Surrealismen är
konstinriktningen som på senare tid uppmärksammats för sina
författare också, inte minst tack vare förlaget Sphinx pigga
utgivning, som på flera sätt vitaliserar det svenska bokbeståndet.
De har en serie, ”Surrealismens kvinnor”, där de nu ger ut
Ithell Colquhouns besynnerliga roman Hermogenes gås från
1961, troligen skriven i slutet av 30-talet. Niklas Nenzén har
översatt och skrivit ett efterord som ibland lyckas vara lika
snårigt och intrikat som romanen han skriver om.
Colquhoun är nog
inte allom bekant: hon föddes i Indien, levde 1906-1989, skrev på
engelska. Hon var också bildkonstnär: omslaget är baserat på en
av hennes målningar, och det är en målning som innehåller den
ekivoka koppling som blivit surrealismens signum.
Även den som gjort
sig förtrogen med surrealismen kan nog finna just den här romanen
som en märklig brygd av ockultism, alkemi och gotik. Till en
avlägsen ö hamnar en anonymiserad kvinna, där hon tillbringar tid
med sin excentriske farbror. Han har ont uppsåt.
Det är en av
kopplingarna till gotiken, den elaka skurken och damen i nöd. En
annan är de motton som inleder citat, från bekantingar som Keats,
Yeats och Rilke. (För resten var Yeats invigd i de ockulta kretsar
som också Colquhoun vistades i, tillsammans med superotäckingen
Aleister Crowley.) Men främst i den labyrintiska berättarstrukturen,
där händelser cirklar runt och skeenden upprepas och speglas.
Colquhoun är ivrig
att förmedla sina intryck, och jag blir som läsare lätt matt av
all denna visuella prakt. Det blir nästan för mycket av allt.
Alkemins grundprincip är enkel: 1 + 1 = ? Det tredje är inte givet
på förhand, alltså. Här erbjuds förklaringar som leder till
vilseledda svar: djup som röjer nya djup.
Delvis är
Colquhouns stil lite otymplig och mekanisk. Här och där finns någon
slags glöd, energi. Men också en enkelhet, som kan bli besvärande.
Till de stora stilisterna hör att maneren hela tiden hotar att bli
för påträngande – tänk Joyce, Faulkner, Poe, Conrad. Det är
ett sätt att skriva som inte räds det löjliga, och som frivilligt
söker upp det som kan få texten att bli banal och smått patetisk.
Nu är Colquhoun
inte stilist på samma sätt som de nyss uppräknade, men nog hotar
texten att kantra. Det är en berättelse som lägger lager på lager
av information, så att man upplever hur materialet tjocknar och
bågnar. De olika kapitlen ska upplevas som olika stadier, och det
går nog att hitta analogier i ockulta principer, för den som vill
hitta dem.
Farbrodern blir en
slags Faust som tippar över, som blir lite för galen. Det handlar
mycket om övergångar, passager – också om spöken, vampyrer,
färger som byts ut, intryck – vulkaner. Ja, det är som att se en
hårdrocksvideo från 80-talet. Det positiva med Colquhouns roman är
att den upphäver gränser, att den visar mod. Det negativa är att
det blir för mycket kulisser. Det teatraliska är en svårdoserad
ingrediens: det ska vara extravagant och extraordinärt, jo, men det
får inte bli ointressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.