att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 okt. 2015

Det här är hjärtat, Bodil Malmsten, Rönnells Antikvariat


Hjärtats poesi, det gör mig misstänksam, eftersom Oscar Wilde har slagit fast att all dålig poesi har sitt ursprung i känslorna. Så när Bodil Malmsten efter 22 års uppehåll återkommer till dikten som form med titeln Det här är hjärtat, då låter jag intellektet härska och det härsknar till över den inställsamma titeln.

Det skulle jag inte ha gjort, kanske, för det är en oväntat bra bok. Möjligen har jag låtit mig luras av det allt slappare tilltalet i hennes bloggböcker, som utgjort Malmstens produktion under i stort sett hela 2000-talet. Det här är verkligen något annat, något mer distinkt och klart mer övertygande.


Liksom de titlarna har varit ett frosseri i litterära stölder har den här ett direkt citat, då den döende Gunnar Ekelöf enligt en gullig historia lär ha tagit en blyertspenna och med den pekat på sitt bröst, i den säng där han skulle dö, och framviskat orden ”det här är hjärtat”. Både kryptiskt och glasklart, alltså, och som sådant en bra sammanfattning av Malmstens poesi. Låt oss inte glömma att den senaste diktboken hade en titel som tidigare yttrats av Samuel Beckett.

De här citaten kan vara ett störande inslag. Nog kan man störa sig på egenheten att hon måste låta sina dikter eka av Lindegren, Poe, Bowie, och så vidare. Förvisso. Liksom man kan störa sig på ett högtidligt, närmast bibliskt tonfall, där hon ibland låter som någon som förläst sig på Jonas Gardell. För den delen, det går också att störa sig på hennes vardagskäcka tonfall, en lätt raljant ton som inte är kompatibel med innehållet.

Och ändå! När dessa ytterligheter möts, det högtidliga med det vardagliga, då uppstår en sällsam sorts poesi. Jag tror nog att Malmsten hör till våra mest underskattade poeter, att hon alltså aldrig blivit tagen på allvar. Möjligen har det att göra med att hon råkade bli folkkär när hon var tv-gäst i program som ”Läslustan” och ”Röda rummet” för ofantligt länge sedan. Tänk ändå, att en författare kunde bli folkkär på den tiden …

För det här är ytterst slagkraftig poesi. Som titelns anspelning på Ekelöf kan uttydas rör det sig om att uttala sig i dödens närhet. Kärleken som har dött, den döda kärleken. Som sorgedikt är det också realistisk och närgånget, även när Malmsten med sitt ordvrängande skapar distans. Hennes oneliners ger ett hisnande djup åt upplevelsen: ”Kärlek är att jag vill / att du finns”. 

Men det finns något övertygande i hur hon den här gången låter hjärtats osentimentala biologi ta över, genom att låta mekaniken pumpa på, och gå på tvären mot känslorna som uppstår. Då blir det skrivet i kryss, eller vad fan det heter när man seglar i motvind.

Hon kan också göra sorgens egoism till något vackert:
”Det är inte de avlidna
som lider
Det är de kvarblivna

Du är mitt enda bevis på
att jag har funnits
Du är mitt alibi
Mitt vi

Kom tillbaka
Kom tillbaks”.
Om inte det här är vacker kärleksdikt, då vet jag inte vad som är det.

Sorgen får henne att gå till en ”sorgecoach”, med förväntat resultat. Andra människor kan inte hjälpa ett dugg, säger Malmsten indirekt, det enda som hjälper är – hjärtat, det biologiska psykologiska hjärtat som minns och som finns. Och så läsningen, förstås, de andras ord. Inga eufemismer får plats i hennes värld, och det är en värdefull och inspirerande inställning som jag tycker vi kan lära oss mycket av.

Ja, det här är en fin bok, och att det har varit nödvändigt att skriva den betvivlar jag inte ett dugg. Det är en bok som får mig att önska mig tillbaka till den tiden då jag fortfarande stod på Malmstens sida, innan de ofokuserade bloggböckerna. Det är lätt att glömma, men även när hon var folkkär fanns det en stor sorg i hennes böcker, något som ges ytterligare resonans med den här boken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar