att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 okt. 2015

Varken bildning eller piano. Vantrivs borgerligheten i kulturen?, [red] Lars Anders Johansson, Timbro


Förr fanns både bildning och piano i de borgerliga hemmen – så lyder en tanke Lars Anders Johansson åtminstone delvis nostalgiserar i den antologi han redigerat och som utkommit på Timbro, alltså Varken bildning eller piano. Vantrivs borgerligheten i kulturen? Att boken inte väckt så stor uppmärksamhet är kanske i sig ett symtom på dess tes, att de borgerliga inte längre bryr sig om kultur och bildning. Ett berömt exempel är ju den dåvarande Alliansregeringens gåva till kronprinsessan 2007, en platt-TV, överlämnad av Fredrik Reinfeldt.

Och visst kan det raljeras över framstående politikers brist på bildning, men frågan kompliceras ju av att de endast reflekterar sina väljares ointresse. Hade jag varit statsminister, vad hade jag gett henne då? Förmodligen antikvariska förstaupplagor av alla Gunnar Ekelöfs diktsamlingar, vilket nog hade kostat ungefär lika mycket som platt-TV:n.


Det mer aggressiva tonfall som gett sig tillkänna i liberala ledarskribenters texter under sommaren påminner om hur det lät på 80-talet, då blå ungdomsförbund hatade Olof Palme till döds och deras föräldrapartier tyckte att Nelson Mandela var en terrorist. Vi har hamnat i en tid då en blå partiledare kan ha Margaret Thatcher och Ayn Rand som politiska förebilder, utan att det anses nämnvärt problematiskt.

Och boken då? Ja, en anledning till att den inte recenserats i så hög utsträckning är kanske att den är för lång. Även om det inte stämmer i sak känns det dessutom som att texterna blir allt längre, som om boken aldrig vill ta slut. Dessutom är den ganska spretigt sammansatt, vilket inte heller behöver vara en nackdel, att dess skribenter vill så olika saker.

Det som håller de olika texterna samman är misstänkliggörandet av röd politik, oavsett om det är DDR:s påverkan på skolan (aningen överdriven) eller kommunismens järnhand över svenskt kulturliv i stort.  

Krasst uttryckt deppas det en del över den bildning som spillts på de blå köksborden, de bord där verklighetens folk diskuterar andra saker, kanske amorteringar och körscheman till barnens aktiviteter, i stället för de Sven Delblanc-romaner som man analyserade förr. Men sannerligen är det väl inte så att de röda köksborden heller diskuterar Sara Stridsbergs böcker nu?

Utöver att redigera har Johansson svarat för bokens två längsta texter, dels en genomgång av den aktuella krisen, och dels en historisk exposé över bildningen och vad den representerat, från antiken fram till nuet. Han nämner ett slags nätverk som går under namnet ”rödvinshögern”, något som låter skämtsamt men också lite sorgligt, med fixeringen vid markörer. Vill jag dricka punsch eller sherry eller calvados gör jag väl det oavsett om det är en höger- eller vänsterdryck? Eller menar borgare på allvar att vänstern har annekterat rödvinet?

Sådana resonemang är bara tröttsamma, liksom resonemang om vilken musiksmak man får ha om man röstar blått. (Ett tips: sluta lyssna på pop om du är moderat, det blir bara fel. Nöj dig med Aviici.) Annars gillar jag Johanssons bidrag, eftersom de visar att en viss typ av naivitet är nödvändig om du ska skriva om komplexa ting.

Therese Bohman utgår i sin text om svenska borgerliga samtidsromaner ifrån Bordeaui (äsch, jag har glömt hur det stavas, jag är för dåligt bildad i sådant) och hans teori om kapital i olika valörer: ekonomiskt och kulturellt. Ett problem med de böcker hon skriver om är att de i så hög grad är bärare av idéer, något som inte behöver vara negativt, men de blir lätt schematiska. Ett större problem är att de blir förutsägbara, lätta att genomskåda. Visst kan intressanta saker sägas om dem, men som undersökningsmaterial är de så efemära att alla argument bara kan viftas bort. Mer intressant blir det när Bohman tar sig in i en diskussion som indirekt vedergäller Tolstojs inledande mening att alla lyckliga familjer liknar varandra medan de olyckliga är olyckliga på olika sätt.

Jens Liljestrand skriver en fanboy-text om Eyvind Johnson, som stjälper över alla förstärkande adjektiv som finns för att övertyga om Krilon-seriens storhet. Det är ett pinsamt nybörjarfel, att tro att ens argument förstärks om de starkaste orden används, när det snarare är tvärtom. Torbjörn Elensky skriver om kulturens utövare och utmaningen när de ska göra sin konst tillgänglig för de som aktivt undviker konst, ”kulturundvikare”. Å andra sidan hävdar Elensky att somliga konstnärer kan kallas ”publikundvikare”, och då är det svårt att kompromissa, om konsten blir allt mer intern och svårtillgänglig.

Fast det där är ju bara båg, vill jag då hävda, för det handlar bara om intresse och engagemang. Om att bry sig, gå konstverket till mötes. Vidare har Anna Brodow Inzania skrivit en lite för okritisk artiekel om historiens mecenater och nutida filantroper, Henrik Nerlund om bostadssituationen samt Tobias Harding om kulturpolitiken.    

Och vad är ens syftet med boken, att vara en stridsskrift? I så fall är den av det mildare slaget. Ironi utan elakhetens oumbärliga udd. Det är heltäckande men också osammanhängande.    

Det är som sagt en tjock bok som får mig att känna att här vill jag inte stanna kvar. Borgerligheten är väl inget för mig heller. Här sprids alltså en del nostalgi: det gick ju förr, så varför inte nu? Något svar på den frågan märker jag väl inte i den här antologin. Det är väl så enkelt att hela samhället har förändrats. Att skylla på vänstern är ju en förenkling: mer handlar det om slapphet överlag, att det har blivit besvärligt att tillägna sig det Shelley kallade ”a difficult pleasure”. Jag ångrar aldrig att jag skippade förströelsegrejerna och tog den svårare nöjesvägen, för det har gjort mitt liv rikare än allt pengar kan köpa.       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar