I fredags var det
100 år sedan Rut Hillarp föddes. Hon hör till de mest orättvist
undanskuffade författarskapen i svensk litteraturhistoria. Det är
som att vi inte förmår upptäcka hur överdjävligt bra hon är som
poet. Det är fortfarande oerhört uppfriskande att läsa hennes
diktsamlingar från 40-talet, när hon gav ut sina första böcker.
Debuten var Solens
brunn från 1946. Jag råkade få tag på den med en
vacker dedikation från tiden när hon arbetade som lärare:
”Till L III V i
allmänhet och
Barbro i synnerhet
därför att de
tycker om poesi
och den senare
dessutom måst intaga sängen efter att hjältemodigt ha uttömt sina
sista krafter i Tartuffe,
från deras
lärare och vän
förf.”
Jag tänker på
Duras ord i Det är allt, där
hon redogör för vilken slags läsare hon har: ”Unga läsare. Små
elever.”
Det var en annan
tid. Till de ord som hon flitigast brukar i denna sin första samling
hör ”hud”, ”ögon”, ”händer”, ”läppar”, ”eld”,
”källa”, ”stjärna”, ”skog”, ”sten”. Det skulle
kunna kallas surrealistiskt – eller romantiskt, men surrealismen är
ju en hyperromantik. Det är häpnadsväckande modernt, samtidigt som
det är förankrat i det tidlösa, men kanske förklaringen till att
man varit så svalt oengagerad inför Hillarp finns i att hon var
steget före sina provinsiella svenska kolleger.
Det har blivit på
modet att emofiera litteraturen, det vill säga kalla sådant som
Goethes Werther och Karin Boyes böcker för emo-litteratur.
Något sådant kunde sägas också om Hillarps dikter: att de
uttrycker en enkel form av förtvivlan, ett vältrande i misären.
Förvisso, det är
starka känslor som kommer till livs, men det är också det som är
poängen, just att det är något som kommer till livs – något som
levandegörs. Det här görs på ett suveränt sätt, kanske främst
för att det sker med så skenbart enkla knep. För det här är på
intet sätt svårläst eller experimentellt alls. Men att alls
jämföra, det är bara förkastligt. För den delen finns en likhet
med Amy Winehouse. Jämför Hillarps ord ”Mitt hopp ett rullande
mynt utan krona / Mina pulsar krossade i rännstenen” med de
kusliga raderna från ”Back to Black”: ”And life is like a pipe
/ And I'm a tiny penny rolling up the walls inside”.
Det är fysiskt
skrivet, nära huden och kroppen. Typiskt nog om det eviga: ”medan
vattnet stiger / och musslorna slungar sina pärlor i vår famn /
skall hyacinternas doft befria vår längtan / och fylla våra händer
/ med evighet”.
Nog kan det
uppfattas som kitsch, som slitna bilder för känslor som inte är så
unika. Men åt helvete med sådana förbehåll! Hillarp är en smula
för förtjust i hyperbolen för att det ska vara bra för henne, men
jag tror att det är där hennes poesi blir till, när den kantrar
över från det normala och städade, när det blir för mycket, och
för obehärskat och okontrollerat. Hon verkar inte veta vad hon ska
göra av sina överdrifter. Hon lyckas ändå bevara gåtan intakt.
Dessutom förmedlar
ju de slitna bilderna personliga upplevelser. En erfarenhet som måste
uttryckas så här uppblåst. Det originella finns i hur det erfars
av diktjaget. Där finns också upplevelsen av att vara utvald.
Dikterna berör också ett givet nu: de bryr sig inte om något
kommande, utan skriver fram ögonblicket. Mellan de konkreta
erfarenheterna och de abstrakta finns de stunder när dikterna lever
upp, mellan vad som är kyss och vad som är dröm. Mellan bönen och
dess uppfyllelse.
En längre
prosaberättelse om en mor som föder barn – indirekt utger den sig
vara saga – pekar mot Hillarps senare prosaböcker. Där är det
mindre konventionellt skrivet, som om hon i skydd av prosan tillåter
sig vara djärvare i sitt uttryckssätt. För den som förstår sig
på att utnyttja det, kan prosan vara en bra förklädnad för
excentriska upptåg, och det visar Hillarp redan här. Likaså nämner
hon ju Isolde i en dikt, som också pekar framåt, mot fotodikterna i
boken en Strand för Isolde (1991). Sex översättningar från
franske poeten André Gaillard avslutar boken (det var ju inte
ovanligt med sådana översatta appendix, det var likadant med Karin
Boye, men de tillför inte så mycket).
I dikterna finns
ofta en vändning, en förutsättning som vänds – det är inte
(längre) som du tror. Förändringen är hennes grej. För tillvaron
är större, rikare, rymmer värre saker men ibland också mer
förtjusande saker, och Hillarp tar in hela existensen. Med
perspektiv mot oändligheten, i beröringens poetik:
”Vem bryter min
tvekönade
ensamhets vingar
Vem droppar en
längtan
till döds genom min
hud”
Hon skriver sexigt:
”Tunga portar av bly som öppnas mot viskningarnas världar /
sveper i stormarnas snö sin blindhet över min mun”.
Med risk för att
fortsätta låta fånig: är det inte emo ändå? Rut Hillarp
trotsar, väljer frivilligt eländet, i vetskapen att hellre en stark
känsla om än den är negativ, än likgiltigheten. Det är en
livshållning som påminner om Rimbauds: ”Vad är väl mitt intet,
jämfört med er tomhet?” Schablonen om 40-talet är att de skriver
om ångest – ja, det kan stämma, men de var vare sig först eller
sist på den bollen – Lagerkvist gjorde det på 10-talet, Görling
på 60-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.