att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 okt. 2015

Rörelsen, John Ajvide Lindqvist, Ordfront


I John Ajvide Lindqvists nya roman Rörelsen är huvudpersonen John Ajvide Lindqvist en nittonårig aspirerande trollkarl, som börjar skriva skräckberättelser, och når en insikt: ”Det var häpnadsväckande hur det obehagliga förloppet förlorade sin udd när det var skrivet som en berättelse. Var det därför författare höll på?” 

Där får vi en nyckel till skräckförfattaren Ajvide Lindqvist, som debuterade med den häpnadsväckande Låt den rätte komma in 2004. I den här romanen följer flera nycklar, inte bara till debuten, utan i synnerhet till den kryptiska roman han gav ut förra hösten, Himmelstrand, som jag kanske lite orättvist tyckte var halvdan. Nu är det här del två i en trilogi, med undertiteln ”Den andra platsen”, och nog klarnar en del: till exempel får vi veta mer om fältet, och det Palmevapen som lämnades hängande i luften i förra romanen.


Det är också en roman som förnyar den självbiografiska genren. Att den har en opålitlig berättare är själva poängen. För här har han lämnat Blackeberg, och de händelser som utspelade sig där fyra år tidigare. I stort sett har han ersatt Morrissey med gamla svenska schlagers, även om han inte kan låta bli att nämna ”Shoplifters of the World” när han redogör för sitt snatteri. Annars är det Depeche Modes skivor som han livnär sig på, som han stjäl med friskt humör. För en trollkarl är det förstås en lätt match att knata ut från Åhléns med ett par LP-skivor under armen, själv lyckades jag under 80-talet inte stjäla något som var större än ett kassettband.

Till stor del handlar Ajvide Lindqvists romaner om att låta offret och förövaren byta plats: att låta objektet bli subjekt. Att ta makten över sin egen historia. Egentligen en typiskt kvinnlig strategi, och det skulle kunna vara något han lärt sig från Selma Lagerlöf, från berättelser som En herrgårdssägen – kanske är Ajvide Lindqvist den mest värdiga pristagaren av Selma Lagerlöf-priset, som han fick 2008.

Intrigen rör sig i allt snävare kretsar, från hösten 1985 till förvåren 1986, mot Palmemordet, som här får en högst oväntad förklaring. ”Ring polisen”, raljerar Ajvide Lindqvist, fullt på det klara med att de ändå inte skulle tro honom. I korthet: i tvättrummet i huset där hans lägenhet är belägen finns ett badkar, och stoppar man ned näven där får man uppleva inte sina önskningar, men något åt det hållet. Det man får se är inte den önskade versionen av sig själv, utan sanningen om sig själv. John är ett monster med tentakler …

Ajvide Lindqvist fångar tiden skickligt och med finess, utan några överdrivna eller störande tidsmarkörer. Dessa riskerar ju annars att bli VERSALA kursiveringar i fet stil. Ändå är hans roman oförskämt nostalgisk. Hur fan gör han? Ja, det är något magiskt över det, som ett – trolleri. 

Så jag tycker om den här romanen oväntat mycket. Jag tyckte mycket om Låt den rätte komma in, men tycker att Ajvide Lindqvist har haft svårt att förvalta den uppenbara talang han visade där. Nu är den äntligen här, den första boken som är åtminstone lika bra som den, och kanske rentav ännu bättre, genom att vara mer självständig och mer originell. Vid det här laget är han så trött på Stephen King-jämförelserna att han förekommer dem genom att nämna The Shining (filmen, visserligen). Men liksom med tidsmarkörerna sker det subtilt, som när han alluderar på Beckett strax innan han berättar att han håller på att läsa Malone dör.

Det verkar ha varit en frigörande bok att skriva för honom. Den är både drömsk och skarp, och har en koncentration jag i stort sett har saknat i hans tidigare romaner. Det är också något befriande med en författare som kan skriva formuleringar som ”det döda paret var dött” och komma undan med det. 

2 kommentarer:

  1. Ajvide Lindqvist fångar tiden skickligt och med finess, utan några överdrivna eller störande tidsmarkörer. Dessa riskerar ju annars att bli VERSALA kursiveringar i fet stil.

    Really? Vad sägs om den här skildringen av svenskt 80-tal: "Det var gym och solarier och Susanne Lanefelt som studsade runt i pastellfärger", ”yuppies hade börjat flasha sina Rolexar kring Stureplan”. När jag läste det undrade jag vart den suveränt tidsskildrande Ajvide Lindqvist hade försvunnit.

    SvaraRadera
  2. Haha, good point ... Jo, jag borde kanske ha skrivit att det är RELATIVT bra gjort, dvs det finns många som gör det (ännu) värre. Men som du skrev i din recension i Svd, han har gjort ett bra jobb med att skildra miljön på ett levande sätt.

    SvaraRadera