att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 okt. 2015

En loppas memoarer, Stanislas de Rhodes, Vertigo


En smärre överraskning levererades nyligen på Bokmässan när Carl-Michael Edenborg helt sonika sålde sitt förlag Vertigo till Alexandra Nedstam. Den som följt förlagets utgivning sedan starten 1993 har fått tillträde till höga höjder och djupa svackor. Förhoppningsvis kommer en ny ledning att vara lika djärv, och framför allt ge oss lika stora läsupplevelser. Huruvida dess senaste alster hör dit återstår att se, men jag har mina dubier.

En loppas memoarer skrevs 1887 av den engelske advokaten Stanislas de Rhodes. Den har översatts av den kompetente KG Johansson, och Edenborg bistår med ett förtal, som alltså ersätter den mer städade varianten ”förord”. Under den viktorianska epoken var John Donne inte i ropet, men att författaren läst dennes dikt ”The Flea” är väl inte helt otänkbart. I dikten försöker diktjaget förföra en kvinna genom att utnyttja en loppas blodsugande, och föreslå att föreningen mellan dem redan är utförd i det blod som blandats i loppan.


Alla moraliska epoker har en skuggsida, och den viktorianska med sin extrema fixering på att undvika sex bäddade för desto mer av anonym pornografi. Och det är ju dit den här boken hör. Den föregivna försatsen att det är en loppa som skriver texten är ett piggt påhitt, men det är ett grepp som slarvas bort – även om det är medvetet är det lite synd.

Loppan hamnar hos den undersköna Bella, sexton år, i praktiken okysst men med heta begär. När hon hånglar med pojkvännen blir de påkomna av en präst, som ber henne söka upp henne dagen därpå för att erbjuda henne ett sätt att sona skulden. Vad förslaget går ut på är väl inte svårt att gissa sig till. Senare tillkommer fler präster, och även Bellas kompis Julie är med på noterna. Loppan noterar, och sparar inte på detaljerna när de sedvanliga positionerna ska redovisas.  

Säger man att det är tröttsamt missar man själva poängen. Befrielsen finns i själva tilltalet, som åtminstone i början är piggt. Den sakliga stilen gör den obligatoriska referensen till Kafkas insekt Gregor Samsa till något mer giltig än brukligt. Loppan har ett språk som lägger sig mellan det kontrollerade och det otyglade. Men allvarligt, att välja loppan som berättare är bara en ursäkt för att få skriva snusk.

Och snuskigt blir det. Burdust rakt på, jo, men också med åtskilliga omskrivningar. En viss monotoni infinner sig efter omnämnandet av alla dessa nätta lilla springor som släpper in gigantiska murbräckor, och glosor som staplas: skabröst, naturvidrig, pumpande, vapen, stake, lustans verktyg, skändliga behag och slippriga kanaler … 

Stilen närmar sig parodins brant. De långa utläggningarna skapar en distans, och jag undrar om den verkligen är medveten. Så när prästen tjatar som mest kryper loppan in i Bellas armhåla och somnar, och det är lätt att förstå den. Den förment vetenskapliga exaktheten ger en udda effekt.   

Är det då en parodi som riktar sig mot prästståndet? Mot männens utnyttjande av kvinnor? Männens logik stipulerar att den som gjort något ont måste göra något värre för att bli av med det onda (synden). Nu är Bella inte dum som ett spån, snarare något av pragmatisk överlevare, och den som läser berättelsen om henne realistiskt gör sig själv dummare än spånet. För här regerar excesserna, och möjligen ska de Rhodes udda roman läsas som kritik mot männens inbilskhet, deras krav på att kvinnan ska göra alla sina kroppsöppningar tillgängliga.

Dess moderna inslag, och det som då motiverar utgivningen, är att den tar upp våldtäktsdroger, men också de nidingsdåd som döljer sig när hemliga sällskap ägnar sig åt sina skumma förehavanden. Här råkar det vara präster. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar