När jag håller upp
den här boken, inlånad på skolbiblioteket, för några av mina
kolleger, säger jag glatt: ”Kolla, min favoritbok!” De ger mig
några skeptiska blickar innan de återvänder till sina digra
rättningsövningar.
Men jag skojar inte.
Jag är outtröttlig i min övertygelse att det inte är vare sig
felstavningar eller särskrivningar eller anglicismer eller valhänta
ordval som är det mest störande inslaget i en text – utan
kommateringen, interpunktionen. Läsrytmen – det som fick poeten
Sara Kirsch att likna skiljetecknen med trafikmärken. En dåligt
kommaterad text är ju hopplös att läsa; det är vad erfarenheten
lär, och den som tycker annorlunda har läst för lite.
Siv Strömquist är
en av svenskans mest meriterade och sympatiska språkvårdare, och
hennes senaste bok handlar om just detta ämne: Skiljeteckensboken.
Skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp. Den är utgiven
på ett diminutivt förlag, Morfem, och det krävdes en del
detektivarbete att hitta den.
Hon skriver
pedagogiskt, med lätt hand, och jag delar nästan alltid hennes
åsikter. Det är svårt att resa invändningar när hon redovisar
ett så gediget bakgrundsarbete, det där trista i skymundan som är
så otacksamt i ett kortare perspektiv, men som lönar sig i längden,
då det ökar respekten för hennes utfall. I mångt och mycket är
det en handbok: så här ska du göra, säger den på sitt försynta
vis.
För att skriva
handlar om att underkasta sig regler. Och så ta sig friheter inom
dess ramar. Därför – bland annat – är friheten så nära
inkopplad när man skriver, att det är en frihetskänsla som måste
kallas oslagbar, att det kanske är då människan är som friast.
Strömquist skriver själv tämligen fritt, i en kåserande stil, som
inte alls saknar udd. Det är också en bok som går en bit utanför
ämnet, med avsnitt om bland annat layout och typsnitt, samt om
kursiveringar och fet stil, där hon väl ändå hade kunnat kosta på
sig att nämna spärrningen, som var så i ropet i början av
1900-talet, att döma av böcker från den tiden. Inte minst sedan
Ann Jäderlund arbetat så stiligt med detta i sina 2000-talsböcker.
Vad ska
skiljetecknen vara bra för? Jo, det underlättar läsningen, och
Strömquist markerar med emfas också att det är lika viktigt
vid den tysta läsningen (en stillsam undran: finns denna?). Hon vet
också att den som skriver mycket får en djupare förståelse för
språket, en förståelse som sträcker sig förbi paragrafrytteri
och språkfascism. De som har starka åsikter om vad man absolut inte
får göra är sällan själva skribenter. Och de har som enda merit
en enstaka insändare efter den obligatoriska universitetsuppsatsen
som handlade om hur farligt och skadligt det är med meningar som
inleds med orden ”och” eller ”men”.
På någon enstaka
punkt håller jag ändå inte med Strömquist: varför det ska vara
punkt efter varje enskild titel i en litteraturlista känns helt
överflödigt. Likaså kunde hon ha kommenterat att den första
emoticon kan ha skrivits av NY Times i ett referat av ett tal av
Abraham Lincoln: ”(applause and laughter ;)”. Kanske ett
typografiskt misstag ändå? Eller att Nabokov i en intervju redan i
slutet av 60-talet föreställde sig ett tecken som kunde illustrera
människans förnöjda leende. När hon påstår att Emily Dickinson
bara publicerade en enda dikt under sin livstid visar hon
språkvetarens nonchalanta inställning till skönlitteratur.
Dessutom tycker jag att språkvetare generellt är för tillåtande
mot förkortningar: jag väntar fortfarande på ett fullgott argument
till dess (miss)bruk. Desto mer irriterande är det att språkvårdare
motarbetar oxfordkommat, eller att de generellt har en snäv
inställning till kommatecknet.
För hon har ju rätt
i att kommatecknet egentligen är svårare att använda än det
föraktade semikolonet. Att yttra ordet ”semikolon” kan ge dig
fiender för livet. Att behärska det ökar friheten i ditt
skrivande; det bidrar också till ett bättre flyt, och vad är
viktigare än flytet i en text? Du kan plugga in dina miljoner ord
tills glosorna rinner ur ögonen, men glöm ett kommatecken eller
sätt semikolonet fel, och då djävlar ska du få se på grejer.
Förlåt en yngling, men vad är ett oxfordkomma?
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=P_i1xk07o4g
SvaraRaderaNär man använder kommatecken före "och", som i
äpplen, päron, och bananer
i stället för
äpplen, päron och bananer.
Tack.
Radera