att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 feb. 2014

Demonen, Michail Lermontov


Michail Lermontovs levnadsöde är typiskt för den romantiska epok som var hans öde att leva under. Han skrev deppiga dikter och dog ung. På långt håll var han släkt med Lord Byron, och liksom denne väckte han skandal; ett annat gemensamt drag är att båda förefaller ha varit dubbelnaturer, med lika nära till goda gärningar som illdåd.

Förlaget Ersatz har gett ut Lermontovs dikt Demonen, i Lars Zilliachus översättning. Det lär vara den första kompletta översättningen av denna dikt sedan 1893, och den utkommer i praktfull dubbelspråkig upplaga, med den ryska texten på vänster sida.

Det här med tidsandan: det är inte enbart en efterhandskonstruktion att romantikerna råkade skriva liknande saker. Lermontovs kynne liknar för all del Stagnelius, men det är allt för lätt att förenkla romantiken som litterär epok, hävda att de skrev si och de skrev så – det är en rikhaltig tid som erbjuder en mångfald av stilar och attityder, så kanske det enklaste är att diskutera den som gränsöverskridande och pluralistisk.

Lermontov provocerade med sin dikt, både politiskt och erotiskt. Den unga furstinnan Tamara ska gifta sig, är lycklig, spelar tamburin, när Demonen får syn på henne och blir blixtförälskad. Raskt gör han sig av med brudgummen, och så vidtar en avancerad förförelse.

Demonen är med detta sagt en typiskt romantisk hjälte. Eller snarare i så måtto att han är lika tragisk som Miltons Satan från Paradise Lost, den givna modellen under tidigt 1800-tal:
”Anblicken väckte först
de drömmar om en svunnen lycka
han förr ej kunnat undertrycka
och som likt stjärnfall ifrån skyn
nu kom i svärmar för hans syn.
En osedd kraft höll honom kvar
tills sorg fördunklade hans sinne.”

Ja, han är övermodig, men frågan är om det är hans egna övermod eller om det är kärlekens övermod som illustreras. Ett av Lermontovs trick är ju att skapa stark sympati med protagonisten, få oss att tycka synd om honom, tills det nästan kommer som en chock när han avslöjas som elaking. Självömkan är ju romantikernas privilegium, och få gör det bättre än Byron, Lermontov, Stagnelius, Shelley, fram till våra dagars Conor Oberst och Robert Smith i The Cure (som förresten citerar Shelley på skivan ”Wish”). I våra dagar är det förstås vampyren som utsätts för den här typen av sympati: det är ju jobbigt att vara sådan, behöva döda för att leva, och föreställ dig fasan – att leva i flera hundra år! Klart det är mest synd om de nutida vampyrerna.

Upplysningens uppfattning om den ädle vilden ersätts under romantiken av det ädla monstret – tänk också på Frankensteins monster. Man glömmer att Lermontovs hjälte är en demon, blir förtrollad och kanske rentav – likt Tamara i dikten – förförd av honom. Han duperar – ja, men återigen, är det hans egen konst som förförare eller är det kärleken som förför?

Med mörka maktglosor sänker han sitt nät över Tamara, och så här reagerar hon när hon möts av sådant, instängd i ett kloster som hon är:
”Ber hon till helgonen och klagar
vill bönen blott till honom gå;
och vill hon lägga sig och vila,
uttröttad av sin långa kamp,
bränns kudden och det börjar ila
i bröstet, kroppen vrids i kramp,
i flammor skälver barm och sköte,
allt flimrar och hon andas kort;
hett längtar famnen till ett möte,
på läppen smälter kyssar bort …”
Detta följs av två tomma rader, iprickade endast med punkter, och tydligare kan väl inte barockens gamla idé om la petite mort gestaltas.

Det här är nästan lika lätt och flyktigt skrivet som Byrons eleganta satiriska långdikter. Det är en vanlig nidbild att Byron var en nonchalant skribent, men det finns vittnesbörd om att han var tämligen minutiös – det krävs ofta stor möda för att åstadkomma det där nyckfulla och okonstlade intrycket. Förmodligen blev Byron en så bra poet mer på grund av än tack vare sina tvivel på sin egen förmåga. Lermontov arbetade hårt med sin dikt Demonen under åren, och när han dog bara 26 år gammal hade han precis färdigställt den åttonde versionen. Det må vara hur det vill med de hårda revideringarna – båda hade en rastlös penna, något som oftast var en stor tillgång för dem. Hos båda fungerar action och eftertanke i suverän samvaro.

Till denna bok har Kristina Rotkirch skrivit ett fint och upplysande förord, som förfaret placerar Lermontov i denna tid och på denna plats. Zilliachus informerar lite om översättningsarbetet i ett efterord: medan jag någon gång har liknat översättarna vid gruvarbete, som gör sitt otacksamma arbete under jord, vill han använda liknelsen bergsbestigning. I det här fallet är jag benägen att hålla med: Lermontovs rim är utsökt mejslade, och vad jag kan bedöma har Zilliachus skickligt lyckats använda svenska motsvarigheter.

Att Lermontovs dikt översätts är ett klart fall framåt för svensk bokutgivning, och det är bara att tacka och ta emot den, och fundera lite stillsamt varför det har varit så tyst om den. Exempelvis kunde tv-programmet babel ha gjort något entusiastiskt inslag om den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar