Minnesteater, Simon Critchley, CL(P) Works

Det är ofta tack vare mikroförlagen vi får tillfälle att stifta bekantskap med författarskap som ligger lite vid sidan av de mest uppmärksammade, och det är kanske mer sant än tidigare. Nu kanske du tänker: ”Simon Critchley, det namnet känner jag inte till, varför ska jag läsa något av honom?”

Då säger jag så här: antingen nöjer du dig med de böcker som alla andra läser. Eller så blir du nyfiken på att uppleva något som inte påminner om alla böcker du redan har läst. För den skrämmande sanningen är ju att nästan alla böcker som ges mycket uppmärksamhet bara består av ett nytt innehåll som hälls i en redan gammal form. Så inte här.

Critchley är filosof, men redan det är en etikettering som jag skyggar inför. Det är snarare skönlitterär filosofi det är frågan om här, en i Sverige knappt förekommande genre. Å andra sidan är det oftast lönlöst att dela in i genrer, för vad återstår av exempelvis Nietzsche om vi reducerar honom till filosof, när han i minst lika hög grad är skönlitterär författare. Thomas Andersson har översatt Critchleys bok Minnesteater, som gavs ut av ett nystartat förlag förra året (CL(P) Works gav också ut sin första bok förra året, Niklas Åkessons fina diktsamling Sokrates död). 

Lite kan det påminna om hur W.G. Sebald skrev sina böcker, som undersökningar, och han uppehöll sig ju gärna vid minnets bedräglighet. Men Critchleys tonfall är mer uppskruvat. Skrivandet är en sökande uppgift. Det är inte en bok om döden, utan mer om döendet, om den aktiva processen – att dö. I berättelsen får berättarjaget ta del av efterlämnade papper från sin döde filosofilärare. Utifrån lärarens text om Hegel, och uppfinningen ”Minnesteatern” och Francis Yates bok The Art of Memory får berättaren veta sin dödsdag, den 13 juni. 

Det är en urgammal filosofisk fråga, och ämne för flera litterära experiment: tänk om vi fick veta vilken dag vi skulle dö. Om det är två veckor från nu – eller om det sker fyrtio år framåt i tiden … Är det slumpen eller ödet som styr? Spelar det ens någon roll? Båda uppfattningarna känns lika befängda: vem skulle orka hålla reda på ens öde? Och slump, då blir allt meningslöst och man kan lika gärna – fast äsch.

Jonna Hjertström Lappalainen har skrivit en initierat men lite tillkrånglat efterord, där jag ibland undrar om vi har läst samma bok. Men hon säger en del kloka saker ändå: ”Att tänka något nytt och annorlunda kan ofta innebära att tänka långt i en viss riktning där inte andra tänker. För att tänka något nytt måste man ofta tänka ensam.” Att göra det nya är en obekväm och otacksam syssla, och det finns all anledning att vara desto mer tacksam över de författare som vågar ge sig in i detta.

Critchley plundrar i sitt skrivande de egna erfarenheterna. Man talar om minnets bank, men jag tror inte man kan råna den. Vi ställs inför nonchalansens skrift, den typ av kanske planlöst strövande som essän uppmuntrar. Det är en cirkulär skrift, kanske labyrintiskt.  

Jag försöker läsa Critcheys bok utan filosofisk barlast. Hegel försöker ställa sig i vägen, och när jag flyttar på honom ställer sig Mark E. Smith där, sångaren i The Fall. När Critchley dessutom tar omvägar förbi Liverpools laguppställningar från 70-talet och The Smiths avskedsalbum ”Strangeways Here We Come”, då känns det som att vara tillbaka vid millennieskifet, med Slavoj Zizeks böcker. Logikens pilar viner vint ibland.

Med titeln befästs minnets förankring i fiktionen. Det är långt ifrån någon lätt bok, där man så där lagom behändigt kan säga ”det är en bok om …” Det är mer komplext än så. Det är i vilket fall en modig bok, naket avslöjande, där Critchleys dödsbesatthet kanske är ett skydd mot självmordstankarnas lockelser. För han kommer fram till ett oväntat modus operandi: ”livet kan inte upphöra i nuet. Varje nuögonblicks nu. Döden finns aldrig i nuet. Även om jag skulle hänga mig skulle jag inte uppleva något tillintetgörande språng i avgrunden, utan bara känna repet som binder mig allt hårdare till den existens jag ville lämna.” Det går inte att dö. Det enda som kan åstadkommas är den eviga upprepningen.

Det som kan sägas är att det är storartat med förlag som CL(P) Works, som vidgar vår förståelse och våra föreställningar om vad litteratur är. Världen blir större, och då kan jag stå ut med att jag inte ens delar alla Critchleys slutsatser – nä, jag kan tycka att det är befriande med den typen av åsiktsskiljaktigheter, att de i sig är viktiga inslag i vad det innebär att vara människa.