att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 sep. 2020

Wolf Hall, Hilary Mantel, översättning Jesper Högström, Weyler


Förtydligande: jag läser den nyutgivna pocketutgåvan av Hilary Mantels Wolf Hall. Romanen från 2009 kom på svenska 2013, men jag har avstått att läsa den av egentligen tre anledningar. Att jag inte gillar historiska romaner. Att jag inte gillar romaner om kungar. Att jag inte gillar romaner som blir hajpade överallt. Fast egentligen var det nog mest sidmängden som avskräckte. Fast 2 september utkommer ju den avslutande delen i trilogin, Spegeln och ljuset, så då fanns det anledning att läsa ikapp.

Nu handlar det inte heller lika mycket om kungen Henrik VIII som jag hade befarat. Huvudpersonen är rådgivaren Thomas Cromwell, men intrigen torde vara bekant redan. Det är maktspel och ränker och illvilliga planer, saker som jag också har svårt att engagera mig i – en anledning att nästan alla moderna tv-serier utövar minimal lockelse.

Varför då alla dessa listiga sammansvärjningar? För att vi är kapabla till dem, verkar slutsatsen lyda. Människan är sällan så ond som hon utmålas som, snarare bara offer för strävan, ambition, maktlystnad. Vår bristande konsekvenstänkande syns vara ett gravt konstruktionsfel hos människan.

Mantels bedrift ligger mest i att levandegöra epoken, och hon gör det främst med karaktärsteckningen. Här blir figurerna levande gestalter av kött och blod. Personporträtten är effektiva, muntra och uppiggande skrivna. Annars tar det tid att bli vän med intrigen, och alla bifigurer som ska presenteras, utan att man till en början vet hur viktiga de är för fortsättningen. Dramatis personæ nöjer sig inte förrän 95 personer listats.

Viktigast blir duellen mellan romanens två Thomas: Cromwell anför de farliga protestantiska idéerna i den engelska kulturen, medan Thomas More – författaren till Utopia – försvarar katolicismen. Vi vet ju hur det går: More avrättas innan denna första installations 800 sidor är avslutade. Skillnaden mellan de två framstår när Cromwell läxar upp More: ”Hur kommer det sig att allt du vet och allt du lär dig bekräftar allt du redan tror på? Medan det för min del är så att allt jag växte upp med och allt jag trodde att jag trodde på nöts bort lite i taget, en bit här och en bit där och sedan ytterligare en liten bit.”

Det är skickligt skrivet, men ibland stelt när kända sakförhållanden pliktskyldigt måste avprickas. Man kan säkert invända mot korrektheten både i detaljer och på helheten. Att det blir lite väl förenklat med Cromwell som hjälte och More som skurk. För Mantel snålar inte på exempel på Mores tarvligheter. Fiktion blir ju alltid en tolkning, och frågan är om man ens ska vara så lättlurad som läsare att man tar Mantel på orden här: Cromwells sympatiska drag kan vara något överdrivna för att vår blick ska bli mindre kritisk.

Människor är komplexa, medan vi läsare i allmänhet vill ha hjältar och skurkar; de flesta är i verkligheten bådadera. Men man kan ha överseende med mycket, speciellt när Mantel lyckas gjuta liv i sitt stoff. Då blir bildspråket ofta digert utan att bli överlastat, som när kungens ringar beskrivs: ”Rubiner täcker hans knogar som bubblor av blod.”

Dramaturgiskt är romanen Wolf Hall skicklig och nästan genomgående spännande. Ja, oväntat mycket så, för någon som inbillade sig hysa aversioner mot historiska romaner. Av en ganska tunn premiss – väntan på att påven ska godkänna kungens skilsmässa från hustrun som inte kan föda honom en överlevande manlig arvinge, så han kan gifta om sig med den snipiga Anne Boleyn – gör Mantel förvånansvärt mycket.

Jesper Högströms översättning har prisats, och det finns bara småsaker att anmärka på, som när ett talspråkligt ”nåt” ersätter ”något”, för man uttalar ju hela ordet i en formell fras som ”be honom att vara något mer ödmjuk”, där vi här får läsa: ”be honom att vara nåt mer ödmjuk”. Kanske det är en eftergift åt originalet att ordvalen ibland ter sig putslustigt arkaiska (ordet ”vexera”, till exempel, överanvänds). Ibland lyckas Högström finna fyndiga svenska motsvarigheter (”lustbarheter” är en sådan). Att en del saker upprepas är å andra sidan nog mer Mantels fel. Vissa skämt är kanske roliga första gången, som att några får reprimander för att de är så högljudda så att de hörs ända till Frankrike, men knappast när de återanvänds ett par gånger för ofta.

Hur ska då denna nästan exempellösa framgång förklaras? Mantel har med sina två böcker om Cromwell vunnit två Bookerpris. Kanske det är så enkelt, som formeln lyder i denna bok: ”Under varje historia, en annan historia.” Vi människor – jag själv undantagen då – är så besatta av att blicka tillbaka, för att ur historiens ytskikt upptäcka en alternativ sanning. Men denna alternativa sanning förblir ju bara en annan tolkning. Sanningen, denna armé av metaforer, är mer komplex än det som kan fångas, ens i en roman av denna magnitud.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar