En av de värre
kritikerklyschorna är nyanseringarna av mörker, det vill säga att
författare X är ”mörkare än” författare Y, författare Z är
”svartare än” författare Å, Ä och Ö … Det blir en dyster
rundgång, ett ogenomförbart VM i misantropi. Begreppet ”svart
ångest” är dessutom en tautologi.
En av kandidaterna
till värsta dysterkvisten är engelsmannen Robert Cook, som skrev
under pseudonymen Derek Raymond. Rikemansson som valde att leva bland
kriminella, och den världen skildrar han ärligt i romanen Jag
var Dora Suarez (Modernista), i Niklas Darkes översättning. Det
är del fyra i hans serie ”Factory”, och utkom 1990, strax innan
Bret Easton Ellis American Psycho, som den i viss mån liknar.
Åtminstone var perioden kring 90 fruktbar för den typ av litteratur
som Kay Glans gav den legendariska benämningen ”skräckel”, och
man kan knappt föreställa sig hur det hade vattnats i munnen på
honom om han fått tag på den här boken.
För det är en
grym, otäck roman. Inledningen beskriver mordet på Dora Suarez och
den 88-åriga tant hon är inneboende hos. Det är ur mördarens
perspektiv, som om Zolas naturalism tillåts gå en aning för långt:
närgånget, detaljerat, äckligt. Sedan vrids perspektivet mot en
avsatt polisman, vars egen tillvaro är skruvad – hustrun har
mördat deras dotter, och sitter nu på institution. Polismannen
återinsätts i tjänst, och då blir det renodlad deckare av
historien.
Det blir en slags
munter och småkäck färd rakt in i vanvettet och förtvivlan.
Raymonds stil närmar sig poesin. En första tanke är att det är
meningen att det ska uppfattas allegoriskt – det är en
försvarsmekanism, det måste vara så, för man gör inte så här
som författare annars, det skulle vara alldeles för hemskt. Det
finns en absurd komik som pekar ut den distanserade tolkningen. Det
är konsekvent genomfört. Så här beskrivs en kvinna polisen möter:
”Det tog inte lång stund för mig att begripa att hon visste,
åtminstone så djupt in i sitt inre hon kunde se, att hon inte var
hälften så söt som hon försökte inbilla sig att hon var och
därför tillbringade så mycket av sin lediga tid som möjligt med
att läsa lusen av folk, särskilt män: mellan hennes tunna läppar
fanns det ungefär lika mycket medkänsla som hos en uttagsautomat
som spottar ur sig ett ogiltigt kontokort.”
En kritisk läsning
kan aktivera jämförelser med pornografin, att det blir lika
monomant som att läsa Sades våldsexcesser, med måttlig
variationsrikedom. Då kan man också undra om man verkligen blir
avtrubbad. Går det att vänja sig? Är cynism något som smittar?
Dock har Raymond en
del poänger. Han förmänskligar sin polis, beskriver honom som
känslig: han påstår bland annat att mannens svordomar är ett
substitut för de förbjudna tårarna. Det handlar också om
självförakt, om bevekelsegrunder. Polismannen har smärre
samarbetssvårigheter – tänk en mix av Harry Callahan och Gunvald
Larsson. Utredningen är tämligen stillastående, och som deckare är
det nog för lite som händer, efter de inledande morden som följs
av noggranna beskrivningar av kropparnas tillstånd efter dödens
inträde. Dessutom tror jag inte slutet tillfredsställer den gängse
deckarläsaren.
Generellt uttrycker
romanen också att polisen ser så mycket djävligheter att det
sätter sina spår. Indirekt leder det in på läsaren: du som läser
tar också del av djävligheterna, det borde sätta spår också i
dig. Raymond utsätter dig för ett överflöd av våld. Jo, harklar
du, men ”jag tål det”, ungefär som alla samhällskommentatorer
gör undantag för sig själva när de diskuterar fenomen i samtiden
– det är de andra som gör fel, för ”jag gör det på ett
medvetet sätt …”
Darkes översättning
är ofta tonsäker, och han får rentav in det norrländska idiomet
”inte riktigt navlad”. Den förmodat febriga och paranoida
atmosfären från originalet har nog till största del behållits,
och det är tur, då vi till livs får oss en rätt (mag)stark dos
engelskt förfall från Thatchers 80-tal.
Som sagt var
omvärlden knappt redo för det här för cirka 25 år sedan, medan
mindre förlag sedan länge haft en vital tradition med skräckböcker.
Det var också under den här perioden Stephen King började
recenseras på kultursidorna – till bland andra Sara Lidmans fasa.
Sverige dömde enhälligt ut American Psycho när den kom ut,
medan norska kritiker såg den som ett seriöst verk. Modernista må
vara ett mindre förlag, men det är ändå något som har hänt
sedan 1990, kanske till gagn för litteraturen i stort, även om det
säkert finns sura författare som sörjer att de inte längre ses
som chockerande och farliga. Raymond själv – det vill säga,
Robert Cook, dog 1994.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.