Nyligen läste jag
Stephen Kings uppföljare till The Shining, den måttligt
imponerande Doktor Sömn. Den författare som King stilistiskt
mest påminner om i sin äldre skräckroman är kanske lite
förvånande William Faulkner, med sin rikhaltighet av inskjutna
fraser, asyndes, parenteser, och så vidare. Ingen annan roman av
King är lika formmässigt utmanande som The Shining.
Trots att många nog
menar att han borde ha låtit bli skrev också Faulkner en
uppföljare, när han tjugo år efter sin roman Sanctuary (Det
allra heligaste) återvänder till karaktären Temple Drake, i
den märkliga Själamässa för en nunna. Det råkade bli så
att jag nu strax efter King gick till Faulkner – ganska precis vad
som skedde för drygt tjugo år sedan, då jag mer eller mindre
övergav ”skräckromanens konung” för … tja, kanske ”den mer
än lovligt snåriga romanens okrönte någonting”. Jag läste
Faulkner lika febrilt och maniskt som jag hade läst King.
Nåväl. Själamässa
för en nunna, som dramatiserades av Albert Camus (episoden nämns
i Jenny Maria Nilssons bok om Camus, som jag nyss läste), är lika
måttligt imponerande som Kings uppföljare. Till största del är
det dramatik, långa monologer, omgivna av långa berättelser om
området, Yoknapatawpha County. Det är åtta år efter händelserna
i den förra romanen. Dramat kretsar kring hur ett av Temples barn
har mördats, och den misstänkte är den svarta hushållerskan Nancy
Mannigoe, som Temple konsekvent hänvisar till som ”kokaingalet
niggerluder”. (Det blir mer färgstarkt på engelska, för det är
en av få saker jag minns från förra läsningen: ”nigger
dope-fiend whore”.)
Våldet finns även
utlagt i språket. Faulkner ger ordet ”damoklesdilemma” tidigt,
som en ledtråd till det drama som senare utspelar sig, där det ändå
precis som hos Ibsen mest kretsar kring det som redan har hänt. I
den här romanen yttras också Faulkners kanske mest citerade sentens
av advokaten Gavin Stevens: ”Det förflutna är aldrig dött. Det
är inte ens förflutet.”
Ett myller av
information sköljer över läsaren, precis som det brukar vara.
Långa historier om perifera ting är liksom hans signum, och allra
helst på ett ofokuserat sätt. Stilen är knappast förebildlig,
utan nog mer av återvändsgränd – en stil som inte kan läras ut
eller imiteras (förlåt, King, men The Shining är bra inte
tack vare dina stilistiska experiment, utan trots dessa). Inte heller
hör väl Faulkner till de populära författarna, eller att man ser
någon form av renässans i sikte.
Och spelar sådant
ens någon roll? Kanske, för det hinner gå allt längre tid med
nyutgåvor på svenska – men jag skulle i så fall föredra en
nyöversättning av Sanctuary hellre än av den här romanen.
Det här är hans första roman efter Nobelpriset, som också gjorde
att amerikanarna fick upp ögonen för honom, när det var för sent.
Det här är i bästa
stunder ojämnt, med några få ögonblick – i synnerhet i den
allra sista scenen – som tangerar den intensitet som Faulkner
verkade ha så lätt att hitta fram till under den glödgade
tioårsperiod då han skrev sina bästa böcker (1929-1939). Det
handlar mycket om vad Temple Drake är och vad hon har varit, att hon
presenteras som någon som vägrar befatta sig med vad hon har gjort.
Det mest påfallande hos henne är den oresonliga aggressiviteten.
Men jag blir inte
riktigt klok på syftet med de längre partierna, utan tycker att
boken hade fungerat bättre som rent drama. Eller litar inte Faulkner
på att den ska bära en hel bok? Då borde han i så fall ha arbetat
ännu hårdare med replikerna, för de är inte riktigt övertygande
heller.
Jag tycker också romanen är problematisk, eftersom allt som Faulkner skrev jämförs med det som Faulkner skrev när han var som bäst Men i sammanhanget kan det passa att citera Hemingways (avundsjuka) konstaterande angående Faulkner: "Allt som behövs för att åstadkomma prosa av det slaget är en höstack, en kvarting whiskey och ett bristande intresse för syntax."
SvaraRaderaDet fanns en antagonism mellan dem: Faulkner nämner ju Hemingway i den här romanen. Faulkner tyckte H var feg, att han inte utmanade läsaren. Å andra sidan utmanar ju Faulkner läsaren ibland lite väl mycket.
SvaraRadera