Det man på förhand
kan veta när man läser en bok av Anne Carson är att det kommer att
bli en annorlunda upplevelse. Men in the Off Hours utkom 2000,
och är lika udda som hennes övriga böcker, samtidigt som den är
skriven utifrån en konsekvent linje. Även här korsbefruktas
antiken med det moderna, som när Thukydides coachar Virginia Woolf i
skrivandet av historia, i dialogform, efter en inledande essä kring
båda författarna.
Carson är lika hårt
förankrad i båda dessa traditioner, och använder ofta sina
grekiska kunskaper för att påpeka saker som har med nutiden att
göra. Hon har hittat en kanal rätt in i antiken, som tillåter
henne att ge oss en unik närvarokänsla. Hon tappar inte heller bort
sin egen stil, ens i en sådan här bok som gör sig så beroende av
andras röster. En del av texterna är komprimerade minibiografier av
kända litterära fixstjärnor, som Achmatova, Tolstoj, Artaud,
Catullus. Och Sapfo –
Metoden att väva
ihop skilda traditioner är något Carson har gemensamt med bland
andra Woolf, och Carson skriver i dialog med de författare hon råkar
ta upp – som Emily Dickinson. Hur ska man skriva vettigt om
Dickinson? Så här: på tvären, genom att röra sig obehindrat
mellan fria fantasier och bundna sanningar, tills begreppen byter
plats och ej längre är några motsatser. Det är det oväntade
infallets sätt att skriva: i nycken finns nyckeln till Carsons
egendomliga stil. Hennes förhållningssätt kan påminna om hur
Borges förhåller sig till böcker: en slags bångstyrig och skev
vördnad, som inte riktigt uppför sig som man förväntar sig.
Hela tiden antyder
hon ett ”å andra sidan”: att även om hon presenterar ett
skeende, finns det alltid ett alternativt skeende, ett annat sätt
som det kan uppfattas. Hon skriver ekfraser till Edward Hoppers
målningar, och ledsagar dem med citat från Augustinus Bekännelser.
Citat om tid, därför att det är vad Hoppers målningar förmedlar,
när Carson ser dem. Den pluralistiska tiden, där de olika tiderna
blir samtida.
Fogningarna görs
både våldsamt och mjukt, ungefär som John Donnes våghalsiga
bildspråk (en av dikterna handlar också om Donne), där skarpa
liknelser fogas samman. Även delar av boken vävs ihop, liksom delar
från andra böcker av Carson, som om hela hennes skrivande är ett
pågående arbete som hon går in och ut i som hon behagar. När hon
skriver om Artaud handlar det också om våld, att galenskapen är
tom – ingen kreativ fåra. Där finns inget för konstnären att
hämta, menar Carson.
Kärlekens essens
summeras så här flott, av Tolstojs hustru: ”If I could kill him
then make another man exactly like him, / I would do it joyfully!”
Och manligt och kvinnligt är också vad som utsätts för hårda
ifrågasättanden, i hur kvinnlig sexualitet styrdes hårt under
antiken, som gärna framställde henne som ett djur. I en diskussion
av hur Aristoteles förhåller sig till det grekiska lagom-idealet
sofrosyne: ”Masculine sophrosyne is rational
self-control and resistance to excess, but for the woman sophrosyne
means obedience and consists in submitting herself to the control of
others.”
Med lätt hand
kommunicerar Carson med föregångare, skapar sin kanon i flykten.
Hon gör det med en röst som är lika auktoritär som den är ödmjuk
– förunderligt frågande, kravfullt kritisk. Hon har en säregen
precision i sitt uttryck, i ordvalets exakthet. Mer än författare
kan hon erinra om konstnären som bearbetar ett material, som formar
sin textkropp, och gör det också sinnligt och lekfullt. Det är ett
arbete med småbitar, en fragmentets estetik.
Därför, bland
annat, skriver hon ju så oerhört känsligt om Sapfo, som i en
svindlande läsning av det kända fragment 31 (”Plötsligt framstår
han som en gudars like” i Svenbros översättning), som öppnar
dikten än en gång. När hon råkar påpeka att Sapfo sminkar sig
klockan fem på morgonen, erinrar man sig plötsligt hennes fragment
179, det enda ordet: ”Sminkväska”. Hos Anne Carson är Sapfo en
fattig man, en skådespelare. Att vara kvinna, att vara man, det är
godtyckliga och föränderliga tillstånd. För det är i passagen, i
upphävandet av gränsen, Carson kommer till liv som poet. Hon visar
också att det grekiska ordet ”eironia” (”eirôneia”)
översattes till ”dissumilatio” av romerska retoriker, ett ord
som betyder mask.
Carson använder många masker i den här boken, kanske för att leva upp till Oscar Wildes ideal: "Man is least himself when he talks in his own person. Give him a mask, and he will tell you the truth."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.