Michail Lermontovs
levnadsöde är typiskt för den romantiska epok som var hans öde
att leva under. Han skrev deppiga dikter och dog ung. På långt håll
var han släkt med Lord Byron, och liksom denne väckte han skandal;
ett annat gemensamt drag är att båda förefaller ha varit
dubbelnaturer, med lika nära till goda gärningar som illdåd.
Förlaget Ersatz har
gett ut Lermontovs dikt Demonen, i Lars Zilliachus
översättning. Det lär vara den första kompletta översättningen
av denna dikt sedan 1893, och den utkommer i praktfull dubbelspråkig
upplaga, med den ryska texten på vänster sida.
Det här med
tidsandan: det är inte enbart en efterhandskonstruktion att
romantikerna råkade skriva liknande saker. Lermontovs kynne liknar
för all del Stagnelius, men det är allt för lätt att förenkla
romantiken som litterär epok, hävda att de skrev si och de skrev så
– det är en rikhaltig tid som erbjuder en mångfald av stilar och
attityder, så kanske det enklaste är att diskutera den som
gränsöverskridande och pluralistisk.
Lermontov
provocerade med sin dikt, både politiskt och erotiskt. Den unga
furstinnan Tamara ska gifta sig, är lycklig, spelar tamburin, när
Demonen får syn på henne och blir blixtförälskad. Raskt gör han
sig av med brudgummen, och så vidtar en avancerad förförelse.
Demonen är med
detta sagt en typiskt romantisk hjälte. Eller snarare i så måtto
att han är lika tragisk som Miltons Satan från Paradise Lost,
den givna modellen under tidigt 1800-tal:
”Anblicken väckte
först
de drömmar om en
svunnen lycka
han förr ej kunnat
undertrycka
och som likt
stjärnfall ifrån skyn
nu kom i svärmar
för hans syn.
En osedd kraft höll
honom kvar
tills sorg
fördunklade hans sinne.”
Ja, han är
övermodig, men frågan är om det är hans egna övermod eller om
det är kärlekens övermod som illustreras. Ett av Lermontovs trick
är ju att skapa stark sympati med protagonisten, få oss att tycka
synd om honom, tills det nästan kommer som en chock när han
avslöjas som elaking. Självömkan är ju romantikernas privilegium,
och få gör det bättre än Byron, Lermontov, Stagnelius, Shelley,
fram till våra dagars Conor Oberst och Robert Smith i The Cure (som
förresten citerar Shelley på skivan ”Wish”). I våra dagar är
det förstås vampyren som utsätts för den här typen av sympati:
det är ju jobbigt att vara sådan, behöva döda för att leva, och
föreställ dig fasan – att leva i flera hundra år! Klart det är
mest synd om de nutida vampyrerna.
Upplysningens uppfattning om den ädle vilden ersätts under romantiken av det ädla monstret – tänk också på Frankensteins monster. Man glömmer att Lermontovs hjälte är en demon, blir förtrollad och kanske rentav – likt Tamara i dikten – förförd av honom. Han duperar – ja, men återigen, är det hans egen konst som förförare eller är det kärleken som förför?
Med mörka
maktglosor sänker han sitt nät över Tamara, och så här reagerar
hon när hon möts av sådant, instängd i ett kloster som hon är:
”Ber hon till
helgonen och klagar
vill bönen blott
till honom gå;
och vill hon lägga
sig och vila,
uttröttad av sin
långa kamp,
bränns kudden och
det börjar ila
i bröstet, kroppen
vrids i kramp,
i flammor skälver
barm och sköte,
allt flimrar och hon
andas kort;
hett längtar famnen
till ett möte,
på läppen smälter
kyssar bort …”
Detta följs av två
tomma rader, iprickade endast med punkter, och tydligare kan väl
inte barockens gamla idé om la petite mort gestaltas.
Det här är nästan
lika lätt och flyktigt skrivet som Byrons eleganta satiriska
långdikter. Det är en vanlig nidbild att Byron var en nonchalant
skribent, men det finns vittnesbörd om att han var tämligen
minutiös – det krävs ofta stor möda för att åstadkomma det där
nyckfulla och okonstlade intrycket. Förmodligen blev Byron en så
bra poet mer på grund av än tack vare sina tvivel på sin egen
förmåga. Lermontov arbetade hårt med sin dikt Demonen under
åren, och när han dog bara 26 år gammal hade han precis
färdigställt den åttonde versionen. Det må vara hur det vill med
de hårda revideringarna – båda hade en rastlös penna, något som
oftast var en stor tillgång för dem. Hos båda fungerar action och
eftertanke i suverän samvaro.
Till denna bok har
Kristina Rotkirch skrivit ett fint och upplysande förord, som
förfaret placerar Lermontov i denna tid och på denna plats.
Zilliachus informerar lite om översättningsarbetet i ett efterord:
medan jag någon gång har liknat översättarna vid gruvarbete, som
gör sitt otacksamma arbete under jord, vill han använda liknelsen
bergsbestigning. I det här fallet är jag benägen att hålla med:
Lermontovs rim är utsökt mejslade, och vad jag kan bedöma har
Zilliachus skickligt lyckats använda svenska motsvarigheter.
Att Lermontovs dikt
översätts är ett klart fall framåt för svensk bokutgivning, och
det är bara att tacka och ta emot den, och fundera lite stillsamt
varför det har varit så tyst om den. Exempelvis kunde tv-programmet
babel ha gjort något entusiastiskt inslag om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.