att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 sep. 2020

När min bror var aztek, Natalie Diaz, översättning Athena Farrokhzad & Adam Westman, Rámus

Om bernur inte vore en ideell kraft, styrd av en vettvilling med noll intresse för materiella belöningar, då skulle den här recensionen ha gått till en arvoderad gästrecensent. Natalie Diaz diktsamling När min bror var aztek är översatt av Athena Farrokhzad och Adam Westman, och Westman var min elev i engelska under mitten av 00-talet. Men spar på förebråelserna! Du får ta den här recensionen för vad det är: den må vara jävig, men lycka till med att botanisera bland andra plattformar för att hitta den här boken recenserad av någon mindre partisk kritiker då.

 

Det är en samling dikter med utgångspunkt i en bror som hamnar på glid, som det hette förr, med ett liv fyllt av droger och kriminalitet. Den villkorslösa familjekärleken sätts på hårda prov. Den kärlek som är den svåraste och samtidigt den enklaste: svårast eftersom den är så ansatt, och enklast eftersom den inte har något val än att orka: ”Grannarna häpnade över att mina föräldrars hjärtan /växte ut igen – Det var talande för mina föräldrar, eller för / föräldrars hjärtan.”

 

Genom individens utsatthet löper också en historia om diskriminering, trakasserier och förföljelser, knutna till ursprungsbefolkningens prekära läge (Diaz identifierar sig som ”indian”). Det blir en kamp mellan uppgivenhet och uppstudsighet. Nog kunde sägas att Diaz har en politisk agenda med sin diktsamling, men det är bara halva sanningen. Det kunde lika gärna sägas att hon har en mänsklig agenda, att hon med ursinnet som drivkraft gestaltar ett människoöde, blottlägger en människas innersta kamp för ett drägligt liv.

 

Ursinnet finner sin motpart i ett språkligt uppror, där hon skriver på tvären mot kolonialspråkets hegemoni. Därför blir Diaz idiom flerspråkigt, med främst spanskan och mojave som förenande faktor, i en mix av olika kulturers förhållningssätt. Här finns Whitmans mångrordiga, expansiva dikt, liksom Lorcas brännande känsloutspel, Rimbauds berusade bildspråk och Borges mytologiska bestiarium. Den bildade västerlänningens mest ikoniska husgudar, alltså.   

 

Diaz erövrar härskarspråket på det mest slagkraftiga sättet – inifrån. Hennes fantasifulla dikter infiltrerar en igenkännbar tradition, och därifrån kan den subversiva intentionen aktiveras. Därifrån kan hon fucka upp maktspråket, och skruvar isär dess beståndsdelar.

 

För att förstöra det? Nja, mer för att illustrerar förnedringen som det innebär att vara beroende av andras definitioner, att ständigt bli ifrågasatt, att bli sedd som mindre värd. Utanförskap kan bara idealiseras av de som aldrig fått känna dess konsekvenser på djupet. Här skildrar Diaz en fattigdom av värre slag än det du normalt får läsa om i tidningarna, som när Anne Ramberg i en intervju nyligen beklagade sig över sina föräldrars fattigdom, att de inte tog spårvgnen utan gick när de skulle handla på NK.

 

Diktjaget vänder sin förtvivlan först inåt och sedan utåt, i en slags illmarighetens poetik. Diaz skriver inte för att tjusa eller smickra, utan det här är en ställvis oskön poesi, som skramlar och bullrar. Vi blir påminda att poesi inte är någont trivsam syssla eller ett oskyldigt tidsfördriv: det är något som vidrör din själ, och påfallande ofta har den bryska händer.


Det är en poesi som vibrerar av både återhållna och frisläppta känslor, som skapas mitt i sitt aktiva agerande. Dikt för nuet, i nuet, helt enkelt. Flera av Diaz dikter är porträtt, anklagande och utmanande, och aktualiserar de pågående övergreppen. Livet är så orättvist, och inför rasismen kunde man ibland önska att det gick att återvända till den obrydda barndomen, innan alla strukturer satt sina klor i en – för ärligt talat, den internaliserade rasismen är långt värre än sådana som Ivar Arpi någonsin kommer att förstå.

