att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 okt. 2015

D’Annunzio. Dekadent diktare, krigare och diktator, Göran Hägg, Norstedts


Med sin sista bok upprätthåller Göran Hägg sin kärlek till Italien, i porträttet av författaren Gabriele d’Annunzio. Det är en faktaspäckad bok, som kunde växla fokus från referat till analys lite oftare.

Gabriele d’Annunzio? Det är inte någon av litteraturhistoriens centrala gestalter Göran Hägg väljer som föremål för det som skulle bli hans sista bok, D’Annunzio. Dekadent diktare, krigare och diktator. Kring sekelskiftet uppburen poet och romanförfattare som inspirerade så skilda författarpersonligheter som Strindberg och Proust, men i dag relativt bortglömd.


Dock inte i hemlandet Italien, där nya utgåvor av böckerna ständigt utkommer, liksom en rik flora av sekundärlitteratur. Redan titeln på Häggs bok ger inblick i vad vi har att vänta: sex och politik, för att uttrycka det kortfattat.

I den mån d’Annunzio är känd är det kanske för att han invaderade staden Fiume, och där inrättade en syndikalistisk regim. Han bråkade med Mussolini, som möjligen iscensatte ett misslyckat mordförsök för att oskadliggöra honom när det politiska inflytandet hotade att bli för omfattande.

Hägg gör sitt bästa för att väcka intresse för d’Annunzio som författare, med rätt långa innehållsreferat av romanerna. Parallellt skildras alla älskarinnorna, ibland med Häggs opåkallade bedömning av deras utseenden. Någon är snygg, någon annan inte. När Hägg skriver om poetens sexliv klottrar jag då och då i marginalen ett diskret TMI (Too Much Information!).

Pengarna brann bra i d’Annunzios ficka. Någon gång hade han en skuld på 30 miljoner, om vi räknar om till nutida valuta. Skillnaden mellan honom och de flesta intellektuella som talade varmt om kriget som maskulint härdande – Hägg nämner Heidenstam, med flera – sökte d’Annunzio självmant upp striden. Som 52-åring blev han under första världskriget den äldsta löjtnanten i hela italienska armén.

Som författare är Hägg ibland i sitt esse i den här boken: skarp, provokativ, generös med intelligenta jämförelser. Men lika ofta är han loj, tendentiös, narraktig. Därför blir mitt intryck kluvet. Jag välkomnar porträttet av en av litteraturhistoriens mest spännande gestalter – endast Lord Byron levde mer äventyrligt.

Det är också kul att få veta att det var d’Annunzio som gav namnet ”lilla skölden”, lo scudetto, det märke som pryder tröjan på serie A-vinnarna i italienska ligafotbollen. Och han träffade Agnes von Krusenstjerna, vars skandalomsusade von Pahlen-svit delar tematik med d’Annunzios romaner.   

Men jag leds till döds av långtråkiga krigsraporter, även om Hägg livar upp dem med sin insikt i retorikens regler, när han motiverar varför d’Annunzio lyckades som talare med det farliga knepet att öka tonläget i slutet av talet: ”En svensk publik tål ganska lite, en amerikansk betydligt mer och en italiensk hur mycket som helst.”

Blir man då sugen på att läsa Gabriel d’Annunzio? Jag hittar i ett par antologier dikter av honom, men har svårt att dela Häggs entusiasm. De fåtal översättningar vi serveras i boken imponerar inte nämnvärt heller.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/10 2015)

2 kommentarer:

  1. Hej! Du hittar "Elden" i översättning av Agne Hamrin i serien Modern värlslitteratur utgiven 1945. En dubbelvolym äv innehållande Huysmans "Mot strömmem" övers Ingrid Ekman-Nordgaard. - MvH

    SvaraRadera
  2. Ja, jag har hört talas om den, kanske ger den en chans, om/när jag hittar den!

    SvaraRadera