Det är en ovanlig
biografi Jenny Maria Nilsson har skrivit. Albert Camus. Varken
offer eller bödel ingår i h:ströms serie ”Litterära
profiler”, och följer bara delvis mönstret för hur en biografi
brukar se ut. Till att börja med är den ordnad utifrån de årtal
då Camus skrev dagbok, med ett kort kapitel för vare år mellan
1935 till 1960.
Så är Nilsson
också en ovanlig skribent, känd i första hand för sin eminenta
blogg, samt konst- och litteraturkritik i främst Helsingborgs
Dagblad och Svenska Dagbladet. Hon har en skarp blick, och en skarp
stil – två stora tillgångar när hon nu skriver sin första bok.
Nilsson betonar
tidigt att Camus inte är existentialist – inte ens filosof, strikt
talat. Den typen av beteckningar kan kännas lite perifera: vem vill
någonsin identifiera sig med någon etikett överhuvudtaget? Det är
ändå som filosofistudent Camus inleder sin dagbok, lite drygt tjugo
år gammal.
Tidigt, redan i
förordet, slår Nilsson fast att Camus måste räknas som ”en
farlig författare, subversiv på riktigt.” Det slår mig: var det
inte något sådant jag skrev i min bok om Virginia Woolf? Jo,
redan i första meningen kallade jag Woolf för ”en av 1900-talets
också farligaste författare.” Det är nog så: de viktiga
författarna är de farliga, de som åstadkommer skada. Det är
därför de är bra, och jag vet inte om det stämmer att Camus
kommer att förbli aktuell i framtiden, eller om ens Woolf blir det:
en hel del i vår tid pekar på det, att dessa två har potential att
nå nya läsare.
De korta kapitlen
bildar ingångar till Camus olika idéer. I stället för att behöva
välja mellan dikotomin offer eller bödel försöker Camus finna en
tredje väg. Ja, det är gott om sådana mellanvägar hos honom. Ett
annat exempel är hur han hanterar konflikten mellan att vara troende
och att vara ateist, utan att behöva utnyttja Lagerkvists fega
kompromiss om att vara en troende utan tro. Att lyckas förena
ytterligheter är kanske det främsta bidraget från några av de
modernistiska författarna – dit jag vill inräkna Woolf, liksom
Oscar Wilde.
Ja, Nilssons stil är
skarp, men också behaglig, utan att bli menlös. Hon skriver mjukt,
följsamt, med en erövrad trygghet, och skapar klarhet kring det hon
beskriver. Det är också självständigt skrivet – hon gör en
poäng av att ha valt bort referenslitteraturen, med undantag för en
biografi, och koncentrerar sig hårt på Camus egna skrifter. Det är
en gynnsam metod, som öppnar perspektiv. Så här snyggt kan hon
skriva: ”Ljuset, hans ursprung och arv, är också vad som lett
honom vilse, som gjort honom välvillig och lyhörd. Själv kallar
han det bland annat inställsamhet, beskaffenheter som flyttat fokus
från lojalitet mot sig själv till hans offentliga roll. Det han
offrat på objektivitetens altare – som han ångrar det! Vad är
objektivitet annat än servilitet?”
Ivrigt söker hon
paralleller, gör jämförelser. Ibland kanske lite för frikostigt,
när hon involverar kändisar som Katherine Mansfield, John Keats,
W.B. Yeats, George Orwell, J.M.G. Le Clézio, och de mindre kända
André Bollier, Hèléne Berr. Men mest lyckas hon nå givande
insikter med sina iakttagelser ur Camus böcker, som alltså tar
dagböckerna som utgångspunkt, men rör sig över romanerna,
journalistiken och essäerna. Indirekt blir det alltså genuin
litteraturkritik, med rätt bokstavstrogna tolkningar. Hon skriver
till exempel engagerat om Simone de Beauvoirs mästerverk
Mandarinerna.
Camus skrifter
handlar om hur man ska leva i den här världen: det enklaste och det
svåraste av allt. När Nilsson diskuterar Nietzsches
övermänniskoideal undrar jag dock varför hon inte ser kopplingen
till psykopaten – det finns en viss antydan i den riktningen
senare, att idén om en människa utan empati, ånger, ideologi,
samvete, känslor, helt enkelt inte kan vara något annat än
psykopat.
Då handlar det
också om människans gräns. Samma dag som jag börjar läsa råkar
jag se en dokumentär på svt, om dödsdömda ryska fångar. De
berättar att det svåra inte är att döda en människa, utan att
leva med det man har gjort.
Camus är inte
heller en författare som behöver rebootas, utan han duger som han
är. Det här betonas starkt av Nilsson. Att hon undrar om hans
grekiska ideal möjligen gör honom till en omodern författare känns
överflödigt, då det ändå bara leder till slutsatsen att nej, han
är snarare tidlös, eller rentav före sin tid. Även om jag i
princip håller med blir det ett självuppfyllande resonemang. Det
jag också kan sakna är en mer utförlig diskussion kring det
oberoende som var förutsättningen för Camus tänkande: att
definiera sig som intellektuell måste innebära att man genast kapar
alla lojalitetsband, och skriver förutsättningslöst fritt. Däremot
skriver Nilsson om det nödvändiga i att förflytta honom från
Paris-caféerna till Algeriet, att det är där hans filosofiska
idéer har sitt ursprung.
Jag ångrar att jag
är för dåligt insatt i Albert Camus böcker, att jag i stort sett
nöjt mig med hans romaner. Att det finns massor att upptäcka i
essäerna och i dagböckerna visas med eftertryck i den här boken. I
bästa mening är Nilssons stil smittad av Camus stil, och därför
blir det också en filosofisk läsning av filosofen. På sin blogg
skrev hon när boken var färdig: ”även om jag avslutat min bok om
Camus så känns det som om jag är i början av att undersöka
honom. En enda människa och hens texter leder vidare till annat, som
om hela världen hänger ihop.” Det är en känsla som jag
fullständigt kan identifiera mig med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.