att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 okt. 2015

Claudius umbram [romerska porträtt], Martin Skoog, Under


Romarna kastar ännu sina skuggor mot oss. Det blir tydligt inte minst i Martin Skoogs vidunderliga fotobok Claudius umbram [romerska porträtt], en upplevelse som går utöver det vanliga på flera plan. Det är ett tidsdokument som rör sig snabbt som kamerablixten från nuet till dåtiden, och viftar bort allt historiskt damm.

Men vi kan börja så här i stället. Jag känner ju till att självhjälpsböcker blivit det enda somliga människor läser, att dessa banala truismbelamrade böcker toppar alla försäljningslistor. Och att vår tid brukar kallas stressig, något som får somliga att söka hjälp i mindfulness eller yoga eller Kay Pollak eller något liknande. Dessa människor som ibland med ljuset skinande i sina egna ögon ser mig rätt i ögonen och viskar: ”du borde prova det!” – ord som skrämmer mig mer än något annat.


Jag håller mig helst till andra saker, och nu den här boken. Teaterfotografen Martin Skoog har fotograferat romerska skulpturer. Det blir en typ av intim porträttkonst, där vi på ett kanske paradoxalt sätt kommer närmare dessa stenansikten än någonsin reella ansikten.

Hur det är möjligt? I sitt exemplariska förord skriver Joanna Persman om Medusa, om gorgonen som förvandlade människan till sten, och att vi här upplever något radikalt annorlunda. Alltså: hur stenen förvandlas till människa. Hon påminner om det grekiska begreppet Kalokagathía, en total skönhet som manifesterades i Sapfos dikter och Praxiteles skulpturer.  

Det sublima populariserades ju i slutet av 1700-talet, som estetisk term främst inom bildkonsten, med bland annat Burkes stränga definition som en oroväckande lust, frikopplad från skönheten. En lite ologisk önskan att se skönheten som oberoende av skräcken, för det lät sig inte göras. (För ett modernt exempel, läs John Ajvide Lindqvists roman Rörelsen.) Romantikerna kastade sig över det sublima med den skräckblandade förtjusning vi sedan dess förknippat med ämnet, som Shelley i sin mest sublima dikt, om just gorgonen Medusa:
”Men inte skräcken utan skönheten
Är det som åskådarens själ förstenar,
När döda anletsdrag får liv igen,
Inpräglade i oss, och där förenar
De sig med tanken och blir ett med den;
Där skimrar mörkret snart likt ädelstenar
Och allt förenas i en melodi
Där också smärtan blir till harmoni.” (Övers Gunnar Harding.)

Och nog kommer det döda till liv i Skoogs fotografier. Det finns fler sublima referenser i litteraturen, som när Jane Eyre i Charlotte Brontës roman liknar St John vid den romerske guden Apollo, och beskriver hans utseende i termer som erinrar om just statyn: ”jag började förstå att han hade talat sanning då han sade att han var hård och kall […] jag såg på hans höga panna – stilla och blek som vit sten” (övers Ingegerd von Tell). Det är en av egenheterna med fotografierna här, hur de upphäver gränsen mellan död sten och pulserande liv. De blir nästan övermänskliga, för mänskliga, så mänskliga att de blir omänskliga. Och vackert är det, faktiskt så att man kan säga (o)naturligt vackert.  

De romerska skulpturerna var också mer naturtrogna än sina grekiska motsvarigheter. Är det något som omedelbart gör dem mer levande? Det behöver nog inte vara så enkelt, men det som är slående med de här exemplaren är att de uttrycker känslor med sådana finstämda medel, och att det är just hur känslouttrycken demonstreras som sätter spår i mig. Skoog, som alltså är teaterfotograf och därmed insatt i ljussättning, gör en del med ljuset för att belysa stenen, och går nära när så behövs. Yta och djup görs lika viktiga. Stenarna växlar mellan det magnifika och det enkla, i rörande porträtt av unga romare och romerskor. En suddig närstudie av Tiberius är fängslande nog, men också hemskingen Caligula, som här kan se både timid och förslagen ut, medan fadern Germanicus uppvisar mer lömskhet i sitt ansiktsuttryck.

Fotona ledsagas av latinska sentenser, ibland av spefullt slag, ibland välkända citat, men ofta passande till motiven. Någon gång ett halvt punkigt anslag: ”Non fui, fui, non sum, non curo (Jag fanns inte, jag fanns, jag finns inte längre, jag bryr mig inte)”. Då och då rör sig boken mellan poesin, konsten, och filosofin. Och självhjälp, ja, blir man inte hjälpt av det här då kan man gott gå vidare till självhjälpsböckerna och drunkna i dem. Låt mig bara bli kvar i den här romerska stenvärlden – om man någon gång lyfts av det sublima finns det ingen anledning att söka sig till annat.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar