Sappho (Charles August Mengin)
När jag visar en
lärarkollega de nyupptäckta dikterna av Sapfo som Dagens Nyheter
publicerade 29 januari i Eric Cullheds översättning fnyser han
till: ”Vilket dravel!” När jag protesterar antyder han att enda
anledningen att jag gillar det är namnet Sapfo.
Det där har han
fått om bakfoten, börjar jag tänka, innan jag upptäcker att ett
frö av oro redan har såtts inom mig. Vad som utgör god konst är
ett gammalt huvudbry. Om det är ett objektivt begrepp, att det går
att identifiera och urskilja den goda konsten från den dåliga. Det
vore praktiskt, även om jag inser att det skapar nya bekymmer: vill
vi ha världen så tydligt definierad. Så bekvämt inrättad?
Tryggheten i att inte behöva ta ställning?
På sätt och vis
stämmer det ju. Vi rangordnar, gör listor, sammanfattningar, och
alla vet att det finns det som har låg status: bland böcker S/F och
fantasy, bland popmusik schlager och pojkband. Vi vet också vilken
slags film vi bör gilla, även om vi blir uttråkade av den. Många
rykten gör gällande att svenska filmkritiker somnade friskt under
pressvisningen av ”Turinhästen” i fjol, innan de skrev sina
recensioner där den kammade in full pott.
I sin senaste bok
”Varia” skriver Lotta Lotass om några kända litterära
förfalskningar. Det mest kända svenska exemplet är pseudonymen Jan
Wictor som på fyrtiotalet gjorde parodi på modernistisk dikt, med
boken ”Camera Obscura”. En del kritiker lät sig förledas, tills
det uppdagades att det var två unga medicinstuderande som hade
skrivit hela samlingen på ett par timmar, på skoj.
Ett giltigt bevis på
att dravel kan passera det kritiska nålsögat? Förvisso, om det
inte vore för att den ena medicinstudenten hette Lars Gyllensten,
som sedermera blev en av våra mest prominenta författare och
akademiledamot. Det finns också något som jag skulle vilja kalla
den välvilliga läsningen, som kritikern måste underkasta sig. Att
inte styras av den cyniska blicken, som annars ligger så nära till
hands. Det handlar inte om bortförklaring, men om inställningen är
ensidigt misstänksam blir kritikergärningen av självuppfyllande
art.
På 50-talet uppfann
franska filmteoretikern idén om filmregissören som en auteur, vars
signatur blev märkbar i filmarbetet. Något liknande gäller när
jag läser: jag känner igen Sapfos signatur. Det har att göra med
ett tilltal som jag inte kan kalla annat än unikt för just den
författaren. Det här är något som du måste lära dig, att det är
något du tillägnar dig först efter att ha läst och läst om och
om.
Tills vidare ligger
det oroliga fröet overksamt. För några år sedan roade jag mig med
att låta eleverna välja bland en handfull modernistiska dikter att
analysera. Jag smög ibland in en egen dikt bland de erkända
mästerverken, och förvånades en smula att majoriteten någon gång
valde min dikt att analysera. Med en lätt hybrisartad svindel
inbillade jag mig att jag var bättre än Rilke, Lorca, Plath,
Tsvetajeva, Yeats.
Nej. Då jag är en
medelmåttig poet förstod jag att en ovan läsare bara ser dravel.
En erfaren läsare genomskådar det falska tonfallet. Man utvecklar
ett gehör, lär sig vad som är tillgjort och på låtsas. Det här
kan inte begäras av en elev med begränsad erfarenhet av poesi.
Därför fortsätter
jag läsa Sapfo med förvissningen att det är bra på riktigt, att
det är motsatsen till dravel. Med andra ord: ett koncentrat av
visdom förmedlat på det där utmanande sättet som kännetecknar
stor litteratur.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 21/2 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.