att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 okt. 2015

I starens tid, Tomas Bannerhed & Brutus Östling, Weyler


Nyligen blev hämplingen utsedd till Sveriges nationalfågel. Trodde jag, men twitter kvittrade upplysande att det var koltrasten. En fågel som knappt gör sig vare sig sedd eller hörd i boken I starens tid, där Tomas Bannerhed skriver och Brutus Östling fotar. Jodå, när Bannerhed går för att  söka upp Harry Martinsons grav får han sällskap av koltrasten, men den är inte tillräckligt uppseendeväckande för att få plats bland Östlings foton.

Bannerhed blev allas älskling när han debuterade med Korparna och snodde åt sig Augustpriset. Nu skriver han en dagbok från 27/2 till 19/2, alltså nästan ett helt år. Östlings foton gör boken till ett praktverk, bilder som gör mycket för att återge den andäktiga känslan för naturen som vi svenskar gjort oss så stolta över. Bilderna visar främst vilken mångfald som finns inom fågelriket, där små lavskrikor delar utrymme med ugglorna. Ja, ugglorna är det mest magnifika djuret här, i synnerhet de vinterugglor som glor rätt in i kameran i bokens avslutande kapitel. Jag kan inte avgöra om blicken är majestätisk, intelligent, eller bara stenkorkad.


Texterna hålls på en nedtonad, personlig nivå, där Bannerhed likt Martinson antar det mest närsynta perspektiv som är möjligt. Som svar på frågan hur vi ska se på fåglarna svarar han implicit: med förundran. De lever sina egna liv, och Bannerhed respekterar deras integritet, och undviker att göra sig till talesman för deras förehavanden. Nidbilden av ornitologen som någon som räknar arter att bocka av – ”kryssaren”, får jag veta att hen kallas – har inget att hämta här.

Fast, hen? Nog är fågelskådaren en man? Det finns något pojkaktigt över betraktandet av fåglar, men jag kanske har helt fel. Åtminstone på senare år verkar fler kvinnor ha tagit sig tid att kika på fåglar i kikaren, så siffran 10% som jag hörde för tre år sedan är med stor säkerhet vid det här laget passé.

Vad blir ersättningen för avsaknaden av katalogisering och sifferexercis? Jo, just naturupplevelsen. Bannerhed packar sina termosar, ställer sig på blåsiga ställen och väntar. I mina ögon låter det egoistiskt ur miljöns perspektiv att ensam i en bil köra flera timmar enkel resa för att se en viss fågel, en sommargylling. När fågeln inte heller uppenbarar sig. Men kanske finns ett förtroendekapital för den som tillbringar så mycket tid i naturen?

Den som flyr hetsen och jäktet, för att få vara nära något annat. Sådant imponerar på mig, som inte för mitt liv klarar av att få ned en fiskelina i ett vatten utan trassel, som behöver asfalt under mina fötter för att känna lugn. Bannerhed utnyttjar skogen som tillflyktsort, för att slippa sig själv, för att ”bli förstubbad”. I den personliga texten pendlar han mellan de alternativ som ungdomen ställt upp: att skriva eller att bli galen, och han växer upp med två byggnader framför sig, DN-skrapan och S:t Görans sjukhus.

Men jag klarar inte heller av det memorerande som är förutsättningen för naturupplevelser, som Kerstin Ekman nämnde i sin bok Herrarna i skogen, och som Bannerhed aktualiserar. Kan man inte namnen på fåglarna blir det ointressant. Nog har jag snappat upp en del, och då blir det tydligt att även Bannerhed har inlärda kunskaper, som det speciella med att hackspetten lärt sig blunda för att inte ögonen ska poppa ut, och att det finns stötdämpande funktioner för hjärnan. Skolan? Nä, jag har tittat på QI.   

Som helhet blir det en kontrast mellan Bannerheds konstlösa prosa och Östlings konstnärliga bilder. Det är två skilda temperament som redovisas. Jag vet inte vad jag föredrar heller: ibland stör jag mig på den grå prosan, ibland på de magnifika bilderna, men det är också vice versa ibland. När Bannerhed skriver om pilgrimsfalken blir det brännande, när han redogör för aktivister som på 60-talet försökte motverka dess utrotning. Han sätter in fågeln i ett sammanhang, ger den ”en berättelse”, som Majgull Axelsson skulle säga.

Och koltrasten får sedermera en lite mer utförlig beskrivning (fortfarande utanför kameran), där Bannerhed kommenterar dess idoga slit och släp, och ser dem som småbönder. Då klarnar det, för vad är Sverige, om inte ett land av småbönder, och då är det självklart att vi väljer koltrasten som vår nationalfågel.

2 kommentarer:

  1. Men så stor är ju ändå inte mångfalden att det finns utrymme för några "lövskrikor"!

    SvaraRadera
  2. Uj, så går det när man lär sig saker som barn ... Har alltid trott fel. Det skumma är att jag nog har blivit rättad 2-3 ggr sen tidigare, men har man lärt sig nåt som barn fastnar det. Dvs att jag säkert hörde fel när nån lärare sa "lavskrika".
    Tack för påpekandet!

    SvaraRadera