att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 feb. 2014

Jag var Dora Suarez, Derek Raymond


En av de värre kritikerklyschorna är nyanseringarna av mörker, det vill säga att författare X är ”mörkare än” författare Y, författare Z är ”svartare än” författare Å, Ä och Ö … Det blir en dyster rundgång, ett ogenomförbart VM i misantropi. Begreppet ”svart ångest” är dessutom en tautologi.

En av kandidaterna till värsta dysterkvisten är engelsmannen Robert Cook, som skrev under pseudonymen Derek Raymond. Rikemansson som valde att leva bland kriminella, och den världen skildrar han ärligt i romanen Jag var Dora Suarez (Modernista), i Niklas Darkes översättning. Det är del fyra i hans serie ”Factory”, och utkom 1990, strax innan Bret Easton Ellis American Psycho, som den i viss mån liknar. Åtminstone var perioden kring 90 fruktbar för den typ av litteratur som Kay Glans gav den legendariska benämningen ”skräckel”, och man kan knappt föreställa sig hur det hade vattnats i munnen på honom om han fått tag på den här boken.

För det är en grym, otäck roman. Inledningen beskriver mordet på Dora Suarez och den 88-åriga tant hon är inneboende hos. Det är ur mördarens perspektiv, som om Zolas naturalism tillåts gå en aning för långt: närgånget, detaljerat, äckligt. Sedan vrids perspektivet mot en avsatt polisman, vars egen tillvaro är skruvad – hustrun har mördat deras dotter, och sitter nu på institution. Polismannen återinsätts i tjänst, och då blir det renodlad deckare av historien.

Det blir en slags munter och småkäck färd rakt in i vanvettet och förtvivlan. Raymonds stil närmar sig poesin. En första tanke är att det är meningen att det ska uppfattas allegoriskt – det är en försvarsmekanism, det måste vara så, för man gör inte så här som författare annars, det skulle vara alldeles för hemskt. Det finns en absurd komik som pekar ut den distanserade tolkningen. Det är konsekvent genomfört. Så här beskrivs en kvinna polisen möter: ”Det tog inte lång stund för mig att begripa att hon visste, åtminstone så djupt in i sitt inre hon kunde se, att hon inte var hälften så söt som hon försökte inbilla sig att hon var och därför tillbringade så mycket av sin lediga tid som möjligt med att läsa lusen av folk, särskilt män: mellan hennes tunna läppar fanns det ungefär lika mycket medkänsla som hos en uttagsautomat som spottar ur sig ett ogiltigt kontokort.”

En kritisk läsning kan aktivera jämförelser med pornografin, att det blir lika monomant som att läsa Sades våldsexcesser, med måttlig variationsrikedom. Då kan man också undra om man verkligen blir avtrubbad. Går det att vänja sig? Är cynism något som smittar?

Dock har Raymond en del poänger. Han förmänskligar sin polis, beskriver honom som känslig: han påstår bland annat att mannens svordomar är ett substitut för de förbjudna tårarna. Det handlar också om självförakt, om bevekelsegrunder. Polismannen har smärre samarbetssvårigheter – tänk en mix av Harry Callahan och Gunvald Larsson. Utredningen är tämligen stillastående, och som deckare är det nog för lite som händer, efter de inledande morden som följs av noggranna beskrivningar av kropparnas tillstånd efter dödens inträde. Dessutom tror jag inte slutet tillfredsställer den gängse deckarläsaren.

Generellt uttrycker romanen också att polisen ser så mycket djävligheter att det sätter sina spår. Indirekt leder det in på läsaren: du som läser tar också del av djävligheterna, det borde sätta spår också i dig. Raymond utsätter dig för ett överflöd av våld. Jo, harklar du, men ”jag tål det”, ungefär som alla samhällskommentatorer gör undantag för sig själva när de diskuterar fenomen i samtiden – det är de andra som gör fel, för ”jag gör det på ett medvetet sätt …”

Darkes översättning är ofta tonsäker, och han får rentav in det norrländska idiomet ”inte riktigt navlad”. Den förmodat febriga och paranoida atmosfären från originalet har nog till största del behållits, och det är tur, då vi till livs får oss en rätt (mag)stark dos engelskt förfall från Thatchers 80-tal.

Som sagt var omvärlden knappt redo för det här för cirka 25 år sedan, medan mindre förlag sedan länge haft en vital tradition med skräckböcker. Det var också under den här perioden Stephen King började recenseras på kultursidorna – till bland andra Sara Lidmans fasa. Sverige dömde enhälligt ut American Psycho när den kom ut, medan norska kritiker såg den som ett seriöst verk. Modernista må vara ett mindre förlag, men det är ändå något som har hänt sedan 1990, kanske till gagn för litteraturen i stort, även om det säkert finns sura författare som sörjer att de inte längre ses som chockerande och farliga. Raymond själv – det vill säga, Robert Cook, dog 1994.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar