att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 feb. 2014

Skiljeteckensboken. Skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp, Siv Strömquist


När jag håller upp den här boken, inlånad på skolbiblioteket, för några av mina kolleger, säger jag glatt: ”Kolla, min favoritbok!” De ger mig några skeptiska blickar innan de återvänder till sina digra rättningsövningar.

Men jag skojar inte. Jag är outtröttlig i min övertygelse att det inte är vare sig felstavningar eller särskrivningar eller anglicismer eller valhänta ordval som är det mest störande inslaget i en text – utan kommateringen, interpunktionen. Läsrytmen – det som fick poeten Sara Kirsch att likna skiljetecknen med trafikmärken. En dåligt kommaterad text är ju hopplös att läsa; det är vad erfarenheten lär, och den som tycker annorlunda har läst för lite.

Siv Strömquist är en av svenskans mest meriterade och sympatiska språkvårdare, och hennes senaste bok handlar om just detta ämne: Skiljeteckensboken. Skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp. Den är utgiven på ett diminutivt förlag, Morfem, och det krävdes en del detektivarbete att hitta den.

Hon skriver pedagogiskt, med lätt hand, och jag delar nästan alltid hennes åsikter. Det är svårt att resa invändningar när hon redovisar ett så gediget bakgrundsarbete, det där trista i skymundan som är så otacksamt i ett kortare perspektiv, men som lönar sig i längden, då det ökar respekten för hennes utfall. I mångt och mycket är det en handbok: så här ska du göra, säger den på sitt försynta vis.

För att skriva handlar om att underkasta sig regler. Och så ta sig friheter inom dess ramar. Därför – bland annat – är friheten så nära inkopplad när man skriver, att det är en frihetskänsla som måste kallas oslagbar, att det kanske är då människan är som friast. Strömquist skriver själv tämligen fritt, i en kåserande stil, som inte alls saknar udd. Det är också en bok som går en bit utanför ämnet, med avsnitt om bland annat layout och typsnitt, samt om kursiveringar och fet stil, där hon väl ändå hade kunnat kosta på sig att nämna spärrningen, som var så i ropet i början av 1900-talet, att döma av böcker från den tiden. Inte minst sedan Ann Jäderlund arbetat så stiligt med detta i sina 2000-talsböcker.

Vad ska skiljetecknen vara bra för? Jo, det underlättar läsningen, och Strömquist markerar med emfas också att det är lika viktigt vid den tysta läsningen (en stillsam undran: finns denna?). Hon vet också att den som skriver mycket får en djupare förståelse för språket, en förståelse som sträcker sig förbi paragrafrytteri och språkfascism. De som har starka åsikter om vad man absolut inte får göra är sällan själva skribenter. Och de har som enda merit en enstaka insändare efter den obligatoriska universitetsuppsatsen som handlade om hur farligt och skadligt det är med meningar som inleds med orden ”och” eller ”men”.

På någon enstaka punkt håller jag ändå inte med Strömquist: varför det ska vara punkt efter varje enskild titel i en litteraturlista känns helt överflödigt. Likaså kunde hon ha kommenterat att den första emoticon kan ha skrivits av NY Times i ett referat av ett tal av Abraham Lincoln: ”(applause and laughter ;)”. Kanske ett typografiskt misstag ändå? Eller att Nabokov i en intervju redan i slutet av 60-talet föreställde sig ett tecken som kunde illustrera människans förnöjda leende. När hon påstår att Emily Dickinson bara publicerade en enda dikt under sin livstid visar hon språkvetarens nonchalanta inställning till skönlitteratur. Dessutom tycker jag att språkvetare generellt är för tillåtande mot förkortningar: jag väntar fortfarande på ett fullgott argument till dess (miss)bruk. Desto mer irriterande är det att språkvårdare motarbetar oxfordkommat, eller att de generellt har en snäv inställning till kommatecknet.

För hon har ju rätt i att kommatecknet egentligen är svårare att använda än det föraktade semikolonet. Att yttra ordet ”semikolon” kan ge dig fiender för livet. Att behärska det ökar friheten i ditt skrivande; det bidrar också till ett bättre flyt, och vad är viktigare än flytet i en text? Du kan plugga in dina miljoner ord tills glosorna rinner ur ögonen, men glöm ett kommatecken eller sätt semikolonet fel, och då djävlar ska du få se på grejer.

3 kommentarer:

  1. Förlåt en yngling, men vad är ett oxfordkomma?

    SvaraRadera
  2. http://www.youtube.com/watch?v=P_i1xk07o4g

    När man använder kommatecken före "och", som i
    äpplen, päron, och bananer
    i stället för
    äpplen, päron och bananer.

    SvaraRadera