att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 okt. 2015

Inför Nobelpriset 2015


I dag är det högtidsstund för oss som fortfarande bryr oss om läsning och om litteratur, när den ständiga sekreteraren i Svenska Akademien tillkännager årets Nobelpristagare. ”Ständiga” och inte ”ständige”, ja, för i år är det för första gången någonsin en kvinna som ger beskedet, när Sara Danius ersätter Peter Englund.

Det är förstås kul, och möjligen ökar därmed chansen att den snåla tilldelningen av kvinnliga pristagare stiger – endast 11 % har varit kvinnor, sedan 1901. Om man händelsevis tycker att sådant är viktigt. Förhoppningsvis slipper vi fadäser som 2007 års motivering när Doris Lessing fick priset, att hon skildrade ”den kvinnliga erfarenheten”.

Varje år försöker jag förhålla mig neutral till hela detta spektakel, och tycka att priser devalverar läsupplevelsen, att det inte går att tävla i litteratur. Men när klockan tickar fram mot slaget tretton kan jag inte låta bli att bita sönder naglarna i förhoppningen att någon av mina favoriter ska – vinna? Nä, man vinner ju inte Nobelpriset, man får det. Som en gåva, eller börda. ”Dödskyssen”, som Saul Bellow menade 1976, att det därefter knappt gick att fortsätta skriva.

Fast egentligen vill jag att Svenska Akademien ska säga ett oväntat namn, någon jag inte har hört talas om. Som Elfriede Jelinek 2004. Jag rusade då till Per Brahegymnasiets bibliotek, och döm om min förvåning när jag där hittade De utestängda, och senare fick höra att det var en bok som bara fanns på två skolbibliotek i hela Sverige. En fantastisk bok, vild och farlig. 

Vi som bryr oss, vi spekulerar, gissar, hoppas. Det brukar finnas ett par hundra anonyma kandidater att välja mellan, så egentligen är det bara en lyckträff de år jag råkat gissa rätt, som när jag tippade V.S. Naipaul 2001, Imre Kertész 2002, Herta Müller 2009. Är det en tillfällighet att Akademiledamoten Katarina Frostenson citerar Anne Carson i sin kommande bok Sånger och formler? Förmodligen inte.
 
En som får vänta.
Men jag blir gärna överraskad. Jag inbillar mig att det bor en liten överraskningsdjävul i  Svenska Akademiens ledamoter. I fjol gick priset till Frankrike. I smyg håller jag en tumme för att de chockar med att även i år ge det till en fransk författare. Låt oss säga att hon är 48 år gammal. Att hon bor i Berlin. 


Mina kandidater:
Svetlana Aleksijevitj: för att hon har förnyat reportaget med de fem böckerna i ”Utopins röster”, och att det skulle vara roligt att belöna en annan genre än romanen för en gångs skull.

Anne Carson: tyvärr fick ju Alice Munro från samma land (Kanada) priset för två år sedan, men Carson skriver den mest gränsöverskridande poesi jag någonsin läst, och jag blir överlycklig av att läsa henne.

Cormac McCarthy: tyvärr verkar delar av Akademien hata USA, men bland alla överskattade romanförfattare därifrån är McCarthy särklassigt bäst, med sina oslagbara pessimistiskt visionära böcker.

Péter Esterházy: det finns flera ungerska författare som förtjänar priset, som Péter Nádas, men jag gillade Esterházs Markusversionen, som kom på svenska i år, en originell roman som biter sig fast.

Olga Tokarczuk: mest för att jag har hennes senaste roman Jakobsböckerna framför mig, en tusen sidor lång historisk roman, och får hon priset är det en god anledning att läsa den. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar