att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 feb. 2014

Sapfo skakar mig motståndslöst än en gång


Sappho (Charles August Mengin)

När jag visar en lärarkollega de nyupptäckta dikterna av Sapfo som Dagens Nyheter publicerade 29 januari i Eric Cullheds översättning fnyser han till: ”Vilket dravel!” När jag protesterar antyder han att enda anledningen att jag gillar det är namnet Sapfo.

Det där har han fått om bakfoten, börjar jag tänka, innan jag upptäcker att ett frö av oro redan har såtts inom mig. Vad som utgör god konst är ett gammalt huvudbry. Om det är ett objektivt begrepp, att det går att identifiera och urskilja den goda konsten från den dåliga. Det vore praktiskt, även om jag inser att det skapar nya bekymmer: vill vi ha världen så tydligt definierad. Så bekvämt inrättad? Tryggheten i att inte behöva ta ställning?

På sätt och vis stämmer det ju. Vi rangordnar, gör listor, sammanfattningar, och alla vet att det finns det som har låg status: bland böcker S/F och fantasy, bland popmusik schlager och pojkband. Vi vet också vilken slags film vi bör gilla, även om vi blir uttråkade av den. Många rykten gör gällande att svenska filmkritiker somnade friskt under pressvisningen av ”Turinhästen” i fjol, innan de skrev sina recensioner där den kammade in full pott.

I sin senaste bok ”Varia” skriver Lotta Lotass om några kända litterära förfalskningar. Det mest kända svenska exemplet är pseudonymen Jan Wictor som på fyrtiotalet gjorde parodi på modernistisk dikt, med boken ”Camera Obscura”. En del kritiker lät sig förledas, tills det uppdagades att det var två unga medicinstuderande som hade skrivit hela samlingen på ett par timmar, på skoj.

Ett giltigt bevis på att dravel kan passera det kritiska nålsögat? Förvisso, om det inte vore för att den ena medicinstudenten hette Lars Gyllensten, som sedermera blev en av våra mest prominenta författare och akademiledamot. Det finns också något som jag skulle vilja kalla den välvilliga läsningen, som kritikern måste underkasta sig. Att inte styras av den cyniska blicken, som annars ligger så nära till hands. Det handlar inte om bortförklaring, men om inställningen är ensidigt misstänksam blir kritikergärningen av självuppfyllande art.

På 50-talet uppfann franska filmteoretikern idén om filmregissören som en auteur, vars signatur blev märkbar i filmarbetet. Något liknande gäller när jag läser: jag känner igen Sapfos signatur. Det har att göra med ett tilltal som jag inte kan kalla annat än unikt för just den författaren. Det här är något som du måste lära dig, att det är något du tillägnar dig först efter att ha läst och läst om och om.

Tills vidare ligger det oroliga fröet overksamt. För några år sedan roade jag mig med att låta eleverna välja bland en handfull modernistiska dikter att analysera. Jag smög ibland in en egen dikt bland de erkända mästerverken, och förvånades en smula att majoriteten någon gång valde min dikt att analysera. Med en lätt hybrisartad svindel inbillade jag mig att jag var bättre än Rilke, Lorca, Plath, Tsvetajeva, Yeats.

Nej. Då jag är en medelmåttig poet förstod jag att en ovan läsare bara ser dravel. En erfaren läsare genomskådar det falska tonfallet. Man utvecklar ett gehör, lär sig vad som är tillgjort och på låtsas. Det här kan inte begäras av en elev med begränsad erfarenhet av poesi.

Därför fortsätter jag läsa Sapfo med förvissningen att det är bra på riktigt, att det är motsatsen till dravel. Med andra ord: ett koncentrat av visdom förmedlat på det där utmanande sättet som kännetecknar stor litteratur.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/2 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar