att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 feb. 2014

Hon, Viktor Andersson


Viktor Anderssons debutroman Hon (Modernista) lanseras som en relationsroman, men det är en beteckning som jag initialt vill resa flagg för. Begreppet ”relation” förutsätter väl ömsesidighet?

Här jagar berättarjaget förgäves efter det förflutnas kjol, för att låna en rad av Lindegren. Viktor Andersson heter berättaren bestämt, och vem ”hon” är får vi inte veta: hennes namn är utplånat ur hans minne. Det låter kanske som en tunn premiss för en roman, och det blir också en aning monotont och stillastående, med flera upprepningar, när Viktor söker i sitt minne. Heter hon kanske … nä … men nästan! Kanske … ? Nä, fast … Tanken rör sig trögt hos honom: någon Sherlock Holmes är han inte.

Samtidigt beundrar jag det nästan dumdristiga i projektet, att det är en helt annorlunda sorts roman. På ett sätt: för givetvis är det den vid det här laget gamla vanliga leken med autofiktion också. Det är mer målmedvetet än stilmedvetet, och den som på något ställe diskuterar grammatiska termer kunde man begära att få slippa grava brister i syntax, användande av semikolon, enstaka formuleringstabbar – någon redaktör borde ha upplyst Andersson att det går att byta ut ”även fast” till ”trots att”, liksom att ”oemotståndlig” inte är synonymt med att ”vara omöjlig att överbevisa”.

Tonfallet gränsar till det kåserande dråpliga, med konventionella liknelser. Hur reagerar ”hon” på att ha refuserats av musikhögskolan? Viktor spekulerar: ”Det måste ha skurit som ett stål i hennes själ.”

Det finns ju ett givet syfte med arbetet: han vill komma till rätta med kärleken, med den namnlösa kvinnan. Allegorireflexen aktiveras rätt snart. Är det en galnings vettlösa jakt vi följer? Till viss mån påminner det om journalanteckningar, med misstanken att Viktor sitter på institution efter att kanske ha gjort något otillåtet med henne. Han har på något sätt bemäktat sig sig rätten till hennes dagbok

Det här sakliga passar berättelsen rätt bra, och det investeras en viss oro i det som ser ut som Viktors tvångstankar, i manin i hur ord ska uttalas, vad som händer om man tar bort eller adderar en bokstav i ett namn. Fast i längden med viss risk att det blir banalt. Märsta blir Märta om man skippar s. Jaha. Han demonstrerar en förvåning över att Knausgård skriver så fult i en dedikation till ”hon”, men eftersom berättaren har läst Min kamp borde han veta att Knausgård gnäller över sin handstil där. Och varför inbillar sig invånarna i Huddinge att Karin Boye fötts där? Fast, värst av allt är väl att Umeå två gånger placeras i Norrbotten!

Inte blir man riktigt klok på ”hon” heller. Hon gick gymnasiet samtidigt med Viktor, två år under honom. Hon har lång hals, gillar Håkan Hellström, läser Proust. Även där med risk att det blir kliché.

Andersson leker en katt-och-råtta-lek med läsaren över sidorna, och jag ska inte förneka att det finns en viss spänst här och där i denna roman som mest liknar en essä om minnets selektiva aktivitet, men mest blir jag trött på den där ”hon” som han letar efter, och kan inte låta bli att undra vad han ser eller har sett hos henne.

2 kommentarer:

  1. Tror nog jag läser om Rider Haggards "She" i stället. (Hon skulle f.ö. aldrig ha gillat Håkan Hellström!)

    SvaraRadera
  2. Förmodligen ett bättre val. Jag har aldrig läst Haggard, bara stött på honom i sekundärlitteraturen kring Conrads Heart of Darkness.

    SvaraRadera