att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 feb. 2014

Solens brunn, Rut Hillarp


I fredags var det 100 år sedan Rut Hillarp föddes. Hon hör till de mest orättvist undanskuffade författarskapen i svensk litteraturhistoria. Det är som att vi inte förmår upptäcka hur överdjävligt bra hon är som poet. Det är fortfarande oerhört uppfriskande att läsa hennes diktsamlingar från 40-talet, när hon gav ut sina första böcker.

Debuten var Solens brunn från 1946. Jag råkade få tag på den med en vacker dedikation från tiden när hon arbetade som lärare:
”Till L III V i allmänhet och
Barbro i synnerhet
därför att de tycker om poesi
och den senare dessutom måst intaga sängen efter att hjältemodigt ha uttömt sina sista krafter i Tartuffe,
från deras
lärare och vän
förf.”
Jag tänker på Duras ord i Det är allt, där hon redogör för vilken slags läsare hon har: ”Unga läsare. Små elever.”

Det var en annan tid. Till de ord som hon flitigast brukar i denna sin första samling hör ”hud”, ”ögon”, ”händer”, ”läppar”, ”eld”, ”källa”, ”stjärna”, ”skog”, ”sten”. Det skulle kunna kallas surrealistiskt – eller romantiskt, men surrealismen är ju en hyperromantik. Det är häpnadsväckande modernt, samtidigt som det är förankrat i det tidlösa, men kanske förklaringen till att man varit så svalt oengagerad inför Hillarp finns i att hon var steget före sina provinsiella svenska kolleger.

Det har blivit på modet att emofiera litteraturen, det vill säga kalla sådant som Goethes Werther och Karin Boyes böcker för emo-litteratur. Något sådant kunde sägas också om Hillarps dikter: att de uttrycker en enkel form av förtvivlan, ett vältrande i misären.

Förvisso, det är starka känslor som kommer till livs, men det är också det som är poängen, just att det är något som kommer till livs – något som levandegörs. Det här görs på ett suveränt sätt, kanske främst för att det sker med så skenbart enkla knep. För det här är på intet sätt svårläst eller experimentellt alls. Men att alls jämföra, det är bara förkastligt. För den delen finns en likhet med Amy Winehouse. Jämför Hillarps ord ”Mitt hopp ett rullande mynt utan krona / Mina pulsar krossade i rännstenen” med de kusliga raderna från ”Back to Black”: ”And life is like a pipe / And I'm a tiny penny rolling up the walls inside”.

Det är fysiskt skrivet, nära huden och kroppen. Typiskt nog om det eviga: ”medan vattnet stiger / och musslorna slungar sina pärlor i vår famn / skall hyacinternas doft befria vår längtan / och fylla våra händer / med evighet”.

Nog kan det uppfattas som kitsch, som slitna bilder för känslor som inte är så unika. Men åt helvete med sådana förbehåll! Hillarp är en smula för förtjust i hyperbolen för att det ska vara bra för henne, men jag tror att det är där hennes poesi blir till, när den kantrar över från det normala och städade, när det blir för mycket, och för obehärskat och okontrollerat. Hon verkar inte veta vad hon ska göra av sina överdrifter. Hon lyckas ändå bevara gåtan intakt.

Dessutom förmedlar ju de slitna bilderna personliga upplevelser. En erfarenhet som måste uttryckas så här uppblåst. Det originella finns i hur det erfars av diktjaget. Där finns också upplevelsen av att vara utvald. Dikterna berör också ett givet nu: de bryr sig inte om något kommande, utan skriver fram ögonblicket. Mellan de konkreta erfarenheterna och de abstrakta finns de stunder när dikterna lever upp, mellan vad som är kyss och vad som är dröm. Mellan bönen och dess uppfyllelse.

En längre prosaberättelse om en mor som föder barn – indirekt utger den sig vara saga – pekar mot Hillarps senare prosaböcker. Där är det mindre konventionellt skrivet, som om hon i skydd av prosan tillåter sig vara djärvare i sitt uttryckssätt. För den som förstår sig på att utnyttja det, kan prosan vara en bra förklädnad för excentriska upptåg, och det visar Hillarp redan här. Likaså nämner hon ju Isolde i en dikt, som också pekar framåt, mot fotodikterna i boken en Strand för Isolde (1991). Sex översättningar från franske poeten André Gaillard avslutar boken (det var ju inte ovanligt med sådana översatta appendix, det var likadant med Karin Boye, men de tillför inte så mycket).

I dikterna finns ofta en vändning, en förutsättning som vänds – det är inte (längre) som du tror. Förändringen är hennes grej. För tillvaron är större, rikare, rymmer värre saker men ibland också mer förtjusande saker, och Hillarp tar in hela existensen. Med perspektiv mot oändligheten, i beröringens poetik:
”Vem bryter min tvekönade
ensamhets vingar
Vem droppar en längtan
till döds genom min hud”
Hon skriver sexigt: ”Tunga portar av bly som öppnas mot viskningarnas världar / sveper i stormarnas snö sin blindhet över min mun”.

Med risk för att fortsätta låta fånig: är det inte emo ändå? Rut Hillarp trotsar, väljer frivilligt eländet, i vetskapen att hellre en stark känsla om än den är negativ, än likgiltigheten. Det är en livshållning som påminner om Rimbauds: ”Vad är väl mitt intet, jämfört med er tomhet?” Schablonen om 40-talet är att de skriver om ångest – ja, det kan stämma, men de var vare sig först eller sist på den bollen – Lagerkvist gjorde det på 10-talet, Görling på 60-talet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar