Sisimka, Sigrún Gudbrandsdóttir, Toves

För den som vill skriva en roman om fångenskap är science fiction den kanske mest lämpade formen. Dansk-isländska konstnären Sigrún Gudbrandsdóttir tänker i alla fall så med sin debutroman Sisimka. Det är en udda bok på många plan: vacker och knasig, obegriplig och undflyende, samtidigt som den är manande i sitt uppfordrande tilltal.

Ja, det är skrivet i en stil som närs av kontraster. Fångenskap och frihet. Skärpa och suddighet. Flytande och stelnande. Grå och färgsprakande. Fantasi och verklighet. Utlevelsen och instängdheten. Gruppen och ensamheten.

Men det är också en udda bok, kanske en av årets mest märkliga utgivelser, enbart i yttre avseende. När jag öppnar paketet är framsidan på pocketeten skadad, märkbart vikt. ”Klantiga posten”, hinner jag tänka innan jag läser följebrevet från antikvariatet Mandøes, som distribuerar utgåvan från Toves. Boken är formgiven som gamla 60-talsböcker i genren s/f, och dess 200 exemplar har getts patina i form av skador, gulnade sidor, hundöron, etc (min boks sista femtio sidor bågnar av intorkad vätska). Det är alltså en antikvarisk bok, och som sådan del av ett konstverk – Gudbrandsdóttir är konstnär.

Handlingen, i den mån den är relevant, kretsar kring en världsundersökning av dystopiskt slag. D. befinner sig på hotell. A. ringer. Påträngande gäster anländer, invaderar. Den värld som skildras låter inte de fräkniga barnen överleva, annat än i kolonier. Sisimka är namnet på en frihetskämpe – det är också swahiliska för den typ av upplevelse som framkallar gåshud.

Det går inte att läsa bokstavligt. Då reduceras läsupplevelsen. Det är en kollektivroman där karaktären Sisimka är navet. Här finns också Den Gamle, inte den förväntade typiske auktoriteten, en ”utlänning” som skriver en journal som med fördel läses i bakvänd ordning, barnprostituerade, kvinnor som rymmer från fängsel av mer eller mindre reell art. Säg det till någon som stångat sig blodig mot strukturerna, att de inte finns, så får du se vad som händer.

Romanen Sisimka påminner om att s/f är en både lätt och svår genre. På sätt och vis är det den djupaste genren, i och med att den tillåter den här typen av aparta undersökningar. Vetenskapen ligger alltid steget bakom fantasin. Som författare saknar Gudbrandsdóttir explicita inspirationskällor, och det vore förmätet att ge hennes feministiska dystopi drag av Atwood, eller teknikfixeringen drag av Ballard, den melankoliska grundstämningen drag av Bradbury, de maskinella människorna drag av Dick, de hypnotiska hallucinationerna (en talande mygga!) drag av Burroughs – och så vidare, för det är helt eget.    

Att Gudbrandsdóttir inte är författare är både en brist och tillgång. Det är svårt att följa med i intrigens förlopp, men desto lättare att avtäcka poetiska kvaliteter i det konsekvent genomförda språket. Om alltså intrigbygget är valhänt är stilen desto mer imponerande. Det är en labyrintisk historia, och går man in i den blir man kvar där, befarar jag.

Därför kvarstår intrycket av en atmosfär av det drömskarpa slaget, och det är ju så jag minns de stora s/f-upplevelserna från tonårens frosseri i den här genren, att mer än handlingen i sig var det lockelsen i att hamna i dess världar som utgjorde lockelsen. Det är skickligt utfört, när den drömska atmosfären här övergår i skarp verklighet, påtaglig och konkret. Det är visuellt och åskådligt, med förgreningar mer mot bildkonsten än mot filmen.