att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 okt. 2015

I det nya havet, Johan Holmlund, Göran Strömqvist förlag


Med allt större tydlighet är det vattnet som är temat för Johan Holmlunds poesi. I sin förra bok På land varnade han oss för annalkande naturkatastrofer. Det är faktiskt mer än troligt att han tillhör den sista generationens visselblåsare, att det redan har blivit för sent på jorden.

Då tyckte jag att han var för försynt med sina varningar, men jag är beredd att revidera det omdömet nu. Inte för att den här boken är omedelbart bättre, utan snarare för att jag tror att det inte hjälper att slå på den stora gonggongen. Makthavarna skiter väl i poeternas varningar, eller hur?


I Holmlunds nya bok, I det nya havet, fortsätter tematiken. Det är storstilat, men med det menar jag bara till typsnittet. Till tonfallet är det desto mer lågmält. För att inte säga ödmjukt, och det är lätt att uppskatta det. Elegiskt kunde det kallas, vore det inte för att det är ett alldeles för magnifikt och opassande ord.

Vattnet, och den försvinnande naturen, alltså. Tematiken behandlades nyligen också av Maria Küchen, i hennes bok Rosariet, det marina. Även det en bok som på sitt stillsamma vis varnar och visar framkomlig väg. I båda böckerna finns en vaghet, men det ska vara så. Det kan också påminna om Antony and the Johnsons sorgsnaste låt ”Another World”, där sångaren räknar upp allt som han kommer att sakna när vi behöver en ny värld eftersom ”this one’s nearly gone”.   

Dikt ska ju nå ut, det är något som ligger i dess uppdrag. Att antända en läsares fantasi eller medkänsla. Det låter storslaget, invänder du, men du, jag säger då att det är inget mindre än en storslagen upplevelse. När poesi funkar är det en bedrift som sker, ett fucking mirakel.

Ibland kan Holmlund verkligen nå ut med sina hovsammaste rader:
”Jag vill inget hellre än att omfamna
minnet av mig själv
ha mig i en kapsel med fyra väggar
golv och tak
så att jag inte slipper ut
Jag vet vad som är jag
eller snarare
vem som var jag
innan locket stängdes och jag blev
omsluten av mig själv
Här i det förrädiska mörkret”.

Det är konsekvent skrivet, del av ett större projekt, en berättelse av oformliga proportioner. Holmlund skriver helt enkelt in sig i en tradition, och faktiskt skriver sig ut ur sin förra kontext, musikens – den kan vi sluta snacka om nu, även om Easy lär återförenas ännu många gånger innan planeten säckat ihop helt.

Här skriver Holmlund sig bort från de sorgliga refrängerna, mot en hoppfullhet som kanske är naiv eller bara nödvändig, men långt ifrån världsfrånvänd. Så kan jag uppfatta vad som motiverar dessa dikter, att de ska vara så här stillsamt skrivna också.

Holmlund har verkligen ett eget tilltal, och det må vara att det kan kallas försynt. Jag uppskattar det mer den här gången, som om det nu har tillåtits verka, ja, sjunkit in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar