När The Shining får en
uppföljare är den mer välskriven. Å andra sidan lyckas inte skräcken bli lika
klaustrofobiskt hotfull, så den är helt enkelt inte lika övernaturligt bra.
Vi känner antagligen till The
Shining mer från Kubricks filmatisering än från Stephen Kings roman från
1977, som fick den något olyckliga svenska titeln Varsel. När King nu återvänder till historien om pojken Danny
Torrance poängterar han därför att det är en uppföljare till Kings egna
historia, som inte har mycket med Kubricks film att göra.
Danny har blivit vuxen, heter numera Dan, bedövar sina rysliga
erfarenheter med alkohol, och arbetar som sjukvårdspersonal när patienter på
ett hospice ska dö. Därför kallas han ”Doktor Sömn”, alltså samma som romanen.
Han står i telepatisk kontakt med en ung tjej som heter Abra, som begåvats
med samma övernaturliga egenskaper som han – ”skimret”. Fast mycket starkare.
Det är så starkt att det attraherar en liga otäckingar under namnet Den Sanna
Knuten. De livnär sig på att suga i sig denna kraft ur sådana barn. De kallar
kraften för ånga, och den engelska termen fungerar bättre som förklaring till
varför Abra är ett fan av subgenren steampunk.
Det geniala med Varsel var att
miljön var så välvald: ett vinterövergivet hotell, och att hotet kom inifrån,
med den alkoholiserade pappan som blev skogstokig av alla spöken som huserade
där. Här är hotet alltså ett gäng gamla vampyrliknande monster, och då vet man
att här vankas en redig uppgörelse mellan de rekorderligt goda – Abra och Dan,
förstärkta av en barnläkare och en gamling – och de överdjävligt onda. Då
påminner intrigen mer om några andra av Kings romaner, som Pestens tid (1978) och Det
(1986).
Som vanligt är King en suverän skildrare av lantis-Amerika, där man
dricker Pabst Blue Ribbon, glor på baseball, lyssnar på Waylon Jennings och
tuggar i sig ”Prima Cowboystyckat kött”. Han har också en lojalitet med sina
offer, och här finns en ständig diskussion kring hur det är att äga den här
förmågan som Dan och Abra delar, skimret. (I förra boken kallades det
”strålningen”.)
Stilistiskt är King en bättre författare nu än han var för knappt fyrtio
år sedan. Dessutom experimenterade han friskt i Varsel med versaler, kursiveringar och parenteser. Det här är
mindre valhänt utfört i Doktor Sömn,
och mer nedtonat.
Så det är mer välskrivet, men mindre skrämmande. Karaktärerna ges större
djup, och Dan är en komplex och trovärdigt skildrad människa. Här finns till
exempel en scen med Dan och den döende modern Wendy som är riktigt gripande,
speciellt för oss som följde hennes flykt från maken i förra boken.
Att följa Dans kamp med alkoholismen är faktiskt det mest spännande med
boken, även om det ibland tenderar att bli någon slags reklamskrift för Anonyma
Alkoholister. Så när King antyder att Jack Torrance kunde ha skonats om han
bara hade vänt sig till AA i stället för att tillbringa vintern på Overlook
Hotel, då tar King ett lite väl tydligt steg ned i det sentimentala
klaveret.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.