att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 okt. 2015

Minnet av livet, Elizabeth Bishop, ellerströms


Sällan har det varit så på sin plats med ett emfatiskt ”Äntligen!” som nu, när vi tack vare ellerströms förlag ges chansen att läsa Elizabeth Bishop på svenska, i volymen Minnet av livet, i Lars-Håkan Svenssons översättning. Det är ändå 36 år sedan Bishop dog. Fast, det är väl bara en blinkning i det längre perspektivet, i litteraturhistoriskt perspektiv, där tiden är närmast obegripligt obefintlig. Dessutom har jag lärt mig av Jeanette Winterson att böcker – liksom katter – inte bär klockor. 

Bland de många dugliga amerikanska 1900-talspoeterna hör Elizabeth Bishop till de mest hållbara. Nä, hon är väl knappast lika färgstark eller flamboyant som bekännelsepoeterna, eller beatnickarna heller, för den delen. Hon var samtida med båda subgenrerna, men hon har en mer vinnande metodik. I längden. För det är som om de har tagit det mesta av utrymmet.


I efterordet skriver Svensson om hennes ”nästan mikroskopiska iakttagelseförmåga”, och det är en rimlig liknelse. Det var en förmåga som nog utgjorde förutsättningen för den ytterst sparsmakade poetiska produktionen, som i princip består av en bok per årtionde. En bok kom på 40-talet, en på 50-talet, en på 60-talet, en på 70-talet. Och så dog hon 1979.    

Bishop inte bara avskydde, hon föraktade bekännelsepoesin. Ändå går det minsann att hitta självbiografiska drag i hennes dikter. Känslorna finns ju där: markanta, markerade, men inte utskrivna med permanent tusch. Att säga att hon skriver timida dikter är en underskattning. Stillsamt är det på ytan, men varför nöja sig med ytan?

Det måste sägas att det här är ett bra urval, med en säker översättning. (Jag hoppas få återkomma till Bishops dikter på engelska inom kort.) Men jag återkommer till Svenssons bild: Bishops precision i bildspråket är närmast kuslig. Hon är både exotisk och exakt, när hon tar det främmande och gör det bekant, utan några större åthävor. Hon lägger det nära intill oss, när vi läser, gör det begripligt.

Hur? Med intuition, skulle jag förmoda. (Jag vet inget om det här, mina egna försök att skriva dikter har bara resulterat i fiaskon.) Tricket är att putsa – inte till perfektion, för risken då är att det blir utstuderat. Spontaniteten måste vara kvar, och jag tror att det är därför jag gillar Bishop mer – intuitivt, alltså – än, låt säga Tranströmer, som hon i viss mån liknar. Jo, jag respekterar och högaktar Tranströmer, men någon Elizabeth Bishop blir han aldrig. Hon skriver vackert, och hur vet jag det? Med inlevelsen: ”Barnet ritar med kritor ett klumpigt hus / och en vindlande stig. Sen ritar barnet / en man med knappar som liknar tårar”. Vackert, gripande.

När jag läser Bishop erinrar jag något av den dynamiska kraft som finns i Gerald Manley Hopkins vingliga dikter. (Hon citerar Hopkins rad ”Inget är så vackert som våren” i en av sina dikter.) Läsaren blir överraskad, en överraskning som delas med poeten. Då drabbar bilden med full kraft, blir levande. Och stelnar inte. Men jag tänker också på Wordsworth, för så stort och så bra är det här. Eller som Seamus Heaney, en av det sena 1900-talets bästa engelskspråkiga. Det blir dikter som bryter sig loss från rum (USA) och tid (mitten av 1900-talet, cirka).

Det är bara bra:
”Om du skulle doppa handen i det
skulle handleden direkt göra ont,
dess ben värka och handen bränna
som om vattnet var förvandlad eld
som lever på stenar och brinner med en mörk, grå låga.
Om du smakade på det, skulle det först smaka bittert,
sedan salt och sedan helt säkert bränna tungan.
Det är så vi tänker oss kunskapens natur:
mörk, salt, klar, i rörelse, fullständigt fri,
något som gjuts ur världens kalla, hårda
mun, som utvinns för alltid ur klippornas bröst,
något som flyter och har gjutits, och eftersom vår
kunskap är historisk, som flyter och har flutit.”

Här finns en klarhet som kan uppfattas som prosaisk, men då vill jag bara säga ”fuck det, läs och upplev det bara”. Upplev en skärpa som inte är av denna världen.

I övrigt är det en samling värd att läsas för den djärvaste överklivning jag har läst i en dikt någonsin, där ett ”s” trillar ned från en strof till nästa. Utstuderat, kunde man tro, men det är kontexten som ger förutsättningen för att det ska fungera estetiskt. (Det är i en formidabel dikt detta sker, ”Ankomst till Santos”, skriven när hon en period bodde i Brasilien.)

Bishop växlar mellan koncentration och expansion. Hennes dikter utgörs av berättelser som naglar fast punkter av skarp intensitet, och det finns åtskilligt att glädjas åt i den här relativt fylliga boken. Bland annat visar Svensson stort mod när han översätter den erkänt svåröversatta versformen villanellen, i ”Den enda konsten”. Resultatet är en blekare dikt, men fortfarande med åtskilligt av originalets stringens bevarad. Sämre lyckas han paradoxalt nog med den enklare dikten ”Frukostsång”, en vardaglig kärleksdikt, som inte alls blir lika omedelbar på svenska.

Men det är obetydliga invändningar. I den här boken inbjuds vi att ta del av det skapande ögonblicket hos denna poet, som låter oss vara närvarande i skaparverkstaden. I dessa sällsynt spontankonstfulla dikter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar