Viktor Anderssons
debutroman Hon (Modernista) lanseras som en relationsroman,
men det är en beteckning som jag initialt vill resa flagg för.
Begreppet ”relation” förutsätter väl ömsesidighet?
Här jagar
berättarjaget förgäves efter det förflutnas kjol, för att låna
en rad av Lindegren. Viktor Andersson heter berättaren bestämt, och
vem ”hon” är får vi inte veta: hennes namn är utplånat ur
hans minne. Det låter kanske som en tunn premiss för en roman, och
det blir också en aning monotont och stillastående, med flera
upprepningar, när Viktor söker i sitt minne. Heter hon kanske …
nä … men nästan! Kanske … ? Nä, fast … Tanken rör sig trögt
hos honom: någon Sherlock Holmes är han inte.
Samtidigt beundrar
jag det nästan dumdristiga i projektet, att det är en helt
annorlunda sorts roman. På ett sätt: för givetvis är det den vid
det här laget gamla vanliga leken med autofiktion också. Det är
mer målmedvetet än stilmedvetet, och den som på något ställe
diskuterar grammatiska termer kunde man begära att få slippa grava
brister i syntax, användande av semikolon, enstaka
formuleringstabbar – någon redaktör borde ha upplyst Andersson
att det går att byta ut ”även fast” till ”trots att”,
liksom att ”oemotståndlig” inte är synonymt med att ”vara
omöjlig att överbevisa”.
Tonfallet gränsar
till det kåserande dråpliga, med konventionella liknelser. Hur
reagerar ”hon” på att ha refuserats av musikhögskolan? Viktor
spekulerar: ”Det måste ha skurit som ett stål i hennes själ.”
Det finns ju ett
givet syfte med arbetet: han vill komma till rätta med kärleken,
med den namnlösa kvinnan. Allegorireflexen aktiveras rätt snart. Är
det en galnings vettlösa jakt vi följer? Till viss mån påminner
det om journalanteckningar, med misstanken att Viktor sitter på
institution efter att kanske ha gjort något otillåtet med henne.
Han har på något sätt bemäktat sig sig rätten till hennes dagbok
Det här sakliga
passar berättelsen rätt bra, och det investeras en viss oro i det
som ser ut som Viktors tvångstankar, i manin i hur ord ska uttalas,
vad som händer om man tar bort eller adderar en bokstav i ett namn.
Fast i längden med viss risk att det blir banalt. Märsta blir Märta
om man skippar s. Jaha. Han demonstrerar en förvåning över att
Knausgård skriver så fult i en dedikation till ”hon”, men
eftersom berättaren har läst Min kamp borde han veta att
Knausgård gnäller över sin handstil där. Och varför inbillar sig
invånarna i Huddinge att Karin Boye fötts där? Fast, värst av allt
är väl att Umeå två gånger placeras i Norrbotten!
Inte blir man
riktigt klok på ”hon” heller. Hon gick gymnasiet samtidigt med
Viktor, två år under honom. Hon har lång hals, gillar Håkan
Hellström, läser Proust. Även där med risk att det blir kliché.
Andersson leker en
katt-och-råtta-lek med läsaren över sidorna, och jag ska inte
förneka att det finns en viss spänst här och där i denna roman
som mest liknar en essä om minnets selektiva aktivitet, men mest
blir jag trött på den där ”hon” som han letar efter, och kan
inte låta bli att undra vad han ser eller har sett hos henne.
Tror nog jag läser om Rider Haggards "She" i stället. (Hon skulle f.ö. aldrig ha gillat Håkan Hellström!)
SvaraRaderaFörmodligen ett bättre val. Jag har aldrig läst Haggard, bara stött på honom i sekundärlitteraturen kring Conrads Heart of Darkness.
SvaraRadera