 

Men att slå tillbaka föder bara mer våld. Diaz är medveten om våldsspiralernas destruktiva lockelse:

 

Vi bär dimmerlampor som gudsburar

       de hjälper oss att se att det är mörkt. I mörkret låtsas våra händer

            be men egentligen älskar de.

                 Snart ska vi föda knytnävar – de ska dela ut

                      blåtiror och spräckta flin – vi ska alla skrika.

 

Historien har nariga läppar, okyssbara läppar –

       Korallhalsbandet han gav mig skiner ljust som ett stryptag.

 

Det finns enskilda dikter i den här samlingen som glöder av ett raseri som överskrider alla begränsningar, språkliga och estetiska. Till dessa hör ”Molnskåderi”, som jag nyss citerade ur, ”Min bror klockan 3 på morgonen”, ”Hur man äter middag med en påtänd bror”, och den gripande ”Ingen mer tårta”. Men de glöder också av sin angelägenhetsgrad. Angelägenhet är ett luddigt begrepp, tills man stöter på gamla Rilkes råd till en ung diktare, att om dina dikter inte utgår ifrån att hela ditt liv hänger på dem kan du lika gärna sluta skriva dem. Det är en fråga om nödvändighet som Diaz minst sagt lever upp till.

 

I dessa starka dikter dominerar ett sällsynt vardagligt tonfall, men lika vardagligt är ämnesvalet. Diaz skriver på ett gatusmart idiom, som ibland befinner sig långt från det gängse litterära tilltalet. Men som sagt, här finns en uttalad ambtion att mäta sig med namngivna föregångare, som behandlas som varnande exempel lika mycket som förebilder. Så skriver hon också dikter som pendlar mellan gravallvaret och uppsluppenheten, i synnerhet en gränslös dikt om en Mojavebarbie som pundar.

 

Diaz är väldigt direkt och rakt på sak, i vad som förefaller vara svåröversatta dikter där svenskan ibland ter sig lite otymplig. Eller om det är en del av tekniken? Hon har varit basketproffs, bland annat i Malmöklubben Eos/Malbas 2001. Kanske jag läser in för mycket, men på ett positivt sätt kan sägas att hon skriver som någon som spelar yvigt och irrationellt, och språket måste anpassa sig till detta yvigt irrationella rörelsemönster.

 

Då kan det bli så här oförblommerat: ”Förtvivlan har en lösaktig dotter. / Jag ligger hos henne och läser kroppens benknotor / som historier. Jag kan berätta den årslånga myten / om hennes höfter för dig, hur jag numrerade stjärnor, / hennes muns kulram.” Hoten som riktas mot brodern kan vara inbillade och reella, både abstrakt och konkreta. Att vara paranoid innebär inte att du alltid har fel.

 

Och i den familjestiuation som Diaz beskriver föder tragiken sina egna skämt. De är råa, skeva, tunga, sarkastiska. Typ så här: ”dina föräldrars hem, omgjort till misärmuseum.” Det är en svår balansgång som kunde ha lett rakt in i exploateringen av ett människoliv som gått till spillo, men hon förhåller sig till brodern med en värdighet som återigen visar hur tänjbar familjekärleken är.

 

En av de mest minnesvärda dikterna är ”Som en konsekvens av att min bror stjäl glödlampor”, som utgörs av en katalog av eländiga ställningstaganden. Man kan läsa den på två sätt: dels som en suveränt utförd dikt, dels som en sorgesam levnadshshistoria, med föräldrar som kämpar i mörkret med mer eller mindre metaforiska tändstickor för att uthärda sin tillvaro med sonen som vandrat rätt in i ett mörker större än en människa klarar av att härbärgera.

 

Diaz skriver en dikt som är både raffinerad och råbarkad. Mot slutet finns också en ljusare öppning i en gynnsam kärlekshistoria, som visar att det går att överföra känslor till en annan människa även om ens resurser upplevs vara helt tömda. Men det är det slags dikt man blir helt matt av att läsa – och som man läser med någon form av tacksamhet. Helt enkelt för att hon skriver om verkligheten, och infriar Rilkes stränga krav på dikten. Det här är faktiskt helt oumbärlig dikt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar