Hur populär är
Jonas Gardell bland heterofolket? Jo, nog har väl den stora famnen
öppnats, även om det respektfulla avståndet respekteras.
Anledningen till att jag frågar – vem svarar? – är att jag har
läst Edmund Whites roman En pojkes egen historia, utgiven på
Modernista i Thomas Preis översättning. Den utkom 1982, samma år
som AIDS-viruset nådde nyhetsbyråerna. Och med Gardells trilogi som
utspelar sig under 80-talet i färskt minne är det svårt att inte
tänka på likheterna med Whites berättelse, även om den skildrar
ett förlopp som avstannar på tröskeln till AIDS-katastrofen, med
sista boken The Farewell Symphony.
Något för bögar
att läsa? Omslaget signalerar homoerotik, och jag lägger boken
noggrant så att det syns när jag sitter på kafé och läser (det
är svårt att undvika att provocera någon i Jönköping). Men
liksom det knappast endast är bögar som läser Gardell borde
icke-bögar ha något att hämta här. White skriver snyggt,
intelligent, med en viss tyngd i formuleringen. (Han har skrivit
böcker om Genet, Rimbaud och Proust – bögar som revolterat på
var sitt sätt, men framför allt starka stilister.)
I förordet jämför
Stefan Ingvarsson White med Duras: medan hon höjer, sänker White.
Det är en träffande liknelse. Hon gjorde sin erfarenhet till myt,
medan han gör det till realism. Han skriver också makligt, med
tålamodets tonfall, sofistikerat, beräknat.
Hans pojke är
typiskt trulig, en nära släkting till Salingers Holden Caulfield.
Hans stora fasa är att vara omanlig – en fjolla. Bara han
undkommer detta kan han ägna sig åt vilka homosexuella handlingar
som helst. Och han testar, och finner att umgänget är mer än
villigt att vara delaktigt i hans experimenterande. Ett ovanligt
psykologiskt dilemma utspelar sig, när han åtrår pappan – ett
anti-Oidopuskomplex.
Mycket handlar om
kodspråk, hemliga tecken, och man fattar att sådant kunde vara
avgörande skillnader mellan handtag, famntag, klapp eller smäll på
käften. Snarare än att leva dubbelliv beror det på hur öppet man
vågar vara, innan någon reagerar. Rädslan för att vara klen
överväger – eller, som hans något äldre syster påpekar redan
när han är tio, att han kan vara ”vanskapt”.
White har en säregen
lätthet i karakteriseringen, där bildspråket är självklart,
renskalat. Det kompenserar för tyngden i språket och ämnet. Så
här kan mamman beskrivas, till exempel: ”När mamma var nedslagen
utsände hon en lukt av fysiskt självförakt. Hon jämrade sig
igenom sitt självförakt som om det varit ett berg av tvätt som hon
måste tvätta, en smutsig, kroppslig, förnedrande uppgift.” Det
är i uppradandet han visar vilken lysande stilist han är.
Pojken lever i ett
märkligt tomrum mellan distans och närhet. I och med att han
avlägsnar andra problem tonåringar grubblar över kan han ägna sig
helhjärtat åt sina privata problem. I aningen att han endast
befinner sig i ett stadium av sin utveckling kan han tillåta sig
utsvävningar – det är något som kommer att försvinna, inbillar
han sig (som ett berg smutstvätt?). En psykologisk tvekamp inom
honom tar vid.
Det White visar med
sin tydligt markerat självbiografiska roman är att det förflutna
är dubbelt. Ett farväl och en upptäckt, samtidigt. Både nära –
det är ju ens egna historia, som titeln indikerar. Men också
fjärran – det blir främmande eftersom man tänkt på det så
mycket. Och jag undrar om Ingvarsson har rätt, om White verkligen
lyckas göra sin berättelse till realistisk historia. En del av
myten finns ju kvar, och det är kanske inte så långt till Duras
som man kan tro. Båda skildrar ytterlighetskänslorna, tydligt
markerat i pojkens tal mot slutet om sin ”kategoriklyvning”.
Däremot handlar det
mycket om det som går förlorat. I berättandet, i minnet.
Avskedstaganden lägger sig rad på rad hos pojken, som att han
lägger bit för bit i ett pussel där bitarna upphör att existera
när de lagts ned. Bilden kan därför bara anas.
Bra text om en bok som verkar leda tankarna åt många håll. Blir intresserad, vill läsa. Tänk vad härligt om fler böcker om denna typ av erfarenheter kunde recenseras i Jönköpings Posten.
SvaraRaderaIngela
Tack! Som av en händelse: om 2 veckor skriver jag om en annan bögroman i JP, så håll ut!
SvaraRadera