att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 okt. 2015

M Train, Patti Smith, Brombergs


Eftersom jag har varit förälskad i Patti Smiths röst ända sedan jag som elvaåring hörde henne sjunga ”Privilege (Set Me Free)” tar det emot att säga detta. Uppföljaren till hennes med all rätt hyllade Just Kids som nu utkommer, M Train, är bräcklig och ofokuserad. Medan den förra boken var ett fenomenalt porträtt av ungdomskärleken Robert Mapplethorpe är den här nya boken ibland irriterande medioker.

Patti Smith tog sig an sina idoler i ungdomen. Det är Rimbaud, Plath, Genet, Blake, Kahlo … Det är både lite rörande och lite sorgligt. När hon tar sig an nyare kultur handlar det om tv-deckare, som hon binge-tittar på i vart och vartannat kapitel av den här boken. Det är kanske kul en gång, men att läsa om någon som tittar på tv-serier är väl bara marginellt mer intressant än vad det är att själv titta på dem.  


Vi får veta att Smith helst skriver i sängen (ett sympatiskt drag). Att hon inte bara vårdar sina ungdomsidoler, utan verkar helt vara kvar i en analog värld, där hon doppar pennan i bläckhornet och skriver brev i stället för e-post, och tar kort med en polaroidkamera, vars bälg ibland är i bristfälligt skick. Även det är lite rörande och lite sorgligt. Ofta glömmer hon en pinal här eller där, men hon verkar inte lägga in allt för mycket sentimentala värden i världsliga saker.   

Ofta är det ofokuserat, där hon vandrar omkring i olika hotellrum och talar med gardinerna, eller lägger ut tarotkort. Men då och då blixtrar hon till i skarpa analyser av Pasolinis filmer, av Jean Genets sista dagar när han, den gamle knarkaren, vägrar smärtstillande för att ha ett klart huvud för att skriva på sin sista bok. Eller när hon berättar om ett bisarrt möte med schackgeniet Bobby Fisher, och hur de sjunger Buddy Holly-låtar tillsammans tills hans livvakt avbryter och frågar om han blivit skadad. En av berättelsens komiska höjdpunkter.  

Den stora bristen är att Patti Smith aldrig lyckats göra porträttet av maken Fred ”Sonic” Smith, som hon levde tillsammans med i sexton år, lika levande som Robert Mapplethorpe blev i Just Kids. Fred dog 1994, strax innan Patti gjorde comeback med skivan ”Gone Again”. Som sammanhållande röd tråd fungerar en cowboy som hon drömmer om och kommunicerar med. Flummigt och tyvärr inte något som erbjuder några nycklar till hennes konstnärliga värld. En av de saker jag gärna ville veta mer om är paradoxen i att trots att hon förhåller sig till en så mossig musik, så starkt förankrad i seg Rrrawk, fortfarande kan låta så ung och inspirerad.    

Ett beröm ska ändå utgå till översättaren Ulla Danielsson, som lyckats överföra den interna rock’n’roll-engelskan till begriplig och på det stora hela klanderfri svenska. Enda skönhetsfläcken i översättningen är en något anglifierad kommatering. Så här ser det ofta ut, men jag väljer ett exempel som i stort sett summerar bokens innehåll: ”När jag hade druckit en sista kopp kaffe på College, begav jag mig till flygplatsen där jag upptäckte att mina väskor hade blivit kvar på hotellet.”

Kommatecknet ska förstås flytta från mellan ”College” och ”begav” till mellan ”flygplatsen” och ”där”. Boken handlar, som ni förstår, mycket om kaffe, om resor, och om kvarglömda saker.

Sådant kan ha sin charm, inte minst när hon skriver engagerat om kaffedrickandets ritualer. Ofta hamnar hon på olika caféer, och den kärlek hon uppbådar till kaffet hon serveras överträffar märkligt nog den kärlek hon trots allt visar till maken Fred. Så vill man ha utförliga berättelser om kaffets magiska inverkan får man sitt lystmäte. Däremot är boken som helhet något av en besvikelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar