att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 feb. 2014

The Complete Lyrics 1978-2013, Nick Cave


Redan på 80-talet utkom den första boken med Nick Caves sångtexter. King Ink innehöll även dikter och enaktare skrivna tillsammans med Lydia Lunch, samt några lösryckta prosatexter. Penguin lanserade sedan 2001 en ambitiös volym som koncentrerade sig på sångtexterna. Den har nu getts ut i uppdaterad upplaga, som The Complete Lyrics 1978-2013.

Helt komplett är den ju inte. Den tar sin början med The Birthday Party 1981, och utelämnar därför de sju låtar Cave skrev till skivdebuten med sitt första band The Boys Next Door. Liksom den förra innehåller den föreläsningen ”The Secret Life of the Love Song”. Nyskrivet är Will Selfs lite svamliga förord. Förra boken hade Banksys omslag, till det här är det Duke Rileys underbart kitschiga illustration som lockar. Och komplett blir det inte, då vad som saknas i första hand är den nya låt han skrivit till sin senaste turné, ”Give Us A Kiss”. Jag hade gärna undvarat vendettan mot rockjournalisten Mat Snow, ”Scum”, då både ”Nocturama” och ”Where the Action is” saknas, den senare ursprungligen en b-sida till singeln ”Red Right Hand”, och har varit en så försumbar låt att den inte ens var representerad i boxen med b-sidor som utgavs 2005. Saknad är även flera av Grindermans låtar, som den briljanta ”Vortex”. Men något mer komplett än förra utgåvan, då den inkluderar ”Sheep May Safely Graze”, en något mer barntillåten vaggvisa än ”Papa Won't Leave You, Henry”.

Det har hänt mycket under de tolv år som har förflutit sedan första upplagan. Efter att ha hamnat i viss kreativ formsvacka med skivan ”Nocturama” 2003 har Cave arbetat frenetiskt och gjort allt bättre saker inom skilda områden. Förutom de allt bättre skivorna med The Bad Seeds två ojämna skivor med Grinderman, en massa filmmusik och filmmanus, och en roman. Iain Forsyth och Jane Pollard har i år gjort låtsasdokumentären 20,000 Days on Earth. I en intervju i senaste numret av Mojo berättar keyboardisten Conway Savage att medan de andra i turnébussen super eller knappar på mobiltelefoner sitter Cave och skriver romaner och filmmanus.

Att läsa sångtexter handlar också om att hamna i den urgamla diskussionen om det är ”poesi på riktigt” (Self tangerar frågan i sitt förord, utan att komma fram till något svar). Jag kan tänka mig att backa från den frågan: helt enkelt ge upp, nöja mig med att sångtexter duger att läsa. Och då är det väl poesi. Ett första tecken på detta fick jag när jag precis hade börjat plugga Engelska på universitet. Vi hade kvällsföreläsningar i grammatik, och en studiekamrat gjorde mig uppmärksam på att någon hade klottrat på hans bänk, och jag gick dit och kollade. ”En hel dikt”, sa han med stora ögon. Det var Nick Caves ”Sorrow's Child”. Men jag lovar: det var inte jag som hade klottrat! (Jag hade dessutom troligast då skrivit av hela ”The Weeping Song” i stället.) Kanske var det den gången jag såg vilken poesi som finns i raderna ”Sorrow's child grieves not what has passed / But all the past still yet to come”.

En annan fråga gäller vilken version som gäller: den skrivna texten eller det som sjungs. Ibland varieras det. Ibland stavar Cave gräsligt illa – i texthäftet till ”Abattoir Blues” stavar han Nabokovs namn som ”Nabakov”, något som i boken korrigeras felaktigt till ”Nabukov”.

I essän om kärlekssånger visar Cave att han skriver prosa med stor inlevelse, så att man saknar en större volym essäer, att det är en syssla han kunde unna sig oftare: ”Melancholy hates haste and floats in silence. I feel sorry for sadness, as we jump all over it, denying it its voice, and muscling it into the outer reaches. No wonder sorrow doesn't smile much. No wonder sadness is so sad.”

Det som är frapperande är hur sällan Cave behöver återanvända och upprepa sig. Något undantag är att raden ”come and sail your ships around me” redan fanns i The Birthday Party-låten ”Kiss Me Black”, åtta år innan ”The Ship Song”, liksom den interna metakommentaren i ”Good Good Day” när han låter raden ”See her breasts, how they rise and fall” följas av ”And she knows I've used that line before”, närmare bestämt i ”Hard on for Love”. Mer slående är ju hur han förnyar sitt bildspråk, leker med uttrycken. I den gamla ”Kiss Me Black”:
”c'mon and kiss me black / Black as the pit in which you found me […] ”c'mon and kiss me black / Black as the sea in which you drowned me”.
Eller i den nyare ”Babe, You Turn Me On”:
”You leaped into the abyss, but find / It only goes up to your knees.”

Det stora utvecklingssteget sker med The Birthday Partys sista album ”Mutiny” 1983, där texterna blir mer berättande. Det är ett ganska anmärkningsvärt steg som utförs, där Cave ändå tar med sig det anarkistiska och nihilistiska, men ger de vanartade orden mer kött, mer narrativ, mer dramaturgi. Hela tiden är humorn marinerad i misären, som på första soloskivans suicida insekter i ”Wings off Flies”: ”Listen, I plead guilty to misanthropy / So hang me! I'd appreciate it!”

Det kan tyckas och sägas att humorn har raffinerats, blivit mer förfinad på senare år, nästan blivit sofistikerad. Med undantag då för Grindermans osubtila råhet. Grinderman var på flera plan en återgång till The Birthday Party, en välkommen sådan. Deras andra skiva är ju skamligt underskattad, och innehåller ett par av de bästa låtar Cave har skrivit, inte minst musikaliskt.

En del saker här blir kanske bättre som text än som låt – ”The Carny” befrias från sitt Tom Waits-komplex och ”Babe, I'm on Fire” ger de hämningslösa associationerna fritt utrymme. Inget kan dock rädda den menlösa ”Rock of Gibraltar”. Att Caves låtar är personliga vittnesmål berör mer än enkla slutsatser om att sångjaget är identiskt med författarjaget. Det är en universell sanning att en konstnär som äger talang måste vara i behov av en omgivning att utnyttja, men också att konstnären utnyttjar sig själv. Att läsa Caves sångtexter innebär att du följer den genomskinlige författaren, läser av hans mentala status år efter år.

En humor som är konsekvent, som blir ett förhållningssätt till tillvaron. Så många vinterlåtar, så många avsked. Den ultimata pessimismen från ”Do You Love Me?”: ”All things move toward their end / I knew before I met her that I would lose her”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar