skådespelaren Gabriel Byrne i Ken Russells sublimt löjliga film Gothic från 80-talet. Det är oftast ett gott råd: nostalgi är farligare än covid-19. Men ju längre tiden går verkar blicken bakåt bli mindre riskfull än blicken framåt, mot framtiden. Vi – mänskligheten – har väl alltid varit fördömd, men nu mer påtagligt än tidigare. Det är kört, helt enkelt.

 

I den första delen skriver Stochholm fram ett jag, bland annat med hjälp av ett par dikter som han skrev som tonåring i det tidiga 80-talet. Just det, vi befinner oss i dåtiden, och där finns en bokstavlig referens till Pia Tafdrup. Senare finns också en koppling till Michael Strunge, och i nutiden även Yahya Hassan.

 

Minnena hamnar i fokus i dåtiden, i dikter som är närgången och lägger sig tätt intill läsaren. Det handlar om vad som konstituerar en poet, och det blir stundtals en poetik: ”En digt skal ikke være / en henvisning, men / være sit eget suveræne / udsagn der peger på hvad / digteren ønsker det skal / pege på”.

 

Om så del I handlar om att upptäcka världen blir del II ett försök att visa hur det är att leva i den. Och del III? Om att – ack! – förlora den, både på individnivå och på allmän, generell nivå. För del III skildrar så framtiden, i en dystopiskt anfrätt vision med en natur som bara håller på och håller på, tills det blir för mycket, tills vi överfalls och övermannas av den. Strömmen slås ut, i allt vildare och värre scenarion.   

 

I den här boken finns några starka sanningar, levererade med den typ av loja blick som blivit något av den danska poesins signum. Så dikten ”Spøgelsesleg”:

 

                      Vi råber hinandens navne op

                      som om vi færdes i vældige rum.

 

                      Vi synger med delte stemmer

                      den ene min, den anden din.

 

                      Det er kun når vi hvisker

                      at andre kommer os nær.

 

Så sant detta är. Viskningen är det som ger orden störst emfas, och Stochholm skapar balans mellan viskningar och rop. I del II finns några av samlingens mest akuta dikter, medan jag inte blir helt övertygad av del III, trots att förutsättningar för en tour de force byggs upp. I del II skildras ju livet medan det händer, och de känslor som bränner som mest innan de hunnit stelna och avstanna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar